Jag känner mig deprimerad
Är jag deprimerad? Jag känner mig deprimerad. Jag fightas emot depression för det är något som jag har bestämt att jag inte ska bli. Jag liksom släpper mig inte ner dit. Men det känns svårt ibland.
Jag känner mer och mer olust på livet. I en drömvärld vill jag mycket, men jag kommer aldrig kunna uppnå dessa drömmar känns det som.
Vad är det för fel då? Jag vet inte... om jag skriver ut vad jag har så är det nog inget fel enligt pappren. Jag har en bra familj och alla är vid liv. Jag har en pojkvän, en bil, en lägenhet med lyxen att ha typ 0 boendekostnader, jag har ett jobb som jag älskar osv.
Det jag inte har dock, det är vänner. Och det tar ganska hårt på mig, visst jag har ett par stycken men ingen som bor nära, såna vänner som man håller kontakten med men inte umgås med vardagligt. Så jag räknar det som att jag har inga vänner för jag har ingen att åka till en vanlig dag. Sen har jag också problem i förhållandet, jag vet inte om vi borde vara tillsammans ens... :(
Jag vet inte egentligen varför jag känner mig deprimerad. Och ingen bryr ju sig heller om EN människa. Inte du heller som läser detta, du klickar bort utan att ge en kommentar. Precis som jag också gör i de flesta trådar. För ingen bryr sig, egentligen. Alla är upptagna med sitt. Men jag mår dåligt. Och jag har ingen att prata med om det.
Men jag kan säga NÄR folk bryr sig, det är när man har tagit sitt liv. DÅ börjar folk nysta i hur det kunde hända, varför visste dem inget? Och DÅ blir alla ledsna och tycker det är hemskt. Tillochmed folk som inte pratat med en på flera år kommer skriva där på Facebook *vila i frid*... För när man är död, då bryr man sig. Men då är det för sent.
Så till dig som läser detta, har du frågat av dina nära och kära hur de mår? Om allt är bra? Eller förmodar du bara att allt är bra....
Förlåt, menar inte att *läxa upp* någon. Jag känner mig bara själv så osedd. Värdelös, ful och onödig.