utanför i släkten och fjäsk
Detta kommer kanske låta jätte överdrivet och egentligen skiter jag i situationen, men tycker ändå det är så fel.Jag har alltid känt av lite utanförskap i min släkt, sen mina yngre släktingar fick barn har de totalförändrats och de har längre inte ''tid'' att träffa en, men när deras barn fyller år är det skit viktigt att man är där och det känns som att det hela bara handlar om presenter till barnen. Ingen av dem pratar knappt med mig heller eller frågar något, trots att jag har ett ganska fullspäckat liv. De brydde sig knappt när jag var som sjukast heller så.
Sen nu har min bror kommit upp sig väldigt mycket och tjänar väldigt bra, de brukar därför alltid bjuda med honom på grejer som utflykter och liknande, och de brukar även planera saker utan mig. Men min bror fattar då inte att han bara är med för att han ska hjälpa till med att betala mat och liknande.
Om min bror till exempel heller inte ställer upp, trots att han har fullt upp och bor i ett annat land blir alla skit sura på honom i släkten.
Om en annan till exempel ska ha födelsedags fest är det inte lika viktigt och de brukar säga att de ska höra av sig så gör de aldrig det.
De märker väl att jag börjar ta avstånd men gillar verkligen inte att släkt tar avstånd bara för att man inte lever Svensson livet med 5 ungar liksom.
tycker det är så synd när det ska fjäskas och vara ''fejk'' allt.
Har dock redan sen liten varit den som är utanför i släkten så kan leva med det.
Sjukt ändå att släktingar förändras och skiter i vissa andra när släktingar för att de får barn, skaffar nya fruar? varför ska man skita i de i släkten som inte lever så liksom.
Jag var även den enda som brydde sig om min mormor och det visste hon, hon höll med mig om mycket i släkten och kände av det jag kände, ingen hälsade på henne förutom jag. När hon väl gick bort satt alla på rad, alltså släktingar som aldrig brytt sig om henne? varför? jo för arvet såklart
