Det är ”bara” att sätta gränser!

Man säger ifrån. Varje gång. Det kommer förmodligen inte att hjälpa särskilt mycket, MEN det lär barnet att det är fel att svära. Mer än så kan du inte göra.

Fast det beror ju lite på hur allvarligt man tycker det är att svära.
Jag kan jämföra med att säga elaka saker till en familjemedlem. Det tycker jag är värre än att svära, men det är ju MIN åsikt
Om ett par tillsägelser inte hjälper där blir det bestraffning, och det behöver vara något som är kännbart. Jag tror på att det är viktigt att berätta om man ändrar konsekvensen, tex: Nu har du gjort detta så många gånger trots att jag sagt ifrån, och för att du ska förstå att jag verkligen menar att detta inte är OK så kommer jag att dra ner på din padd-tid med fem minuter för varje gång du gör detta från och med nu.
Till exempel.

Helt övertygad om att han inte kommit hem från jobbet med fyra Ica-kassar, helt genomsvett, ont i huvudet och försökt att sätta gränser.....

När yngsta var liten så läste jag någonstans att man inte ska förbjuda sånt man inte kan styra.

M a o, är det helt meningslöst att ha en regel att barnet inte får skrika för börjar det skrika kan du inte hindra det.

Däremot kan du ha en regel att barnet inte får skrika i köket för det är bara att bära ut det skrikande barnet.

Lite samma med barn som svär.

När barnen var små och skrek så sa jag att jag inte ville att de skrek i huset. Fortsatte de bar jag ut dem i bastun/garaget och sa att skrik här tills du är less och kom tillbaka sen. Ibland blev det lite bärande fram och tillbaka men oftast stod de kvar i bastun typ 1 minut och kom sen för det var inte så kul att skrika själv.

När barnen nu är större och svär så påpekar jag att jag inte vill att de svär, att de ska vårda sitt språk och att vi andra inte vill höra. Det låter inte trevligt. Men skulle de få för sig att ställa sig i bastun och svära i 10 min så nog skulle det vara ok för mig. Det har dock aldrig varit aktuellt.

Jag tror på att sätta gränser, ha tydliga regler och efterhålla det. En av de fyra barnen kan bli väldigt arg och liksom flippa ur och når han det stadiet då är det liksom ingen ide att börja peta i hans språkbruk där och då. Då får man bara låta honom ilsket fräsandes och svärandes gå undan och så får man ta det senare. För ju äldre han blivit desto mer har han insett att han behöver gå undan och få distans och att då börja jaga efter honom och säga "du får inte säga djävla mamma" det skulle vara sämsta ideen den dagen. Det får man ta när han lugnat ner sig.

Ursäkter...

Först vill jag påpeka att forskning visar att intelligenta människor svär mer så det kan du ju glädja dig åt ;) Det utvecklar språkförmågan!

Sedan tycker jag att det är skillnad på svära och svära. Att säga "fan" när man gör illa sig är inte samma sak som att kalla mamma för "jävla hora". Däremot tror jag det är en god idé med nolltolerans för fula ord men att man reagerar annorlunda: "Fan jag gjorde illa mig!" "Nämen oj vilket språk du har!" (chockad ton). "Jävla hora!" "Så där tilltalar du inte mig eller någon annan!" (hård ton, utdela bestraffning).

Här har det varit riktigt fula saker. Men alltså inte i "vardagsspråket" utan när han blir arg och riktigt går igång. Då har det varit "fuck you", "jag ska döda dig" och liknande rejält hemska grejor. Men jag tror aldrig han skulle säga det ens på skämt numera när han inte är arg utan det är när spärrarna släpper.

Ja alla barn, och en del vuxna, behöver träna sin självkontroll. Det är ändå viktigt att riktigt hårdmarkera, förklara osv. Sådana där saker är inte ok, inte ens om man är som mest förbannad.

Häromdagrn mär ett sånt där uttryck kom (gentemot pappan) så gick jag in och markerade just ordvalen. Då blev sonen ännu argare och storasyster skällde på mig för det ?förstår ni inte att ni gör det ännu värre när ni säger till så där?...

Ja det kan jag tänka mig, att det blir värre i stunden om man får en tillsägelse men samtidigt kan man ju inte bara låta bli heller. Först en markering då det händer, sedan helst en separat diskussion när alla är lugna.

Det jag tycker är svårast är vilka konsekvenser olika slags handlingar bör ha! T ex språkbruk nu då, svordomar... Ska man dra in en veckopeng? Ska man ge utegångsförbud resten av dagen? Ska man dra in skärmtid? Osv. Vad tycker du TS, eller ni andra?

Vi kör inte med straff. Alltså drar vi inte in veckopengen eller utegångsförbud osv.

Konsekvenser är ok, men det är svårt att se naturliga konsekvenser av dåligt språkbruk. Det vi säger är ju att vi blir ledsna osv av sådana ord.

Det jag har gjort när jag arbetat med ungdomar är att markera genom att avsluta diskussionen direkt om denne börjar med personangrepp, fula ord riktade mot mig osv och naturligtvis förklarat varför. Vanliga svordomar som förstärker det man säger är ingen vits att hålla på med då men om man ska kunna ha en konversation, hur upphettad den än är, så finns det ändå gränser för hur man beter sig mot andra. Det har hittills fungerat väl.

Jo, jag vet. Jag har ibland också tänkt: Måste man göra ett sånt liv för att de ska fatta?! Men det är så med alla människor, inte bara med barn. Det hjälper inte att bara säga att det inte är okej, man måste bli uppenbar upprörd för att någon ska fatta att det inte var okej. Och det tar energi, men det kan vara värt det. 

Om ditt barn verkligen gör något, där du tänker: Det går inte alls, det måste man sätta stopp för - då är det läge att göra ett "himla liv". Exempel: Det hände två gånger att min dotter sa "H-ordet" till mig. Första gången skällde jag rätt så mycket på henne, ringde hennes pappa, berättade för hennes äldre bröder. DET var en reaktion. Ändå, barn brukar testa igen, för att se om det kanske bara var slump då, kanske kommer man undan nu? Så det blev ett himla liv igen. Tröttsamt, men det hjälper. Det blev inte fler än två gånger.  

Sedan får man ju välja sina strider. Jag skulle inte göra någon större sak av om barnet bara svär lite allmänt. När min son var liten, så sa min mamma till honom en gång: "du, det låter inte så bra om man säger skita alltför många gånger." Det var faktiskt bra sagt, när det gäller sånt som man säger nån gång, men inte är lämpligt att säga hela tiden.

Jag tror inte att man ska försöka styra i detalj vad exakt de säger (så länge det inte är väldigt fula ord) eller om de visar reaktioner av ilska (så länge de inte ger sig på någon), utan då är det kanske bättre att ha enkla grundregler som att man inte skriker eller springer i affärer och bland folk.  OCH förstås vara en bra förbild och ha en bra relation med sitt barn, sysselsätta barnet (ibland är de kanske uttråkade).

Jag är tvärt om övertygad om att de flesta föräldrar med väluppfostrade barn också äter och jobbar... 

Instämmer med Hammarhajen, även väluppfortrade barn har arbetande föräldrar.

Men absolut gränser är svårt, riktigt svårt. Och det är ju inte ens helt självklart at man tycker exakt lika varje dag. Men oftast är det så det framställs, att man som vuxen alltid ska ha samma gränser.

För min del tror jag det är här man hamnar fel, att man helt fastnar i benhårda principer. Men absolut de ggr som jag nått min gräns då vill jag stå fast och så får man stå ut med arga barn en stund. Men det innebär inte att jag kommer agera exakt lika nästa gång, däremot finns det säkert en reaktion och där behöver man förklara för barnet (i mitt fall i nedre tonåren) att en handling i mina ögon inte är ok att jag inte tycker det var ok.

Lika viktigt är det i stunden att inte bryta barnets gränser av integritet. För med det visar man enbart makt och att den med makt har lov att bryta den andras integritet.

Men som ex, jag har ett barn som med med mig dialog får gå hem för att man mår dåligt. Då stannar man enligt mig hemma, för att kurera sig. Man kan absolut kila ut en kort stund, sitta på ex gården, trädgården och göra läxor mm. Men det är inte ok att istället driva på stan, där går min gräns för vad som är ok.

 Det svåra är inte gränsen utan att finna en rimlig konsekvens som även ger ngn effekt på situationen, inte bara vara ett straff.

 

Man ser till att dåligt uppförande får ordentliga konsekvenser.

Nja? Har du egna barn, tonåringar, god kontakt med dem?

Att sätta gränser handlar väl inte alltid om brott och straff? I de flesta fallen tänker jag att det mkt mer komplicerat än så då det snudd på aldrig handar om riktigt brottsliga handlingar utan om att jämka mellan gränser och förväntningar..

Jag kan abolut köpa att en handling får en konsekvens, ex skolk, men frågan är snarare om man söker en lösning på problemet eller bara ett utlopp och att få utöva makt.