alla vänner blir gravida runt om mig, det är riktigt jobbigt.

Ja könner igen mig till tusen. Typ alla mina vänner är gravida eller har fått barn precis. Det enda de pratar om är barn trots att de vet min situation. Har börjat undvika många vänner pga detta. Vi har försökt typ 14-15 månader i har påbörjat utredning. Inga fel har hittats så kommer förmodligen bli ivf efter sommaren. Ett råd. Vänta inte med att ta tag i utredning när ni prickat ett år. Väntetiderna för allting är långa! Antar att du är född 88? Som jag isf. Kram!

Mina vänner vet inte hur jag känner och jag kan inte berätta det.

Vi tänkte efter sommaren iaf, kolla upp spermierna iaf.

Har du övervikt? För enligt min gynekolog är jag det.

Ja gör det. Det kan kännas bättre. Nej ingen övervikt på någon av oss. Vad har du för BMI om man får fråga? J vet inte vännerna om allt så kan ja nästan tänka mig att d blir ännu jobbigare :(

Jag har nägot på 33.

Jag är 162 cm lång och väger 87. Så jag vet att jag har några kg för my ner men jag är inte sååå överviktig tyvker inte jag. Men bag kämpar för att gå ner i vikt.

Om ni har försökt i 12 månader så kan ni ju redan nu ringa Kvinnokliniken på närmaste sjukhus och boka tid för infertilitetsutredning. Ring redan nu och säg att ni hållit på i 12 månader, för det brukar vara flera månaders kö så det är bra att ställa sig i kön. Ställer ni er i kö nu så kanske det blir er tur till hösten.

Annars ring och boka tid hos privat gyn och fråga om äggledarspolning, Letrozoltabletter och spermatest med morfologi. Den viktigaste delen av spermatestet är morfologin.

Lycka till !

Okej, tack för rådet!

Känner igen mig så väl.. vi fick missfall i December i v.13. Vi skulle in på ett tidigt ultraljud och var så glada och förväntansfulla. Då slog inte hjärtat. Och vi fick hjälp samma dag att avsluta graviditeten. Det var som att någon sparka undan benen oxh slog oss i ansiktet samtidigt. 2 dagar senare födde min systerdotter en son, vi avvaktade en vecka med att träffa bebisen och det var så så tufft men man ville samtidigt vara glad för deras skull. Veckan innan missfallet berättade även min brorsdotter att dem var gravida och hon var beräknad 3 veckor innan oss. Kul att följas åt tänkte vi då. En månad efter missfallet blir även min systerson och hans tjej gravida. Sköt alla mina egna känslor åt sidan, stängde av. Försökte för deras skull tills jag i april gick in i väggen och har varit sjukskriven sen dess.

I maj födde min brorsdotter sin lilla och ville att jag skulle vara med på förlossningen. Jag höll i hop hela förlossningen för hennes skull men bröt ihop i bilen på vägen hem. Vi försöker och försöker efter missfallet men inget händer. Jag kanske har någon mental spärr kvar. Vid skulle ha varit i v 40 nu.

Börjar ge upp mer och mer.

Usch! Stackaren! Har ni kollat upp de?

Beklagar verkligen.

Tråkigt att höra att ni fick ett missfall i v.13. Vi har haft 6 missfall mellan v.5-11. Har aldrig fått se hjärtslag på någit foster. Efter 3e missfallet fick vi göra en missfallsutredning som tyvärr inte visade något för de tog för få prover.

Men jag hittade Atentråden och reste till Dr D på Life clinic och fick en bättre utredning där. Jag fick veta att mina fertilitetsproblem beror på att jag har en koagulationssjukdom och överaktivt immunförsvar. Behandlingen består av Trombyl, Fragmin, kortisontabletter och Intralipiddropp. Vill bara säga att det finns mer hjälp att få utomlands om den svenska utredningen inte visade något.

Ditt BMI är så högt att det kommer att uppmärksammas på mvc. Du kommer till och med få poäng när man räknar risk för proppar under graviditeten. Ditt BMI är alldeles för högt ts. Du skriver att du kämpar med att gå ned i vikt, det är bra om du nu planerar graviditet.

bra att veta, jag kämpar vidare!

Åh, jag känner verkligen igen mig i det du skriver.
Nästintill alla mina vänner har ett eller flera barn. Jag får frågan heeeeela tiden när det är dags för mig och min sambo? Sjukt jobbigt. I början skämtade jag alltid bort det men nu blir jag bara irriterad varje gång ngn frågar. Man blir så otroligt stressad och tänker på barn 24/7 och hoppas så innerligt på ett plus varje månad.

Min sambo är lite över 40 år och har barn sedan tidigare, dock vill han ha ett till med mig vilket jag är glad för. Men såklart stressande då han är lite äldre. Samt att jag fått diagnosen endometrios. 

Hoppas verkligen att det inom en snar framtid går vägen.