Hur fördelar ni er tid med bebisen

Dessutom ska jag säga att han vill ha två barn till... Varför då undrar jag, när intresset verkar så litet för den tjej vi har...snyft...

Här är det likadant... Jag kan ärligt talat säga att jag hatar den där mobiltelefonen eftersom det känns som den alltid kommer i första hand! Själv har jag endast min telefon när barnen sover.

Att pappan kanske inte har samma anknytning till bebisen är kanske rimligt eftersom vi mammor bär dom under graviditeten och ammar därefter men utan mobilen i handen så vore anknytningen lättare att bygga på... Sen tror jag iaf i mitt fall att pappan har svårare att veta vad han ska göra med ett så litet barn för han spenderar mycket mer tid med vår 2,5 åring så det blir nog bättre med åldern också.

Har du sagt till honom rätt ut att du behöver avlastning? Kan ni inte helt enkelt ta varannan morgon/förmiddag så den andra får vila? Tex. Senast kl.09.00 går man upp med barnet beroende på när hon ammas såklart men ha en tydlig tidsgräns när senast barnet går upp på morgonen med den ena föräldern, och förklara att det handlar om respekt till sin partner att den då ska få vila från kl.x. Att han är vaken till 4 på morgonen är helt orimligt, för att han också ska må bra behöver han ställa in sig i sin dotters sovmönster. Vet han att han ska upp kl.08-09.00 måste han ju lägga sig innan 04, men då är det hans problem. Skriv ner schemat och tryck upp i ansiktet på honom och säg att du behöver hjälp och att ni faktiskt är två i hushållet och att hans ungkarlsbeteende inte är hållbart. Du tar ju faktiskt alla läggningar på kvällen så att han tar 50% på mornarna är knappast något stort. Att vara mamma är nu ditt jobb under mammaledigheten, men räkna det som den tiden han jobbar, dvs. 6-7 timmar. Resten av dygnet är det faktiskt ni två föräldrar som ska samspela och hjälpas åt. Att vara föräldraledig ÄR är tufft och när han blir pappaledig, vilket jag hoppas han kommer vara så kommer han minst sagt märka det. Jag är gravid med andra barnet nu men med första barnet hade jag alla mornar då han jobbade dagtid och kvällarna körde vi alltid tillsammans eftersom jag ammade henne till söms, men bara att han var närvarande och låg bredvid mig i sängen den stunden på kvällen gjorde ju så mycket. Stå på dig TS och tala klarspråk med din partner. Jag hejar på dig :)

Så är verkligen inte min man och det här diskuterade vi igenom noga innan barnet kom just för att jag läst skräckhistorier som den här på familjeliv. Från start gjorde vi så att när mannen kom hem tog han hand om dottern medan jag fixade med hushållet och gjorde sånt som är svårt att hinna med med en liten, som att duscha och liknande. Detta eftersom han och dottern skulle knyta an, dessutom ville han inget hellre än att umgås med henne när han varit borta. Främst i början fick vi ju varva en del eftersom hon skulle ammas och så men annars var hon mest hos sin pappa när han kommit hem från jobbet. Efter ett halvår började jag jobba lite smått och då varvade vi båda föräldraledighet på deltid med jobb på deltid och då har vi fortsatt så att den som jobbat och varit iväg är den som huvudsakligen har dottern sen för att få tid med henne medan den andra sköter hushåll och allt som behövs göras. Funkar jättebra, jag känner verkligen att vi är ett team och två jämbördiga vuxna och föräldrar till dottern.

Absolut inte, vår lilla kille är också 5 månader och pappan är jätteengagerad i honom. Vi har tjafsat en del (särskilt precis i början innan han riktigt förstod hur mycket jobb en bebis är) om vem som ska göra vad med hushållssysslorna då ju jag var ?ledig? haha Men sonen har han verkligen gett sin tid till från första stund, han är mer osäker med honom än vad jag är och blir lättare stressad om han blir ledsen/upprörd då han inte riktigt vet vad han ska göra men han leker med honom och bär runt på honom och ligger ner i babygymet med honom. Har han varit borta är det första han gör att komma och ta honom en stund, för att han vill inte för att jag ber honom. Att jag får duscha varje dag är inget jag behöver be om heller utan han tar honom och säger åt mig att gå och göra det jag behöver, det händer dock rätt ofta att han kommer in i badrummet om sonen blir ledsen men vi jobbar på att han ska kunna trösta själv.

Har du frågat varför han inte vill vara mer med henne? Kan det vara osäkerhet? Det var det här i början och då hjälptes vi åt att komma över det, pappan var mer ovan med bebisar än mig och tyckte det var läskigt att han var så liten. Tror du måste förstå varför han gör som han gör och KRÄVA mer hjälp!

Han verkar vara en dålig pappa och partner. Han vill inte avlasta dig och han vill inte bra med ert barn. Ville han ha barnet överhuvudtaget?

Kräv förändring omedelbart eller lämna. Förändras han inte så vill han ju faktiskt inte leva med er. Han visar ju noll intresse för er som det är nu.

Min make har tagit barnen lika mycket som mig och har varit föräldraledig. Har varit lika förtrollad och inne i bebisbubblan och alltid gjort allt för mig och barnen. Dessutom så har han alltid brytt sig om mitt välmående. Jag tror min make är fullt normal och tillhör genomsnittpappan

Men gör man inte upp om sådant innan man jobbar på att bli gravida? Diskuterar ansvarsfördelning, förväntningar på varandras engagemang osv?

När jag var föräldraledig så tog pappan tvillingarna när han kom hem och jag skötte hushållssysslorna då. Jag hann inte med något under dagen och vi tyckte båda att det var viktigt att han också fick mycket tid med bebisarna. När han var hemma så tog jag bebisarna när jag kom hem och han fixade det m mesta.  
Det normala är väl att den som varit bort hela dagen (eller kvällen) längtar efter att få vara med sin bebis. Sen kan jag erkänna att jag tittade mycket på skärmar under tiden jag satt med bebisarna. Även om de är söta och det är mysigt så får jag myror i brallan om jag inte får annan stimulans än bebismys i flera timmar. 

Japp, pappan till mina barn var likadan. Vi skilde oss när jag väntade tredje barnet, och det var faktiskt enklare att vara ensam med barnen och bebisen "på riktigt" än att vara ensam och frustrerad över att inte han engagerade sig.