Ska man akta sig för borderlineförhållanden?

Givetvis skall man chansa. Varför är det sådan fokus på de negativa, destruktiva sidorna av den här personlighetsstörningen?

En kvinna med Borderline kan vara minst lika fantastisk som hon kan vara förjävlig, minst lika kärleksfull som hon är hatisk och minst lika glad som hon kan vara arg.

Som man tar man ju det positiva med det negativa med normala kvinnor, det kan man göra med kvinnor med borderline med. Visst, det negativa blir jobbigare, men det positiva blir också bättre.

Nu kommer jag säkert bli anklagad för att erotisera eller exotifiera en ganska allvarlig störning, men det får jag väl ta då. Är man någorlunda psykiskt stabil själv som man (2 störda funkar sämre), och gillar henne så tycker inte att borderline skall vara ett hinder mot att åtminstone försöka ha en relation om man är attraherade av och gillar varandra. Visst det kommer bli problem, och det kommer sannolikt inte hålla, men så är alla relationer, personlighetsstörning eller ej.

Borderline gör ju att man hanterar uppbrott och att bli övergiven sämre, men sannolikt inte så jävla mycket sämre att man skall undvika relationer av den anledningen.

Varför inte gå i terapi och bli fri från din borderline diagnos istället?

//f.d borderline

Ja, jag tycker att man ska hålla sig borta om man träffar någon med BPD. Det är inte värt risken att bli illa behandlad. Det du beskriver är typexempel på hur borderlinepersoner beter sig i nära relationer. Jag tycker att du gör helt rätt som undviker att inleda relationer så länge du har den här problematiken. Jag hoppas du är under behandling, så att du kan bli bättre och förhoppningsvis klara av att ha kärleksrelationer i framtiden.

Jag har bara erfarenhet av vänskapsrelationer med BPD människor, och det korta svaret är ja, verkligen inte värt att beblanda sig med folk med diagnosen för man mår verkligen bara dåligt av att vara i närheten av de. Det finns bara jag, jag och jag för en borderlinemänniska.

Då har du aldrig träffat en borderline person eftersom dessa ENBART tänker på alla andra och aldrig någonsin på sig själva. De har ju ett självskadebeteende och ett självhat som inte är av denna världen.
Jag är som sagt fri från diagnosen men får fortfarande jobba för att bry mig om mig själv också och inte bara alla andra.

Knappast, den här före detta kompisen tyckte att det var helt ok att bete sig hur jävligt som helst och ändå var det JAG som behandlade henne illa och då kom vredesutbrotten och hoten. Hon var ännu jävligare i förhållanden där hon var en riktigt typisk borderlineperson med otrohet, bråk om precis allt och inget, fysiskt våld och hot om att ta livet av sig om killen lämnade henne. En gång tog hon en kökskniv och hotade med att skära honom och sig själv. En borderlineperson vill att alla ska anpassa sig efter den, och det blir vredesutbrott och "det är så synd om mig"-gråt. Att borderlinepersoner skulle bry sig mer om andra än sig själv är inte sant baserat på egna erfarenheter.    

Det kan låta hårt, men ja, jag tycker att den med borderline gör klokt i att avstå från relationer där de kan skada andra känslomässigt. Nu verkar det ju finnas behandling som fungerar och då kanske man ska satsa på det för att må bättre och klara av att ha sunda relationer till andra människor.

Jag är uppvuxen med en mamma som har borderline och det var rent ut sagt ett helvete. Hon har varit gift fyra gånger (min pappa var nr 1) och alla hennes äktenskap har varit oerhört kaotiska, ungefär som du beskriver. Och att vara barn till henne, växa upp med hennes känslostormar och lynnighet har skadat mig och mina syskon på många sätt som varit svåra att reparera. 

Min mamma lever ensam nu sen ett antal år tillbaka, hon är nu över 70 år och är lugnare i sig själv och verkar må bättre av att leva ensam. Men hon lider ju också av vetskapen om vilket kaos hon skapat i sina relationer och för sina barn. Det är oerhört tungt för henne att bära även om det gått bra för oss barn trots allt, men vi har alla haft svårigheter i våra egna relationer som vuxna. Hon rörde runt i våra liv även när vi var vuxna och vi har alla fått säga ifrån ganska hårt för att hon inte skulle överföra sina egna ångestar på oss. 

Jag hade turen att hamna som au-pair i en normal familj när jag var 18 år så jag fick se och uppleva hur ett vanligt familjeliv kan se ut och hur ett vanligt äktenskap och föräldra-barnrelation kan fungera. Det var verkligen min räddning. Mitt ena syskon gifte sig med en missbrukare och var under många år medberoende, nu har hon brutit sig loss och lever i ett sunt förhållande med en vettig man. Min bror har aldrig haft en långvarig relation utan alltid skytt alla former av närhet och krav i en relation, kanske bra att han inte blivit pappa, men nu när han är snart 40 år är ju livet som ensamstående utan barn ganska tomt och jag tror inte att han hade valt att leva så om han hade haft en sundare uppväxt med mer normal känslomässig utveckling.

Vi är alla tre väldigt känsliga för stämningar, på helspänn i relationer. Om min man höjde rösten aldrig så lite så fick jag ångest. Vi har också varit helt och fullt inriktade på att hålla alla omkring oss på gott humör och aldrig ställa några krav för egen del. Så blir den som växer upp med en borderline-förälder. Men med tid och stöd från andra har vi på olika sätt frigjort oss från vår barndom och lever hyfsade vuxenliv. 

Då är det ett personlighetsdrag hos just DEN enskilda personen för det är INTE typiskt för borderline - jag har träffat hundratals och är extremt påläst.

Tycker du det låter som om TS tänkte på sina partners i sina tidigare relationer?

Mycket klokt av dig att faktiskt inse att du inte passar i relationer, (noll självinsikt är nämligen ett mycket typiskt drag för borderline) du kommer bara orsaka lidande om du skulle gå in i ett förhållande igen.