Abort down syndrom

Jag har inte din erfarenhet men vill ändå skriva ett par rader.

Jag vet inte om fostret kan känna smärta så tidigt, jag vet dock att vid riktigt sena aborter smärtlindras fostret innan så det inte ska plågas. Det låter vidrigt men jag tror inte det är så hemskt egentligen, då hade dessa aborter inte utförts.

När jag väntade min sista var jag 35+ och erbjöds fostervattensprov. Jag avstod då jag inte hade klarat att göra abort ändå. Jag har svårt att bli gravid. Hade jag varit en "frögurka" så hade jag absolut testat för jag vill inte ha ett barn med Down innerst inne. Men som sagt, detta var min sista chans. Det gick bra som tur var, min son föddes helt normal.

Jag blir så berörd av det du skriver och ger dig en stor varm kram och önskar dig lycka till.

Jag tycker att ni gjorde rätt!
Naturligtvis älskar man sitt barn även om det har Downs syndrom, men jag har på nära håll sett hur jobbigt det är för föräldrarna. Det är dessutom alltid en stor osäkerhet om framtiden. Det är naturligt att man tar hand om sitt barn, men hur går det när barnet egentligen skulle blivit vuxet och klara sig helt på egen hand? Hur går det när föräldrarna blir gamla och inte orkar stötta sitt barn på samma sätt? De med Downs syndrom lever inte lika länge som "normala", och risken är stor att barnet dör innan föräldrarna.

Var ledsen och sörj, det har du all rätt till. Det är snabba kast från att vara lyckligt gravid till att ta beslut om abort. Hjärnan och hjärtat och kroppen har nog svårt att hinna med.

Kom i håg att våga ta beslut om abort är lika modigt som att ta beslutet att föda.

Var har du fått det ifrån? Att man smärtlindrar vid sena aborter. Detta görs INTE. Det kan jag intyga som arbetar med detta dagligen.

Till ts. Det gör ont att läsa att du känner att du ångrar ditt/ert val. Någonstans hoppas jag att ni kan landa i att aborten var ett val ni gjorde utifrån ert barns bästa trots allt. Bearbeta detta och sörj er lilla tjej. Önskar er verkligen all lycka och att ni kan landa i beslutet och kunna se en mening med allt ni fått gå igenom.

Lägg bara av, det är så det fungerar inom vården.
Sitt inte och säg annat för då ljuger du.

Nu är du bara dum. Ring upp vilken kvinnoklinik som helst och fråga om man smärtlindrar foster. Så otroligt dumt att sitta och skriva sånt på nätet så att folk tror att det är så det går till.

Förlåt för ot ts.

Givetvis är abort oftast inte ett lätt beslut. Jag skulle endå hävda att ni gjorde rätt val, det är inte alltid en lätt värld att leva i och då vill man givetvis försöka se till att ens barn har de bästa förutsättningarna. Vet inte om det hjälper, men jag hade gjort samma sak i ert läge, även om det säkert blivit mycket känslor efteråt.

Nej, det gör man inte. Eftersom aborter inte utförs i Sverige när foster kan processa smärta. Förmågan att uppfatta stimulansen av smärta kan finnas i de allra senaste aborterna, men foster har inte utvecklat de receptorer som krävs för att tolka den stimulansen, allts0 känner de inte faktiskt smärtan. Så nej, man smärtlindrar inte foster för det finns ingen poäng med det och fostret för ts led därmed inte.

TS, jag har inte din erfarenhet. Men vill också skriva ett par rader. Jag känner med dig och förstår att det måste vara tufft.

Jag fick ett missfall för ngn vecka sedan. Jag sörjer det som skulle ha blivit ett barn, en familjemedlem. Jag förstår att ni sörjer den framtid ni trodde att ni skulle få. Det är helt naturligt. Tillåt dig känna allt du känner. Men vill bara poängtera att det finns en anledning till att man erbjuder fosterdiagnostik och testar för dessa triosomier. Du och din man tog ett beslut ni trodde var bäst. Det gör er inte till hemska människor. Det gör er mänskliga.

Stor kram

Förstår att det känns jättejobbigt. Jag har själv inte varit i din sits men har en bekant som nästan var i din sits, men hon såg inte abbort som ett alternativ. Alla tyxkte hon skulle göra det men hon såg inte något annat än att behålla. Även om hon valde att inte göra abbort så gjorde kroppen det åt henne. Vet inte vilken vecka men hon fick missfall så förmodligen kände kroppen att något var fel. Det jag vill få sagt är att du inte behöver känna skuld. Du tänker på barnets framtid och det är väl att ta ansvar. De veckor fostret har utvecklats är rätt kort tid jämfört med de eventuellt jobbiga år för barnet/barnet som vuxen med allt vad det innebär och dessutom risk att den dör tidigt så sorg kan uppstå oavsett beslut... Låt det ta tid och sörj, inget konstigt med det.

Jag lider med dej, i din ånger. Det är tyvärr väldigt vanligt att man ångrar sig efter att man gjort en abort pga av trisomi21. Det handlar om okunskap, man vet inte bättre och det är samhällets fel. Var tredje dag föds det ett barn med DS, att ha ett barn med DS är således inget som är ovanligt. Jag önskar så för alla som står inför detta beslutet att som skulle få mer hjälp, få veta exakt vad det innebär. För många antar bara. Inget barn är det andra likt, inte om man har DS heller. Alla barn är olika. Och man googlar och tar åt sig av det som anses negativt.

Din ånger smärta mig. Det ska inte behöva va så.

/ En DS mamma som valde att behålla efter 50-50 på kub.

Hej, jag har också gjort abort pga down syndrom. Jag känner också skuldkänslor över att jag valde att avsluta men med hjälp av en fantastisk psykolog har jag nu kommit över dessa. Var sjukskriven på deltid över ett halvår efter och hela hösten/vintern har varit skitjobbig. Gjorde avbrytandet jättesent, då vi inte fick defintivt svar förrän v 18+0, KUB visade 1:2, Nipt sa samma sak och sedan bekräftade fostervattenprovet det.  

Min sambo var säker hela vägen att han inte ville fortsätta graviditeten och nu efteråt kan jag tacka honom för det. Jag tror man måste se till sin egen situation och hur det hade funkat med att fortsätta en graviditet med DS. Min rädsla var att fostret kanske ändå skulle dö under graviditeten, under födseln, efter födseln pga hjärtfel eller andra komplikationer. Jag kände väl psykiskt att jag inte klarar den oron, jag har dessutom barn sedan tidigare och då kanske de skulle få mindre av min tid etc. Många faktorer som spelar in. Min sambos värsta farhågor var att vårt barn skulle bli mobbad och utsöttt pga sin avvikelse, vilket bottnar sig i att han själv var mobbad som barn och fortfarande har dålig självkänsla pga detta. 

Nu är jag gravid igen, men ett tidigt UL visade på bred nackspalt, har tagit NIPT igen(idag) och väntar på svar. Det känns som vi har maximal otur ifall det visar på DS igen...