Min livshistoria - i hopp om att hjälpa andra

Hittade ett gammalt handskrivet brev, det är skrivet av mig själv för exakt 4 år sedan. Vissa kanske känner igen sig och kan få hjälp av det, andra kanske förstår andra människor bättre. Problem jag stött på under resans gång och hur jag hanterat allting.

Uppguxen med ena föräldern som alkoholist och den andra psykiskt sjuk. Mitt liv präglades av två totalt opålitliga föräldrar, jag var ständigt beredd på att bli utsläng ifrån hemmet, slagen eller bara psykiskt misshandlad. Jag hade aldrig någon att vända mig till för stöd, aldrig någon att prata med. Jag gjorde försök att söka stöd av mina egna föräldrar i tidig ålder, det slutade med att jag blev hånad och utskrattad i flera år efteråt. Jag skrev detta brev som ett avslut på mitt "tidigare liv", då jag bröt kontakten med mina egna föräldrar, ett brev för att lämna allting bakom mig, en nystart.

Mitt liv har alltid varit splittrat, redan från barndomen. I skolan behövde jag vara en människa, hemma behövde jag vara en annan. Jag skämdes över att bli misshandlad i hemmet. Mina föräldrar hade ett kraftigt kontrollbehov så jag vågade inte ta hjälp av någon eller berätta något som hände innanför dörrarna hemma.

Mitt största önskemål var att bli fri, bygga upp ett eget liv, få kompisar, bara leva ett normalt liv.

Men det var inte lätt att stå på egna ben utan vänner eller familj då jag tog mitt första steg ut i livet. Jag hade ingen att vända mig till efter att ha levt i ett "fängelse" under 18 års tid. Jag visste inte hur jag skulle bete mig socialt, jag hade aldrig haft några vänner mer än ytliga under skoltiden. Inte hade jag vågat bjuda hem kompisar till mitt föräldrarhem så jag skulle bli avslöjad om vilken misär jag levde i.

Det slutade med att jag inte lärde känna några kompisar. Allt var svårare än jag trott. Jag var nära min dröm och hade blivit fri. Jag hade inte råd att köpa en bostad, jag sökte ett ansvarsfullt jobb i en annan stad som jag fick och trivdes jättebra med det, jag fick träffa andra människor. I arbetet upplevde jag det lättare att lära känna människor, se hur de betedde sig och försöka ta efter och lära mig. Då jag inte hade råd med en bostad köpte jag en gammal bil för en billig peng. Den här bilen bodde jag i under ca 1 års tid. Det kunde inte vara värre än att bo med två psyksjuka föräldrar. Jag trivdes att bo i bilen, mina föräldrar visste inte var jag befann mig och jsg kunde andas ut. Jag berättade inte åt någon att jag bodde i en gammal saab, de hade misstänkt att jag var knäpp.

Det var dömt att misslyckas min framtid, precis som för många andra med samma förutsättningar. Jag fick aldrig några kompisar, jag hoppades det skulle göra skillnad då jag fick köpa en lägenhet.

På jobbet gjorde jag allt, jag älskade att få uppskattning och det beröm jag fick gjorde att jag kände mig levande. Det blev en fälla för mig, jag gjorde allt för att få bekräftelse och det ledde mig senare till utbrändhet.

Jag köpte min första lägenhet, nu trodde jag livet skulle bli mindre ensamt. Äntligen kunde jag bjuda hem kompisar. Men då jag hade tillitsproblem från min uppväxt, jag hade levt i ett "fängelse" i 18 år och nu blivit frisläppt med total avsaknad av social kompetens. Jag fick för mig att alla "såg igenom" mig, väntade ständigt på att bli "avslöjad" som den bluff jag var. Beredd på att bli avvisad, utskälld, slagen. Jag var ju ingenting annat än ett spektakel som trodde sig var något. Min självkänsla var i botten.

Jag var så pass reserverad att andra människor tog avstånd ifrån mig. Jag fick det bekräftat för mig att jag var "knäpp". Många påpekade för mig hur vacker jag var, det blev en frontalkrock i mitt inre. Hela min uppväxt hade jag fått höra hur ful och äcklig jag var. På något sätt blev jag smickrad, men hörde en röst i huvudet om hur värdelös jag var samtidigt.

Då jag var ledig från mitt jobb stod jag och tittade ut genom fönstret på andra människor och grät. Varför fick jag inga kompisar. Jag hade sedan barnsben fått hjälpa mina alkoholpåverkade föräldrar när de druckit för mycket, vilket resulterade i att jag hjälpte andra människor som jag inte kände. Jag visste att min hjälp kunde vara avgörade om personen skulle överleva. Och ansåg även att mitt eget liv var mindre värt än andras. Medan andra människor kunde bli rädda om en okänd tjej på stan fick ett epileptiskt anfall sprang jag dit direkt för att hjälpa till. Jag började bli omtyckt 4 år efter jag frigjort mig från psykisk misshsndel. Gick därefter in i väggen. Jag kunde inte hantera känslan av att vara omtyckt ens 4 år efter att jag lämnat mina föräldrar. Eftersom jag hatade mig själv skällde jag ut alla jag lärt känna, kompisar och medarbetare. Hade de inte förstått tidigare att jag var en idiot borde de göra det nu. De gjorde bäst i att hålla sig långt ifrån mig.

Detta var min vändning, mina nyfunna vänner och mina medarbetare hade sett igenom mig. Jag var redan avslöjad, inte att jag var en bluff utan att jag mådde psykiskt dåligt. De ville hjälpa mig och gav sig inte. Jag blev sjukskriven och fick samtalsterapi genom företaget. Det tog ytterligare två år för mig att kunna acceptera att jag var omtyckt. Jag hade innan gjort allt för att få känna mig omtyckt och älskad, när jag väl fick uppleva den känslan och den blev överflödig grät jag. Den påminde mig om min uppväxt, hur värdelös jag var och rev upp för många sår. Jag hade försökt lägga locket på och stänga in min barndom. Jag ville ge upp, jag kände mig för gammal för någon framtid. Dock kämpade jag mig igenom år av bearbetning kring min barndom. En förlorad barndom är ingenting man bearbetar på några månader har jag lärt mig. När jag började tycka om mig själv märkte jag hur andra människor började "dras" till mig och söka kontakt. Något jag aldrig upplevt tidigare och nu kunde jag hantera känslan av att vara "sedd".

Nu efteråt förstår jag att jag aldrig levde dubbelliv, redan under tidiga skoltiden var jag så pass reserverad att andra barn tog avstånd från mig. Jag visste, men mina klasskompisar visste inte vilket helvete jag hade hemma. Senare höll jag mig bara för mig själv. Jag var stark inombords, en människa som var lojal och pålitlig, och blev på så sätt aldrig mobbad. Jag valde att vara ifred och tilläts vara ifred. Jag sågs absolut som konstig.

Mina dagar bestod av att hålla tårarna inne, kämpa för ett nytt liv, fundera på självmord och jag hade ingen att prata med. Jag kämpade för att gå ut skolan med toppbetyg, det värsta som kunde hända var att jag fick dåliga betyg och blev kvar i min hemstad där mina föräldrar bodde.

Jag dagdrömde mig bort från barnsben, till en värld som inte fanns. Jag pratade för mig själv ute i en skogsdunge och låtsades tillhöra en andevärld, där jag var omtyckt och hade vänner och familj. Dit gick jag ofta och satte mig som barn och drömde mig bort. Idag har jag besökt platsen efteråt och kan känna hur fridfull den är än idag.

Jag visste hela tiden att det var en tidsbestämd period i mitt liv som jag skulle bo hemma och äntligen få känna mig levande en dag.

Det har varit kämpigt på vägen till ett vanligt liv, men nu är jag här. 10 år senare. 6 år tog det för mig att bearbeta min barndom. Det känns som en lång tid, men nu när jag bearbetat den så tycker jag det var en kort tid. Jag förstår många andra funderar på självmord och jag har själv gjort det. Det känns som att livet är förstört. Men det är värt att kämpa. Livet är otroligt underbart att få leva.