Blir galen av barnläntan

Problemet är att det inte går att kompromissa om sånt här riktigt.

Vill han också ha många barn? Hur många år vill han vänta? Vill han gå all in på studentlivet eller vill han vänta mer av ekonomiska skäl?

Passa på att göra allt det du inte kan göra med småbarn: Bestig Kebnekaise, backpacka runt i Indien, fotvandra till Treriksröset, festa på alla klubbar i London eller vad du nu känner för. Jag skaffade barn sent, vid 36 fick jag första, och är otroligt glad att jag gjorde en massa sånt först och inte känner att jag missat något nu när mina dagar är fulla av småbarn och blöjbyten.

Använd alltså tiden till något roligt och meningsfullt och vänta och längta inte bort åren!

Ja han säger att han hade velat ha 4-5 barn, bara inte just nu och det förstår jag. :(

Ja alltså det var 3 år sedan jag tog studenten så har redan rest och allt det där jag funderat på. Hade jag fått välja så väljer jag barn långt före resor. Hade gärna skaffat barn för 3 år sedan och skippat alla resor om jag kunnat. 

Vad roligt att du nämner det men har redan varit på Kebnekaise, packpackat i Asien och USA under några månader. Även under dessa resor så har jag inte kunnat sluta tänka på barn. Jag vill inte resa mer nu. Det känns verkligen som jag slösar min tid. :( 

Enda alternativen är ju att vänta på honom eller lämna och börja om tänker jag... Suger när man inte vill / är redo för samma saker samtidigt. Säger han någonsin att han är orolig att du ska tröttna på att vänta förresten?

Jag lämnade ett ex när jag var 22, vi hade varit ihop sedan vi var 17. Han kunde inte se barn inom en så snar framtid som jag. Jag ville inte vänta och jag tyckte inte han skulle pressas heller. Dejtat några därefter som inte varit pappa-material. Tog tid men 2016 träffade jag den rätta. Nu är vi gravida och får förhoppningsvis vårt barn i januari 2019. Långt efter min plan då jag fyller 29 nästa år, men vi ville samma sak samtidigt iallafall...

Ja jag har funderat på om jag egentligen borde lämna honom av den anledningen men känns för tidigt. Jag kan ju vänta ett år och se, troligen vill han inte då heller. Jag gör slut, tar ett tag innan jag träffar någon ny, man väntar 2 år för att förhållandet ska va mer stabilt, + 9 mån graviditet om allt går som man vill. Det är ju hur många år som helst framåt?! Kanske borde jag inseminera mig?

Jag vill egentligen inte lämna honom då vi har det så bra, men mina mammakänslor är så starka. 

Nej han har inte sagt någonting om att han är orolig för att jag ska tröttna. Detta bebisämne tar jag upp ganska ofta och jag tror han är lite trött på att höra det.

Fast jag tänkte som du innan jag lämnade, att det skulle ta tid att träffa någon ny men sånt vet man ju inte. Men Visst måste man tillåta sig att sörja att det tog slut innan man går in i nytt. Och det här med tiden att vänta är så olika, vi hade bara varit ihop ett år när vi sa att vi skulle börja försöka. Bodde inte ihop. Kände att vi ville ha barn och ett liv ihop, att vi funkade så bra.

Ja han kanske är trött på att du tar upp det men då vet han också hur viktigt det är för dig... Kanske inte skadar att ha snacket framöver "tänker du att vi är på samma plan/nivå i livet? När vi verkar vilja olika saker just nu? Är du inte orolig att det ska påverka relationen negativt?". Se vad han säger....

Ja okej. Ämnet kommer ju komma på tal igen fler gånger, ska prata mer med honom. Kanske fråga honom om han vill ha barn snart eller hellre tycker det är värt att gå separata vägar.

Inte fel att ställa lite tuffa frågor och våga diskutera obekväma saker. Handlar ju om ditt mående, ditt liv och din framtid. Du lever bara en gång. Stort Lycka till med allt :)

Men har du någon gång i sammanhanget sagt att du börjar överväga lämna honom pga barnlängtan eller har du bara sagt att du så gärna vill ha barn? Det är ju en viss skillnad. 
Han kanske blir orolig om du uttalar det som ett tydligt val du har. 

Jag har egentligen inte ens funderat på att lämna honom föräns igår. Läste massa trådar om liknande fall och då lät det som enda utvägen var att lämna. Men vill egentligen inte det.

Vi har ju pratat om det men kommit fram till att det inte är passande eftersom han inte har fast jobb. Och jag håller väl egentligen med... bara att jag är så redo och vill ha barn, gärna igår.

Om din kille utbildar sig till något där ni vet att han får jobb på sikt och ni har tillräcklig buffert att leva på under barnets första år så kan ni ju skaffa barn när som helst, om det bara är det som är hindret. Så gjorde jag och min man med första barnet, ingen av oss hade någon sgi så vi fick lägstanivån på föräldrapenning, och turades om att gå klart våra utbildningar under barnets första två år. Vi levde på studiebidrag, barnbidrag och den lilla föräldrapenning vi fick ut, men hade sparade pengar som vi kunnat leva på om det behövdes. Barn kostar inte så mycket i början. Sedan fick vi jobb inom våra respektive områden (vi har bägge bristyrken, så vi visste att vi skulle få fast jobb med en gång). Nu har vi två barn till, men de skaffade vi efter att vi fick jobb. För oss var barn det enda vi ville, och då kändes det bara dumt att vänta när vi ändå hade ekonomisk möjlighet. Vi var 23 och 24 vid första barnet, hade inte rest eller festat eller så för vi hade noll intresse av det. Jag är jätteglad att vi skaffade barn tidigt och har inte ångrat det en sekund!

Håller med