Hur talar jag om för väninnan att hennes båda barn är överviktiga - på riktigt!?

Det är supersvårt att få någon som inte vill förstå och ta till sig en sån här sak att ändra sig. Hon vet nog innerst inne, men något gör att hon inte kan ta tag i det. Kanske att hon inte vill att hennes barn ska känna sig som sämre bara för att de är tjocka? Hon kanske är livrädd att det ska slå över åt andra hållet istället för hennes barn? 
Att äta ofta är i sig inget fel, men då måste man ju äta små portioner varje gång. Själv går jag bäst ner i vikt om jag äter lite och ofta. Men, då äter jag å andra sidan kanske 1 dl yoghurt första måltiden på dagen, sen en liten grov macka andra måltiden, 3 lunch, då äter jag det som serveras på jobbet, men äter mest sallad. Mellanmål äter jag inte alltid, men gör jag det är det en macka, oftast hård eller en frukt. Sedan middag och då försöker jag också ta lite och hellre ta kvällste sen om jag behöver. 

Är hon utbränd? Själv överviktig eller var det som barn? Det kan också vara en orsak till att hon inte klarar av att ta till sig det hela. 

Kan du sätta dig ner med henne och tala om att du oroar dig för hennes barns hälsa? Ta med dig utskrifter eller broschyrer som tar upp riskerna med att vara tjock som barn. Erbjud dig att ta med hennes barn på aktiviteten du och dina barn gör så att hon då får egentid tex. 

Bjud med dem på aktiviteter som skogsutflykter osv. Mer kan du inte göra. 

Är mamman själv överviktig. Sånt brukar ju gå i arv. Matvanor och motionsvanor och attityder.

Tack för ditt svar!

Du har givetvis helt rätt - jag borde sätta mig ner och tala med henne. Men jag vågar inte! Jag är rädd att det förstör vår vänskap och med det även barnens vänskap. Jag kommer heller aldrig att mäkta med elaka blickar/kyligt ignorerande på skolgården/i lekparkerna/i affären, från hennes sida.

Däremot kan jag ju erbjuda mig att ta med mig äldsta (som är värst drabbad av övervikt) till mitt barns träning. Argumentet "så får du egentid/egentid med ett barn", är jättebra!

Frågan är om hennes barn ens skulle vara intresserad? Bara promenaden dit är på cirka 3 km., därefter 1h träning och sedan hem samma väg igen.

Ang. antalet måltider så var jag kanske otydlig; här handlar det inte om 3 mål + två mellanmål (så äter vi däremot, med undantag för det ena mellanmålet då och då), utan för henne och hennes barn är det 4 enorma mål mat (frukost, lunch, middag, kvällsmat/macka/gröt) + ett x-antal mellanmål (de går inte att räkna - det är ett KONSTANT ätande på nånting hela tiden!).

Jag testar att se om jag kan få ta med mig hennes äldsta "för att mitt barn vill ha med sig sin kompis" (skyller jag på) och ser om det funkar.

Ja, en liten övervikt har hon nog, men inte alls fet. Men hon skulle nog räknas som kraftig/snudd på tjock.

Men om vi säger så här; hennes barn är lika runda om magen som hon är - då är de alltså BARN och hon vuxen. Då förstår ni hur stora magar de har.

De är definitivt tjockare än vad hon är, i synnerhet den äldsta.

Jag vet inte heller hur man gör. Jag känner en mamma som verkligen kör med "Big is beautiful" och gör allt för att sonen ska känna att det inte är fel att vara tjock. Problemet är bara att hon själv började gå upp i vikt i tonåren och nu vid strax över 30, så är hon så överviktig att hennes hälsa vacklar. Jag tror inte hon lever särskilt länge till om hon inte går ner i vikt. Sonen är redan vid 8 år så tjock att han inte orkar vara med på gympan. På rasterna sitter han och vilar medan de andra barnen leker. Han kan inte sitta på golvet och bygga med lego, för då tar han sig inte upp.
Men mamman ser det som en utseende-grej. Att folk försöker diskriminera dem pga utseendet. Hon förstår verkligen inte hälsoaspekten och att sonen blir utanför för att han inte orkar.

Anmäl till soc. Det är fan i mig vanvård av barn! Jag skulle ALDRIG kunna stå vid sidan av och se det eländet.

Men fy! Tack och lov har det inte gått SÅ långt än. De är inte feta, men rejält tjocka/överviktiga. De vaggar en aning när de går, men inte alls så som man tänker "vagga" - de flesta tänker väl då på en jättestor Rickie Lake-deltagare. Och SÅ stora är de inte. Men definitivt överviktiga. Jag har sett de i bara shorts, men även med kläder på så ser de tjocka ut. Utan kläder/med shorts så förstår man HUR tjocka (det är först då man inser att det inte "bara" är en putmage, utan att magarna är både mjuka och dallriga.

Men det lär ju inte dröja förrän de blir som din kompis barn. Fortsätter det som nu, så är det nog inte långt bort. :(

Den tanken har slagit mig, men samtidigt drar jag mig från att göra det.

Jag vill väldigt gärna försöka hjälpa henne själv, utan att dra in någon annan - särskilt inte myndigheter.

Tänker att skolsköterskan borde ha sagt något. Men jag har frågat något i stil med "är skolsystern också på dig om barnens vikt, så som BVC var?", men hon har svarat "men, allt är så fint och bra! De är lite större än andra, men verkligen inte tjocka".

Vad svarar man på det???

Jag kan tänka mig att skolsystern inte sa något ALLS, men aldrig i livet att hon sa att de INTE är tjocka! Det vore tjänstefel!

Fråga: är det tjänstefel av skolsystern att inte påtala övervikten?

Skulle jag, som utomstående, kunna yttra min oro till skolsystern istället för till soc? Jag menar, hon vet ju vilka barn jag talar om...det känns som en "mildare" och mindre dramatisk väg att gå, eller?

Jag skulle ringa socialen.