Vill inte!! Vill behålla

Du ska ta ett beslut som du känner att du kan leva med. Det är din kropp och du ska absolut inte känna dig tvingad till detta.

Upplevelsen kring abort är individuell, en del ångrar sig/tänker mycket på det barn som hade kunnat bli medan andra känner sig 100% tillfreds med beslutet.

Sedan kan jag tycka att diskussioner angående hur ett eventuellt barn skulle växa upp är osmakligt då ingen här känner ts och att tro att barn automatisk får det dåligt pga detta är bull shit!

Jag önskar att dig all lycka och att du ska hitta det beslut som du mår bäst av!

Du skriver här ingenting nytt jämfört med ditt förra inlägg, och jag försätts i den ofördelaktiga positionen att jag behöver välja mellan att använda min hjärnas konster för att besvara felaktigheter, eller att prioritera vad som är relevant.

Om vi inte prioriterar TS hjärta i det här, så kan jag inte tro på att vi prioriterar våra egna. Just nu gör det mig väldigt bedrövad.

***

Kära TS. Idag är då dagen för din planerade abort. Som någon skrev, du kan be att få prata med en kurator, om det inte erbjuds automatiskt.

Gör ingenting som du tror att du kommer att ångra, utan att kuratorn kan kanske vinna dig lite mera tid isåfall. Eller har vägar framåt som du inte tänkt på. Jag vet inte vilken vecka du är i, och du har inte beskrivit mycket om hur du tänker och känner i trådstarten. Hur din situation är.

Vill man behålla sitt barn, och inte adoptera bort det, så brukar det finnas vägar... Du får barnbidrag och det finns allmän förskola för alla, och det är ju toppen om du har familj som stöttar också.

Väljer du att gå vidare med aborten och det trots allt är rätt beslut för dig, så kan du ändå be om stöd efteråt om det är jobbigt.

Det är helt normalt att ha starka känslor i ditt läge. Det är inte så lätta beslut i livet ibland.

När jag gjorde abort så var det en skrapning och jag blev sövd. Det gick bra, och jag hade lite ont i magen efteråt, och tomhetskänslor. Värktabletter hjälpte ganska bra mot det onda, men tomhetskänslan och chocken satt i litegrann, och jag grät i ett par dagar av det.

Så var beredd på att det kan bli en tomhetskänsla om du gör aborten, när bebisen är borta. Jag är säker på att det också är någonting som händer hormonellt med kroppen vid en abort. En dipp i känslorna kan även bero på det.

Så mitt tips är att be någon rå om dig litegrann efteråt, om du väljer så. Var inte ensam efteråt. Överskatta inte hur du kommer att må, utan var väldigt varsam med dig själv.

Var så snäll med dig själv de här dagarna som du bara kan, isåfall. Och försök att inte ha någon omkring dig som inte är det, eller som inte förstår att du har sorg och chock.

En abort är verkligen inte vad som helst. Bra att den rätten finns, men man ska inte bagatellisera hur det är. Kanske finns det de som inte mår så dåligt, men det är naturligt att må dåligt av det också. Särskilt så i din situation, kan jag tänka mig.

Själv glömmer jag aldrig mig själv i den för stora vita sjukhusrocken, och tomhetskänslan i magen. Man kan känna sig så liten på Jorden, så ha någon där att hålla i handen om du kan.

Sök sedan stöd om du behöver det, familj, vän, eller kurator eller präst, spelar ingen roll, utan bara gör som du behöver.

Man kan tro att jag är emot aborträtten, men det är jag inte. Jag är bara för ditt val.

Du har haft helgen på dig att fundera och prata med de omkring dig och så... Kanske har du landat någonstans i ditt val.

Jag tänker litegrann extra på dig idag.

Jag har läst era svar men inte vetat vad jag ska svara. Men tog tabletten igår på sjukhuset mifogyen eller va den heter. Och i morgon är det dags. I mitt tankspridda huvud Skrev jag fel dag men är i morgon och inte idag.

Det har varit väldigt ledsamt och bara funderat men efter jag tog tabletten igår så känns det bättre. Det tog emot att svälja den men efter det att jag svalt den så kändes det som att det inte finns något alternativ kvar.

Nu finns det bara en väg. Efter jag pratat med läkaren i samband med tabletten ang att jag druckit och rökt det sista så sa hon att risken är stor att fostret tagit skada och det kändes lite tryggare att höra än de att folk säger att det inte påverkas vilket jag helt inte går på. Men det var ju inte det som var avgörande, bara kändes lite lugnare för mig och ja kan nu intala mig att det kunde blivit skaderisk på fostret. Blir lättare för mig att tänk så.

Jag och sambon har pratat en massa och han ska följa med mig för abort.

Så tack för er alla som stöttat

Bra att du pratade igenom det med en läkare och känner dig säkrare nu.

Bra också att du inte är ensam imorgon. Och att du och din sambo kunnat prata igenom det här.

Jag förstår att det är en ledsam situation för dig oavsett, men att det ändå kan vara skönt att ha kommit till ett beslut.

Stor kram.

Tog smärtstillande och cytotec nu. Mår illa och försöker att inte spy.

Nu väntar jag och är beredd för smärta från helvete.

Jag är rädd, mest nu för att det ska göra ont!

Nu vill jag bara att allt ska vara över. Strax åka in till sjukhuset.

Tack så myckEt. Ja det känns bättre för nu finns bara en väg. Det var inte min tur denna gång men det kommer. Kram

Tveka inte på att ta samtalshjälp om det är så att du skulle må dåligt psykiskt efter aborten. Den kan komma tätt inpå eller långt senare, eller så blir det inte alls så illa. Hur det än blir, kom ihåg att alla känslor är tillåtna och det finns hjälp för den som behöver <3

Var inne 8.00 på sjukhuset. Vid 9.00 fick jag 2 tabletter till att föra upp och jag och sambon började promenera. Klockan 10.00 började jag spy och fick så ont. Kändes som jag ville bajsa så satte mig på toa flera gånger och spydde samtidigt av smärtan.

11.00 fick jag 2 till att föra upp. Jag försökte gå men hade så ont!! Fick oxynorm men kände inget av den och spydde en stund senare.

Vid 13.00 hade jag suttit på toa största delen och då lossna det! Men tyvärr så satt det fast jag ställde mig upp och då såg jag att den hängde i navelsträngen. Det var en extremt jobbig syn så jag fick panik och skrek på barnmorskan som fick låsa upp dörren utifrån. Hon kapade navelsträngen och sen fick jag en spruta på rumpan som skulle hjälpa moderkakan att komma ut. Den kom en halvtimma senare.

Det hela var smärtsamt och utdraget, sjuksköterskan och barnmorskan varna mig på morgonen att det kommer kännas som en förlossning då det blir som att föda fram barnet då det är så långt gånget. Jag har gjort en abort förut som jag inte ville ha och var då o vecka 6.

Jag ör så glad att sambon fanns där vid min sida hela tiden.

Men nu sitter jag här efter att ha sovit hela kvällen tom. Det fattas något och jag är ledsen.

Jag ska sätta in spiral men vågar inte! Jag vill få barn inom snar framtid! Om jag sätter in spiral så tar jag ut den sen när vi är redo och då kanske kroppen tar ett år på sig för att bli gravid?? Då kanske det blir om 2 år!!

3 år? 4 år? Jag vill ju bara bli en mamma.

Jag ångrar att jag tog bort!! Hade jag behållt så hade det fötts i januari och tills dess hade man hunnit ordna massa!! Gud vet när man blir gravid nästa gång.

Det känns fel detta. Men det beror på att jag såg fostret!!!

Jag såg allt! Den var lång och man såg tydligt allt, små armar och ben och man såg tydligt nu att det var en. Inte bara en klump. Armarna var böjda upppt och benen var ?vikta?. Den synen..... de hade varnat mig men jag var inte beredd på den synen.

Jag kommer drömma mardrömmar,

Vad tråkigt att höra att det blev en så jobbig upplevelse. Du måste vara snäll mot dig själv nu och överväg att få prata med någon om det du precis upplevt och de bilder som finns kvar på din näthinna. Det finns hjälp att få! Plåga inte dig själv i onödan.

Du behöver inte sätta in en spiral!! Det är ditt val och gör det inte om det känns fel. Jag fortsatte med p-piller efter min abort och det gav mig bara ännu mer ångest, att veta att jag själv förhindrade något (återigen) mot min egen vilja. 
Jag slutade med p-piller efter några månader och la över ansvaret för preventivmedel på min kille. Jag fick ju hela ansvaret i knäet för att jag blev gravid trots att han inte gjorde ett skit för att ta sitt ansvar att skydda sig. 

Känner med dig av hela mitt hjärta och önskar att du inte behövt genomlida detta!