Förstår inte mig själv - dålig attityd
Kort bakgrund; är tjej, 25+ idag. När jag var tonåring (16-19 ca) var det bråkigt hemma. Pysslade aldrig med droger eller annat men jag och mamma bråkade om allt och inget varje dag och jag hade en väldigt dålig attityd. Sur och Bitter konstant och den attityden verkar ha följt med mig. Flyttade hemifrån när jag va 19 och var bitter då ett par år men är inte längre bitter, jag och mamma har en jättebra och nära relation. däremot sitter attityden i trots att jag försöker ändra mig och den? mest mot sambon, sällan andra. Attityden tycks komma tillbaka? jag menar inte heller alltid att låta spydig eller elak men har svårt att ändra tonläget så att det jag säger blir med glimten i ögat? känns som att vissa hör skillnad men väldigt få? sambon hör spydigheten
Ska ge er lite exempel;
Han (sambon) har igår föreslagit korv till middag, frågar mig dagen efter vad vi ska äta. Jag svarar kanske ?jaa du föreslog ju korv igår??? eller ?men hur kan du inte komma ihåg att du föreslog korv igår? = jag låter hård medan en annan hade fått meningen sagd med glimten i ögat? mitt sätt gör att det låter hårt och elakt. Jag försöker säga det med glimten i ögat och skämtsamt
Förut var han slarvig med hushållet och vi bråkade en del. Nu har vi barn tillsamman och han har gjort en Helomvändning! Förut spelade han mycket (dataspel) och städade ingenting så allt ansvar låg på mig och jag blev prio 2 efter spelandet.
När han försöker hjälpa har jag en ibland en tendens att avfärda och säga något taskigt eller bråka. Det här var vanligt förut MEN skillnaden var att då blev jag förbannad på riktigt, pga brist på hjälp och jag skällde på honom?.. nu är jag inte sur men jag kvar samma attityd och jag förstår inte varför? Så ologiskt och jag har funderat mig blå på det här. Svartsjuk för att han kan göra vad han vill? Avundsjuk? Nej, lever mitt liv som jag vill, vill inte ändra något alls!
Nu rör han knappt datorn ens för Facebook mer än någon kväll i veckan kanske. Idag var en sån dag då han spelade och jag hade ingenting emot det. Bebisen blev grinig och i jag tog hand om henne (hungrig och hon ammas så sambo kan inte hjälpa där) han frågar senare hur det går och om jag behöver hjälp och jag snäser bort honom? säger typ ?nej sätt dig och spela igen du, det tycker du ju om så mycket ? (svårt att få fram tonfall i text)
Dagen efter glömmer jag varför var ens gjort så, något i stunden skapade känslan och situationen. Har glömt allt dagen efter och speciellt varför jag reagerat så
Ett annat exempel;. Jag hatar att laga mat men gjorde det häromdagen och sambon berömde och sa uppmuntrande saker. Konversationen var såhär;
Jag: Jag hatar att laga mat
Han: Men tänk hur glad jag blir!
Mitt svar; ja men det handlar om att jag hatar att laga mat
Normalt svar: ja visst älskling! Typ?
Någon som har orkat läsa och har en tanke?