Själviskt att skaffa fler barn?

Jag tänker att man har kärlek så att det räcker till fler än ett barn. Att tänka att "alla" barn blir "avis" är heller inte sant. 

Med tanke på att de flesta har mer än ett barn kan det väl inte vara så illa med syskon? Dessutom är det viktigt att ha syskon för att utveckla det sociala samspelet, det kan du läsa en hel del forskning om, om du googlar. 

Jo ens kärlek räcker säkert till rent känslomässigt men kärlek är också tid och engagemang och det är ju fysiskt omöjligt att ge lika mycket till båda. Det blir ju en tid när bebis är viktigast eftersom den behöver vara nära hela tiden, amma osv och barn nr 1 tvingas förstå att denne inte är nr 1 längre. Det är den smärtan jag talar om. Har själv fått höra om hur jag från att ha varit glad, harmonisk och nöjd blev mer krävande, gapig och skrikig när min lillasyster kom. Jag har sett samma förändring i andra familjer. Barnen känner sig inte sedda och uppmärksammade på samma sätt.

Jag har själv 4 syskon och jag vet att det är både bra och dåligt. Det går inte för föräldrarna att finnas där för alla hela tiden. Det är inte heller så att alla har bra relationer till sina syskon. För mig är det viktigt att ta ansvar för det barn jag redan har i första hand. Han har massa kusiner och barn i närheten så jag är inte orolig för samspelet med andra. 

En annan reflektion till dig som svarade är att du inte svarade på min fråga utan mer gick emot vad jag skrev. Skulle varit mer intressant om du faktiskt delade med dig av dina egna erfarenheter på ett sätt som gav mig mer insikt.

Jag fick vårt andra barn när första var 18 månader. Har aldrig kännt/märkt att han blev åsidosatt när lillasyskonet kom. Allt funkade skitbra. Nu när de är 4 och 5 och precis har fått ett till syskon märks det MYCKET mer att jag inte har tiden till de stora längre. De är mycket mer trotsiga och klängiga nu pga att de inte får all uppmärksamhet längre. Så det där med att vänta tills din son är äldre behöver ju inte bli lättare för honom.

Jag hade också den typen av tankar när vår dotter var strax över 1 år och jag blev gravid. Vi ville ha syskon men jag fick nästan ångest av att tänka på att hon skulle behöva dela tiden och inte känna sig sedd nog. Så pass att jag fick någon form av delade lättnads- och sorgkänslor när vi fick missfall. Antagligen inte fullt normalt, men så var det. Efter ett tag blev det i alla fall ett syskon och han kom några månader innan dottern skulle fylla 3 år.

På BB längtade jag väldigt mycket efter dottern och ville att hon skulle komma när hon inte var på besök. Och när vi äntligen kom hem (sonen föddes med KS och fick gulsot så vi fick ligga kvar ett par dagar) kändes det helt plötsligt naturligt att vi var fyra och inte tre och jag njöt av att ha en stolt storasyster vid min sida som höll filt under amningsstunder, höll i nya blöjan när vi bytte osv.

Jag har läst rekommendationer på flera ställen, främst från psykologer, att det finns fördelar med att vänta tills första barnet är två år eller äldre (när syskonet föds, inte när man blir gravid), detta på grund av utvecklingsfaser och trygghet för barnet, barn mellan ca 8 månader och 2 år mår bäst av att familjen inte ändras så mycket. Sedan tar naturligtvis inte alla barn skada av att få syskon tätare än så, de flesta mår utmärkt men om barnet skulle vara extra känsligt KAN det förvärras eller påverkas negativt. Personligen tror jag också att det spelar stor roll huruvida syskonen skulle komma bra överens eller inte, eftersom de av naturliga skäl kommer att spendera väldigt mycket tid ihop och riskerar att hamna i samma eller närliggande grupper i skola och fritidsaktiviteter. Det kan bli helt fantastiskt om de gillar varandra och då får de också mycket kärlek och uppmärksamhet från varandra. Gillar de inte varandra kan det i värsta fall urarta till ren mobbning, eller att de är totalt osams jämt. De mår inga barn bra av.

Om ni börjar försöka skaffa ett barn till om ett par månader kommer er son att ha passerat den känsliga åldern att få syskon, och längre än så tycker inte jag att det finns anledning att vänta. Det finns ju också jättemånga fördelar med syskon och för det mesta har de mer glädje av varandra om de är hyfsat täta i ålder, kanske 2-5 år. Det nya barnet är ju inte bara ert barn utan er sons syskon, som han kan få mycket kärlek och utvecklingshjälp av!

Jag tänker lite tvärtom, att en syskonrelation är något som man bara kan få genom ett syskon, och det vill jag ge mitt barn. Visst, när bebisen är liten blir det inte lika mycket tid till honom, men när han blir äldre har han en person till i sitt liv.

Flera ensambarn jag känt har varit ledsna över att som vuxna inte kunna dela uppväxtminnen med någon, och när föräldrarna blir gamla finns ingen kvar som minns hur det var när de var små.

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. En syskonrelation är unik och jag har själv tre stycken. Ändå satt det väldigt långt inne att skaffa fler barn för oss.

Jag tror inte att man ska tänka att det första barnet blir berövat något eller känner sig åsidosatt, om man inte själv uttrycker sig på det viset. Barn brukar inte tänka så. Och ser man till att ha en "plan" och att den andra föräldern eller en mor/farförälder kan finnas till hands precis i början så kanske det kan underlätta.

Vi tog oss verkligen tiden att fundera och så här i efterhand är jag glad att vi gjorde det. Och att vi hade tiden på vår sida. Det hann gå 11 år innan lillasyskonet kom. Positivt är att jag ser att bandet dem emellan är jättefint trots åldern. Såklart har de inte samma utbyte av varandra som barn med 1-2-3 år åldersskillnad har. Men det är inte så mycket att göra åt. Negativt är att en 11-åring är väldigt medveten. Ofta känner han ju av situationen och förstår när eller om det ens är läge att be om hjälp med något till exempel. Så han backar automatiskt och det gör lite ont ibland. Om jag ammar lillen eller han bajsar ner sig (och min man jobbar) så är det svårt för mig att leta cykelhjälm i förrådet åt honom

Jag glömde skriva att det nog ändå var en kombination av att vilja ge min son syskon och att jag faktiskt själv också ville vara gravid och bli mamma igen. Så ja, det är till viss del en självisk handling att skaffa barn.

Jag är gravid med tvåan och brottas med exakt samma tankar. Älskar mitt barn så gränslöst och känner mig osäker på om jag kommer att kunna älska en till på samma sätt. Ororar mig också för att inte räcka till, tänk om jag inte klarar av att ha uppsyn över två barn samtidigt så något av dem skadas för att jag inte har koll. Vilken mardröm!

Första graviditeten var såååå efterlängtad och barnet var ett mirakel på alla sätt och vis. Sen hoppsan hejsan var jag gravid igen och det känns så orättvist mot det nya barnet att hen inte fått vara efterlängtad på samma sätt.

Givetvis förstår jag ju att jag kommer att älska mitt andra barn lika mycket men det KÄNNS inte så just nu... Kanske bara gravidhormoner, jag vet inte. Skönt att höra att andra har samma tankar. :)

Vi har 4,5 år mellan våra, det var perfekt för vår familj. Storebror var stor nog att förstå att det var en bebis på gång i mammas mage och han längtade. Han pussade magen varje dag och ropade ofta till lillbrorsan att skynda sig ut.

När han äntligen kom tvingade han mormor att åka till lillebror i samma sekund de fick beskedet. Han har älskat sin bror sedan dess. Ibland tror jag att han betraktar lillen som sin bror i första hand och oss som leverantörer av sagda bror.

De är nu 19 och 15 år och någon svartsjuka eller trots kopplat till syskonet har det aldrig varit. De är bästa vänner och lillen (nåja) ser verkligen upp till sin bror. Storebror å sin sida känner ett visst (ganska stort) ansvar för sin bror och de har verkligen detta "vi grabbar".

Så bra skrivet! Jag tror det kan funka bra med en till när han blivit 2 år. Jag är fortfarande lite delad ändå och sen måste jag få min man med mig på tåget! Han är väldigt tveksam pga han tyckt första året varit så slitsamt. Fick även höra från min systers man att alla som skaffar barn innan den första är blöjfri får "skylla sig själva". Han tyckte det var en riktig pers när barn nr 2 kom och första var 3 år och inte blöjfri. 

Åh vad underbart att vara gravid igen ändå! Stort Grattis! Samtidigt förstår jag ju alla känslor kring det. Glädjen är verkligen enorm över det barn man har och så kommer en till. Så mycket känslor!  

Nej inte själviskt utan allt har ju sina för- och nackdelar. Dock är min personliga åsikt att syskon ska "skaffas" för att föräldrarna själva VILL ha fler barn och själva känner att de har tillräckligt med tid, ork, utrymme och pengar så det räcker till flera barn. Inte bara för att man ska "ge ett syskon" som man hoppas ska fylla en funktion dvs att vara till glädje för det första barnet.

Själv är jag inte så stresstålig, tycker om att ta det lugnt med så få måsten som möjligt och längtar inte efter fler barn (ännu, det kanske kommer). Vårt barn är 2,5 och jag känner att med ETT barn känns mitt liv obeskrivligt mycket bättre än när jag hade noll barn, men jag vill vänta och se om jag känner att ett andra barn verkligen skulle ge ett mervärde för mig så att jag längtar efter det. Så tänker jag.

Våra barn är födda med 23 mån emellan, de är 2 och 4 nu och jag är sååå glad att de har varandra, även när de bråkar. De saknar varandra så fort de är isär. Det är inte bara den äldsta som får dela med sig av föräldrarna, även den yngre. Vi försöker ge mycket kärlek och bekräftande till båda barnen och jag uppfattar att barnen har mycket glädje av varandra.