Hur pass engagerade är papporna till era barn?

Jag är ensamstående så har inga erfarenheter så, men reagerar över två saker. Dels att det är irrelevant hur roligt han tycker det är, förälder är man ändå och ansvaret är lika mycket hans och dels att du lägfer dig i irrelevanta saker som det där med telefonen man får intrycket att du har starka åsikter om hur han ska vara.

Fast det verkar ju även han ha om dig, en förutbestämd bild av hur du skulle bli som mamma. Så hans bild verkar vara minst lika romantiserad den.

Det bästa är väl att ni kan släppa de där föreställningarna båda två och deka så lika på tid och ansvar med barnet som möjligt men låta var och en göra på sitt sätt när man har ansvaret. Att han ska få komma undan ansvaret kring barnet med att hon boir roligare när hon blir större anser hag ej ok och inte heller att du ska ha nåt övergripande ansvar för honom när han har barnet.

Ja, min man var engagerad. Jag tog mest eftersom jag ammade och var föräldraledig, men min man flaskmatade ibland så att jag kunde göra annat och få lediga stunder. Han var absolut delaktig och tog honom en stund varje kväll efter jobbet.

Jag tyckte inte heller att den första tiden var "rolig", skittråkig faktiskt om jag ska vara ärlig, MEN DET INNEBÄR INTE ATT MAN KAN LÄMPA ÖVER BARNET PÅ DEN ANDRA FÖRÄLDERN. Barn har man inte bara för att det är roligt, utan man får räkna med att det är både roliga, tråkiga, fantastiska och jättejobbiga perioder.

Din man kommer med undanflykter, så enkelt är det.

Tips: gå iväg och låt pappan lugna barnet själv. Han måste själv hitta det som funkar för honom. Min man spelade musik för lillennär han var ledsen. Svara inte eller kom hem direkt när han ringer hem dig. Prata med pappan om att det inte alltid är kul med barn. Men kräv inte heller att han ska leka på "ditt sätt", utan låt honom komma på själv hur/vad han ska göra med barnet.

Tack för input. Jag ska försöka att inte lägga mig i hans sätt att leka, men det blir en frustation hos mig när jag säger att det är viktigt att integrera med henne och prata, lägga henne på mage mm för att hon ska utvecklas. Då menar han att hon gör det ändå utan allt det. Att jag har för höga krav på vad man bör göra med en 3 månaders bebis.

Hans sätt är hans och ditt sätt är ditt. Vilket betyder att båda gör lika rätt.

Ddt finns ingen manual till hur man tar hand om ett barn. Man får själv upptäcka vad som funkar för ens eget barn. Vilket betyder att ni har två sätt att göra rätt på. Ditt och hans.

Barn utvecklas ändå. Det finns inga måsten att lägga bebis på ett visst sätt för utveckling så släpp det argumentet.

Tänk på att det finns många mammor som tycker bebistiden är aptrist och inte ser nån helst poäng med att göra annat än byta blöja,amma och gå promenad. Det blir vettiga barn av dom också.

Det är väl den frustrationen som du försöka hålla tillbaka om han ska hitta sitt sätt. Man blir väldigt lätt trotsig och gör/tycker tvärtom om man får för mycket förmaningar.

Sen är det förstås svårt att svara säkert så här på nätet. Låter han en 3månaders ligga ensam och skrika på en filt en timme utan att göra nåt behöver du förstås bryta in. Då är han ju inte lämplig att vara ensam med en bebis. Men handlade det om nåt sånt utgår jag från att din ts sett annorlunda ut.

Läs på lite om den primära anknytningspersonen.

Du är den lilla bebisens enda trygghet och det är inget man kan tvinga fram till andra personer.

Ju mer tid pappan och bebisen tillbringar med varandra ju lättare blir det för barnet att knyta an till honom med.

Så hans tafatthet bör inte läggas på barnet (låt barnet skrika tills pappan kan lugna ner barnet)

Du är den viktigaste personen i ditt barns liv och det är Dig ditt barn vill ha och saknar.

Det blir lättare för barnet när det blir äldre när barnet kan förstå att du inte försvunnit och är helt borta när du typ går på toa.

Det saknas ett ord här..

Så hans tafatthet bör inte läggas på barnet (låt INTE barnet skrika tills pappan kan lugna ner barnet)

Min man är väldigt engagerad i barnen (har tre barn) men det ÄR svårare för pappan alldeles i början när man ammar. För oss har det varit A och O att vi delat lika på föräldraledigheten. När pappan fått ha barnen själv så hittar han sitt sätt att hantera det hela. Många gånger är ju amningen det enda/bästa sättet att trösta en väldigt liten, så att pappan känner att det är ohanterligt just nu att vara själv med henne är kanske inte så konstigt. När barnet är runt 6 månader kan ni ju börja med mat och gröt, och då kan pappan göra mycket mer.

Ett bra sätt för pappan att ha hand om en väldigt liten bebis är att bära i sjal eller sele.

När vårt första barn föddes var han kraftigt tillväxthämmad och helt slut efter en lång förlossning. Jag fick hälsa på honom som hastigast, sen tog barnläkaren honom till akutrummet där han las i kuvös med syrgas. Pappan var med.
Sonen var för svag för att ammas , så vi turades om att koppmata.
Jag var helt slut efter en lång förlossning och havandeskapsförgiftning, så pappan tog lite mer än jag. Jag försökte få igång amningen, men det blev mer en liten mysstund med sonen än matning, och efter några månader vägrade han helt. Pappan hade massor av ideer om hur man tar hand om barn och skällde jämt och ständigt på mig för att jag gjorde "fel", så det var lättare att han fick göra allt själv när han var hemma.
Idag är sonen 10 år och vår anknytning är OK, men inte alls som den han har med sin pappa. Sen jag och pappan gick isär har jag jobbat jättehårt för att förbättra vår anknytning och jag har lyckats förbättra den jättemycket, men pappa kommer nog alltid att vara favoriten.
Jag borde ha kämpat mer när han var bebis, och pappan borde ha låtit mig göra på mitt sätt, det hade sonen vunnit på.

Din man kan säkert ta igen och bygga upp en bra relation med ert barn, men ju tidigare han börjar desto starkare kommer den att vara. 
Ditt jobb som mamma är att göra det som är bäst för ditt barn, och i det här fallet är det
1. Tvinga pappan att ta föräldraansvar
2. Låt pappan göra på sitt sätt. Om han behöver fippla med mobilen för att klara av att sitta still och mysa - låt honom! Anknytningen är mycket viktigare än att barnet ligger på mage vissa tider.

Båda mina barn har för övrigt vägrat ligga på mage på golvet, de har tränat de musklerna på andra sätt.
Båda började kravla först vid 8 månader, men sonen började krypa vid 10 månader och gå vid 12 månader, medan dottern hade bråttom och började gå 5 veckor efter att hon för första gången tog sig fram ålande.