Autism kanske?
Hej,
Jag är pappa till en liten jättegullig tjej på precis över 2 år fyllda.
Hon föddes för tidigt, drygt en månad ? långdragen förlossning som ledde till en lex maria anmälan som avslogs.
Jag har över några dagar i skrift försökt sammanfatta min älskade lilla tjej inom området kring hennes generella utveckling. Det har krupit fram mycket insikter, en del frågetecken dyker upp, mycket som inte är logiskt...
Skulle nog vilja hjälp av andra som gått igenom samma process, behöver nog också hjälp med mig själv, hur hanterar man väntan, den enorma oron, ångesten,finns det bra hjälp, finns det några resultat man kan få ta del av osv osv.
Vi misstänker att vår lilla tjej är autistisk.
Min fru hade under en tid misstänkt att det är något som avviker med vår dotter. Misstankarna kom runt 1,5 års ålder, dessvärre höll hon dessa för sig själv, stackars henne som bar detta själv. Jag o andra sidan gick i tron att min dotter har skön energi, lite myror i brallan, samt att hon då o då levde i sin lilla värld som verkar vara ett happy place, i skrivande stund inser jag att jag förundrats några gånger över att hon bara vill ha ögonkontakt när hon initierar till det, har även sagt till andra ?Hon verkar liksom inte gilla ögonkontakt?.
Mitt övergripande tänk har varit ?utveckling får ta den tid det tar?, kanske inte så dumt egentligen men i vårt fall naivt & dumt. Samtidigt som alla runt mig säger att ?alla barn är olika & det tar tid, och jämför inte? - så jag gjorde inte det initialt, visserligen hade jag inget annat barn att jämföra med heller.
Min fru hade identifierat att dottern ofta inte ?ser folk?, t.ex. när jag kom hem från jobbet så reagerade dottern ibland inte alls på att det ens dykt upp någon, trots att jag hejade glatt. Detsamma med div. släktingar. Eller om någon tant i affären ville säga hej så var det precis som att hon inte såg personen & såklart undvek ögonkontakt. Men som spädbarn gav hon ögonkontakt, log tillbaka & fastande på personers ansikten.
Men jag mitt pucko gick runt & hade inte en tanke på att något var fel, jag hade ingen referens, vilket jag fortfarande inte har iofs. Jag tänkte att hon var lite blyg med utomstående, hon är ju en livlig dam, nyfiken, jätteglad och hon utvecklas varje dag.
Men nu TROR jag mig se att det avvikande börjar syns mer & mer, dottern är nu drygt 27 månader,härom veckan hade dottern varit hos farmor & farfar över natten, nästkommande dag åker jag och hustrun dit för att hämta hem vår lilla pralin.Jag kör in på gården, rusar ur bilen rundar en husknut varpå dottern möter mig med blicken. Hon blir jätteglad, vinkar och gör glad ljud. Jag går fram och sätter mig bredvid henne i sandlådan där hon satt och lekte med både farmor och farfar, direkt får jag en spade av henne. Drygt 10 sekunder senare kommer mamma runt sammahusknut, hon ropar glatt men får ingen som helst reaktion - det är som att dottern inte kan ta emot fler intryck, svårt att förklara. Har ni varit i kontakt med autism som tagit den formen? Eller kanske det bara är så när barn är 2 år gamla...?
Tidigare på 18 månaders kontrollen konstaterar bvc att hon inte kommit igång med talet trots att hon låter massor, hon gör massa ljud ,sångliknade haranger utan riktiga ord - men hon låter ju. Inser såhär i efterhand att de var ett helt gäng med varianter på upprepningar såsom ticki ticki ticki, klötte klötte klötte och diverse andra ljud.Nu vid 26 månaders ålder är det ord som upprepas; bil, pappa, titta, doddo/bobbo (namn på babblare) upprepas duktigt...
Språkligt så upplever jag att hon härmas ganska sparsmakat även om hon mest kör sin egen grej... Tidigare tänkte vi att det lossnar nog på dagis med talet, då spårket liksom bubblar i henne med alla ljud hon gör, BCV tipsade att plocka bort nappen.
Haha, små mysigt -när hon blir glad - då det hörs det kan jag säga haha herregud. Älskar det, balsam för själen att höra. Ljudet av total glädje! Skratt & höga glada tillrop, ibland applåderas det lite i samband med euforin. Hennes mamma tycker det kan vara lite besvärande i allmänna utrymmen, i större sammanhang där det är lite stressigare stämning kan fladdras lite med händerna varpå mamma upplever att folk tittar. Själv upplever jag inte att folk glor, eller jag skiter nog i det.
Vi börjar på dagis i mars 18 (endast 3 dgr i veckan) hon är då 22 månader, inskolningen gick bra - hon verkar stortrivas, vid inskolningen såg jag hur de lite äldre barn lekte ned henne, kittlade & busade med henne, och hon skrattade förtjust för att en stund senare börja bygga legotorn, klostorn o därefter undersöka platsen o hitta kul grejer osv. Det gick väldigt bra...
Upplever att hon blir glad av platsen, de yngre barnen i hennes ålder lekte mest för sig själva runt gruppen.
På tvåårskontrollen som sattes in extra för att följa upp om snacket kommit igång så vänder den annars så positiva stämningen i rummet till en allvarligare ton ?hennes kontakt avviker?
?Vi får inte kontakt i den utsträckning vi är vana vid?,
Är så himla tacksam för vår BVC kontakt, riktigt bra! Att vara så tydlig & direkt, vi får då en remis till hörselkontroll (jättebra tyckte jag men jag vet ju att hon hör, slår man på en film i tv rummet så kommer hon, hon reagerar på sitt namn, hör flygplan, bilar, helikoptrar, hundar ? hon hör liksom) samt en remis till en logoped (jättebra även det tyckte jag).
Vid tillfället tänker jag inte mer ingående på stämningen i rummet, toppen tänkte jag som sagt, lite undersökningar & kanske lite övningar sen blir väl det bra. Det får ta den tid det tar. Sen kommer ett sms från min fru - en länk från 1177 om autism.... Min verklighet förändras HELT, jag hade aldrig funderat i de banorna och ALLT stämde in.
Helgen går & jag suger i mig information som en svamp, jag gräver ner mig i en hemsk oro, tittar på youtubefilmer med handfladder, föräldrar intervjuer, läser på forum och ja, suger i mig allt jag kommer över.
Från att ha varit psykiskt bullet proof till att jag första gången utvecklar oro & ångest på en helt ny nivå. Jag börjar drabbas av panikångestattacker, blir manisk kring att omhändertagandet kring dottern, känner enorm oro och ångest i parti o minut - hemskt. Sökt & fått bra hjälp, faktum kvarstår dock ändå.Enda delarna av dygnet då jag mår riktigt bra är när jag är med min älskade lilla tjej,då jag ser hennes skratta och le & att hon faktiskt lär sig saker. Nätterna går till att dels hantera hennes sömnbeteende som är mycket märkligt (återkommer om det)samt till att läsa ALLT jag kommer över om ämnet autism. Jag har blivit autism-informations-alkoholist - INTE BRA. Hur gjorde ni? Jag kan inte hantera den ologik som denna diagnos medför, oron sliter sönder mig, ska hon kunna gå i skola, kommer hon plötsligt backa i utvecklingen, vad händer om jag går bort och ingen kan hjälpa att föra hennes talan och sätta hennes välbefinnande i första rummet? Flickor med autism drabbas enligt internet av mängder med problem som jag inte önskar någon, väldiga depressioner, kroppsfixeringar ofta med anorexia som följd, dåliga relationer som inte är rationellt grundade? Herregud? klumpen bara växer inom mig.
Med ?internets vetskap? om vad man ?ska? kika efter så ser jag autism i allt hon gör...Så hemskt!!! Jag får påminna mig stup i kvarten att denna lilla dam är bara 2 år gammal och att hon verkligen utvecklas. Men gudarna ska veta att detta är väldigt svårt, ännu svårare är det att njuta av tiden med min lilla lilla tjej när ovetskapen om hennes tillstånd är ett faktum. Även om hon många dagar verkar vara en helt vanlig två åring.
Det jag tycker mig se som ?varningar? eller red flags är:
-När hon är glad så fladdrar hon med händerna, likså om hon blir rädd. Gulligt har jag o andra tyckt, men kanske ett tecken på annat -röd flagga.
-Hennes babblargubbar har radats upp prydligt på golvet, fönsterbrädan, bordet (inget annat har iofs radats upp bör tilläggas, jo, några färgburkar vid andra besöket på dagis blev uppradade & kusinens paw patrol vovvar radades upp prydligt). Detta uppradande har upphört helt upplever.
-När hon var yngre så svarade hon på tilltal av hennes namn, ofta med ett litet ljud men det utvecklades inte vidare utan upphört & ej kommit tillbaka, red flag.
-Hon reagerar ialf 70/80% av gångerna vid tilltal genom att titta på mig eller komma om jag ropar från ett annat rum. Hennes mamma upplever inte att hon reagerar i den utsträckningen, snarare 50/50. Historiskt riktigt frustrerande att många ggr liksom ?skitit i en? har jag tänkt. Men samtidigt också tänkt ?hon har fullt upp att leka eller undersöka något?. Jag personligen upplever att hon blivit bättre på att reagera på mina tilltal, förr fick jag kämpa mycket mer för kontakten inbillar jag mig.
-Anhöriga har också kämpat för att få kontakt med henne, just ögonkontakt med henne har varit svårt, även jag har kämpat för att få det när jag velat det. Det går liksom bara när HON vill det. För en stund sen kom hon och satte sig i mitt knä och satte sin näsa emot mig och log och tittade mig rakt i ögonen. Så det tittas ändå ganska mycket i ögonen, men på hennes villkor.
Ett avvikande beteendet i detta är t.ex att hon inte bekräftar tillbaka. Efter jag läst om ämnet så sammanfattas visst kontaktformen under benämningen ?joint attention?.
Detta område verkar inte riktigt funka fast ändå funka, ologiskt. Ex. om hon pekar på något som hon ser så bekräftar hon sällan ?upptäckten? till den hon visar med att följa upp med en snabb ögonkontakt, eller om hon pekar på något jag uppmanar henne till så bekräftar hon MYCKET sällan tillbaka, hon fortsätter liksom peka och titta på objektet. Ingen ögonkontakt tillbaka. Men hon tittar typ jämt på det jag pekar på, eller tittar jag intensivt på något och uppmanar henne till iakttagelse av samma objekt/person så gör hon det. Det händer att enkla instruktioner också -funkar såsom ?ge mig bilen? exempelvis, vi kan nu i korta stunder även bolla en boll emellan varandra ? hon tar oftast initiativ till den leken själv. Eller ?stäng lådan? när vi är i köket & hon river ibland lådorna medan man lagar mat osv. Om jag ger henne sin hårborste & uppmanar henne att borsta pappa med hårborsten så gör hon det, hon kan även vid uppmaning även byta individ att borsta ? nu vill farmor få sitt hår borstat, så gör hon det.Ganska nyligenhar hon även börjat klappa en när man ber om ?lite klapp?, gulligt.
Efter läsning om området så tycker jag att första stadiet av joint attention funkar, även andra stadiet, tredje stadiet verkar lirar mer och mer även om det haltar. Fjärde stadiet likaså men, det bekräftas sällan tillbaka.
Åter till ögonkontakten, när hon vill så stirrar hon mig rakt in i själen som sagt. Upplever också att ögonkontakt är enklare när man är på lite avstånd.Hon kopplar ändå händelseskeden när man kan ta kontakt för att få en reaktion.Hon vet t.ex. att hon inte får dra i kabelkanalen som är uppsatt på väggen i köket, varje gång då hon närmar sig och skall lägga händerna på den, då bromsar hon upp i aktivteten & stirrar en rakt i ögonen. Eller kuta ut på balkongen utan vårt sällskap. Hon stannar upp, om jag nekar henne att fortsätta så ser jag hur hon kroppsligt protesterar och blir sur ELLERatt min reaktion till hennes handling inte är önskvärd så skrattar hon. Och fortsätter enligt sin egen plan. Gränstestning? Förr försökte jag sätta gränsen här men det gör jag inte längre, jag vill inte agera fel med henne OM hon har en diagnos såvida det hon gör inte är farligt. Men avledning funkar fint ännu.
Vet inte hur man benämner det korrekt, men jag upplever ändå hennes liksom ?intuitiva? kommunikation som mycket god, hjälper till vid klädbyten/blöjbyten ?rätt fot vid rätt tillfälle?, ?armarna uppåt sträck?, lyfter på rumpan vid blöjbyten osv.
Hon verkar ha förståelse för ganska mycket -hon hajar direkt om man säger att vi ska bada, sitt ned i stolen (även om det behöver upprepas vid matning, haha herregud).
Hon gör sig förstådd i vardagen tycker jag, eller som på dagis när hon vill ha något i skåpet med sandlådeleksaker så gestikulerar hon det, sträcker & faktiskt börjat peka på föremålen. Jag uppmanar ju henne till att ?visa? ?peka? osv. Det verkar funka. Svårt att lyfta ALL hennes kommunikation i text här och nu men när jag summerar så är det nog svårt att tro att något är avvikande.
Har ni upplevt joint attentions avikelser vid andra diagnoser än autism?? Så fort man skriver stavelsen på internet så svämmas man över om autism.
-Hon har sedan 5 veckor börjat peka på allvar och vart eftersom faktiskt börjat benämna saker vid namn, senast till den listan är farfar & cykel, farfar blev mycket nöjd:)
-Igår satt vi i hennes lilla sandlåda när hon ställde sig upp & gick ett par meter, vänder sig om sger pappa.Hon började gå mot ytterdörren tvärs över gården, vänder tillbaka halvvägs, sträcker sig efter min hand för att jag skulle följa med.Hon leder mig in, rakt igenom huset till badrummet.Hon ville bada:) tiden stämde på pricken ?det var dags för ett bad & jag fick massa härlig kommunikation, win win. Så roligt.
-Hon är inte förtjust i att bli berörd upplever jag, händerna i synnerhet vill hon inte att man rör. Fast hon kommer & söker närhet och kramas en del, förtjust i att vara i min famn, bli buren och vid nattning går det bra med klapp.
-Hon härmades en del när hon var mindre, såsom lipa, göra indianljud med handen framför munnen, sätta hinkar på huvudet. Sa något som lät som tack när hon fick prylar som hon ville ha. Imse vimse spindel gesterna började ta fart när vi sjöng sången, men det har försvunnit.
Jag trodde att härmningar skulle vara fler ? förväntningen min var nog på den nivå som man generellt läser att andra barn härmas, hon har t.ex endast -snackat lite i telefon med fjärrkontrollen vid ett/två tillfällen. Det sker liksom men inte i utsträckningen som andra barn härmas inbillar mig. Tämligen nyligen har honbörjat knalla runt & sjunga på blinka lilla stjärna melodin, orden är bäbisspråk men ändå, lite härm, samt Per Olsson hade en bonnagårda ?ijan ijan jejj?, just slutklämmen sjunger hon ofta på & svarar även med den frasen när en annan tar ton.
Återigen, jag har ingen referens för jag har inte tittat på andra - bara läst den sista tiden på nätet vad kids bör kunna.
Nätterna är mycket märkliga;
Vi ska undersöka henne med ett eeg & besöka en öron näsa hals speciallist då hon faktiskt utvecklat snarkningar & andningen inte verkar lirar optimalt, förhoppningsvis kan detta ligga till grund för några av de ??? vi har just runt nattsömnen, inlärning, koncentration osv. Men, till det märkliga;
-Hon vaknar på nätterna efter iregel 5-6 timmars sömn, hon är då jättekonstig. Det börjar med att hon börjar prata i kudden, skratta, ibland förställer hon rösten till en hes variant. Sen kommer långa dialoger av bäbis språk, skratt & glada tillrop med ljud och ord.Ibland hyperventilerar hon i samband att ljuden. Hon sätter sig upp gör yviga gester, pekar och har sig. Ibland undrar jag om hon liksom är i trans, för hon kisar med ögonen, ibland är de öppna t.o.m. Men hon är inte kontaktbar. Ibland tycker jag mig se att hon upprepar saker som skett på den dagen... detta pågår i 2-2,5 timme! När det pikar så kastar hon ur sängkläderna ur sin säng, nappen och nallen flyger ur och hon ställer sig och hoppar jämfota i sängen. Således blir det väldigt lite sömn och mycket konflikter mellan oss alla tre hemma. Så himla jobbigt.
Känner någon igen ovan beteende??
-Tycker att hennes smärttröskel verkar vara rätt hög, sällan sura miner trots en del fall & olyckor som jag tror borde lett till gråt. Det va en period ett tag då hon hanterade smärta med att bli arg och vilja kasta grejer - inte söka tröst (red flag). Nu finns det kvar lite grann men hon söker ändå tröst också.
-Aldrig gnällt på full blöja.
Väldigt enkel som bebis, hon tog inte bröstet utan flaskmatades, kram o sömn. Flera sa att hon verkar så himla förnöjd.
-Vid lekplatsen är hon helt ointresserad av de andra barnen, visserligen är det inga andra små barn som visar något intresse av vår unge heller. Det kan komma fram någon enstaka 3-4 åring men dottern rundar dom bara. På dagis har hon enligt uppgift blivit tagen i handen av en jämåring som skakade handen och sa ?god dag, god dag? ? tydligen härmade hon scenariot med att agera exakt likadant. I övrigt leker hon gärna med mig, hämtar grejer stup i kvarten, bollar boll mellan oss (det är hon mycket road av), leker med bilar (gör brum-ljud), kramdjur får väldigt mycket kramar och pussar. Hon gillar även att leka med små babblare-gubbar, djur som hon också börjar kunna benämna vid namn.
-Hon svarar inte ja/nej. (?Nej?, har visserligen börjat dyka upp så smått, men mest när hon protesterar ?nejnejnej?.
-Hon har ofta hittat egna lösningar, istället för att be om en napp så knuffar hon fram en stol, klättrar upp & tar en napp. Hon har även tagit min hand och dragit mig till det hon vill ha hjälp med, en leksam som åkt in under sängen, iPaden som låst sig osv. ? red flag?
Hon har ju börjat pekat ordentligt nyligen så när jag ser hon aktivt börjar söka sig fram föremål hon vill ha så försöker jag be henne ?peka, vad vill du ha??
Då pekar hon, eller om jag håller upp ett föremål hon vill ha så sträcker hon sig efter det och liksom gnäller efter det. Helt omöjligt att fram ett ?ja?. - reg flag.
Det har även hänt att hon hämtar mig genom att ta min hand för att sen dra mig till en plats där hon vill åt något varpå jag bara gjort det hon velat utan extertanke. Eller att hon tar mitt finger och för över objekt i pekboken som hon undrar vad de heter.
Vet att mitt skrivande inte är kronologiskt men försöker återge en komplett bild, jättesvårt.
-Massa saker som sagt som hon lärt sig som också faktiskt försvunnit, hon tog av sig tröjan själv vid 1/1,5 års ålder, hon hämtade skor o tog på sig, hon gjorde ljud när man tilltalade henne vid namn, hon pekade, vissa saker börjar komma tillbaka men man blir ju så himla orolig.
-Stimming/tics: pillar naveln heeeela tiden, jag har tänkt ?gulligt, vissa suger på tumme, andra pillar på naveln antar jag?...
Och somsagt lite handfladder nu o då.
Jag blir förskräckt när jag inser alla detaljer som pekar på autism, sen inser jagför 8 veckor sen att jag har ju inte lärt henne ett endaste dugg... vad har jag tänkt med? idiot....
Jag började för 8 veckor sedan se pedagogiska tillfällen dagtid i allt, när vi klär på oss, när vi badar, såklart när vi leker, är i affären, åker bil, sjunger, tittar i pekböcker, promenerar osv osv. I denna vevan börjar jag öva med henne, som jag borde gjort från början, maj 18. Jävla mig, pappskalle.
På 8 veckor så är det obefintliga ordförådet blivit +30 ord, men börjar se tendenser till eco tal, mycket kretsar kring ordet bil & pappa samtidigt som ordförståelsen är natt o dag, hon kan urskilja färger (pekar på röd spade om jag håller upp spadar i olika färger). Personer urskiljer hon som på ett rinnande vatten med att titta på vederbörande & peka.
Igår 6 Juli började hon även säga ?där e farfar? med titt & pek när jag frågade.
Även om uttalet inte hänger med så ser jag enorma resultat vad gäller ordförråd.
Det här har jag ju insett nu, i miljöer där hon är van att vistas i funkar allt jättebra, hon känns som en vanlig unge, tycker jag.
Då känner jag ett hopp, detta kanske inte är ngt så allvarligt som ?autism?
Och det måste jag säga, allt jag läser om kring ämnet skadar mig på riktigt... som att allt elände som alla drabbats med även skall ske min dotter, att allas problem liksom skulle kokas ner igenom min dotter som är så glad & nyfiken på världen... som att autism är liksom ?på eller av?. Allt man läser är ju väldigt så - svart/vitt. Framförallt på typ läkarsidor såsom landstingens. På forum är mer flytande men det som känns mest hopplöst är att det är mycket sällan någon berättar om sin autism som lever tämligen ?normala liv?. Ännu mindre om de somutvecklats till att funka bra i vardagen. Vardet tack vare habilitering som de utvecklats till att klara sig bra eller om det var tacke vare en lättare diagnos....
Jag har läst så mycket, ALDRIG är det någon som beskriver vad för övningar som används vid deras habilitering, hur funkar övningarna - vad gör man, hur ofta, får man hjälp etc.
Många pratar om 30-40 timmar i veckan med övningar - vad detaljerat sker under alla dessa timmar???
Jag började som sagt ta alla chanser som uppstår att leka
& försöka lära dottern nya saker, i denna veva blir hon en riktig pappagris.
Hon kan nu peka på näsa, mun, mage, fötter när jag uppmanar.
Ritar jag för henne så säger hon rätt ord kopplat till mina horribla målningar, hon vet vad babblarna heter o säger deras namn, pekar på föremål, vinkar hej då tämligen ofta (ibland kommer det även när det inte är hejdå läge men ändå, framsteg tänker jag).
Efter mitt uppvaknande drar jag igång en jäkla cirkus, ringer runt till såna jag finner via mina sökningar, Örjan Svahn, BUP, försöker bara få ett grepp om vad som finns kring ämnet autism, forskare, läkare, div föreningar ?har fått fint gehör & många som svarar och visar välvilja och säger att det är så bra at vi satt igång direkt att undersöka vad som står på medans hon är så ung. Samtidigt finns det ingen hjälp att få innan en diagnos är fastställd.
Jag vill träffas för screeningträffar... Det känns som att värdefull tid som går till spillo...
Jag drar igång BUP, träffar dom vid 3 tillfällen varav en gång med barnet.
Träffar en annan barnläkare, bokar eeg mätning, bokar öron näsa hals specialist för snarkningarna.
Bup & barnläkaren säger att de ser saker som kan vara autism men ändå inte, oberoende av varandra uppger de att läget är svårbedömt. ?Hon är liten och det kanske är så att hon är sen? -men vi får ändå en remis till en riktig utredning som vi nu väntar på datum för. Vänta, vänta, vänta...
Såååå frustrerande då alla som sagt säger ?att börja jobba med ett barn som är 2 år ger jättefina framtidsutsikter?.
Ja, men vi ska börja en utredning när hon är +2,5 år gammal - har vi tur så kanske vi har en diagnos när hon är 3 år.... Har ni som genomgått det här någon erfarenhet? Vilket stöd finns att få innan en diagnos, alla jag talat med säger att de inget gör innan en diagnos är fastställd & den tiden att vänta finns inte.
Vi träffar logopeden vid 2 tillfällen som kortfattat säger att hon inte ger kontakt i den utsträckning som typiska barn gör MEN att hon ändå ger kontakt -men mest på hennes villkor. Givetvis sägs det också att hon är sen med talet.
Dagis upplever inget direkt avvikande, de tycker inte att hon är oroväckande sen. Visst, de noterade att ögonkontakten var det snålt med i början, nu tycker de att ögonkontakten ökat över tid. De anser att hon gör sig förstådd när det behövs & att hon verkar förstå personalens uppmaningar. Hon trivs jättebra ibland de äldre barnen, de i hennes ålder leker ju inte ihop, de kör ju sin egen pryl. I Fredags vid hämtningen sa de dock att hon kunde vara lite hårdhänt när hon hamnade i lägen att de yngre barnen tog i varandra, men enligt pedagogen skedde detta inte som en protest utan ofta med ?glad underton?.
Tvååringar är ju svårtolkade dessutom, ?normal? är ju ett väldigt brett begrepp i den åldern. Tydligen, no koll...
Klart man finner det man söker, efter 5 minuter på google så har man cancer & lepra och man blir ju sken-kompentent efter allt man läser ? och så himla himla orolig. Hon verkar ju normal för det mesta.
Känner ni igen er i mina iakttagelser, liknar detta era barn med / utan diagnos?
Eftersom fler instanser ändå tycker att vi ska göra en utredning så blir jag ännu mer stressad.
Alla professionella vi träffat säger ju bara ?svårbedömt, det är inte alls säkert att det är autism ? Bra att ni väljer att göra en utredning?- Det känns som att man fått den återkopplingen för att lugna mig som vuxen i processen, gud vad jobbigt.
-Kan det vara sen utveckling, personlighetsdrag, kan det vara någon annan diagnos, Frågorna är väldigt många.
Vilka privata alternativ finns när man tycker att det offentliga tar för lång tid?
// livrädd pappa
