Hur löser man dett här............?

Flyttade ifrån min make då han under två års tid varit helt förändrad i sättet och varit spydig och nedlåtande i sättet att prata med mig och min son sedan ett tidigare förhållande. Sonen blev tystare och mer innesluten ju längre tiden gick.Maken bad mig upprepade gånger att ta mitt pick och pack och dra vilket jag till slut gjorde.
Han blev totalt förvånad att jag verkligen gjort det , tagit steget och valt att gå därifrån. Vi hördes inte av under ca en vecka, förutom sporadiska sms.
Vi valde till slut att träffas och maken var genomförstörd. Han fattade inte att han kastat bort det bästa han någonsin haft. Han hade svårt att förstå varför jag valt att gå men ju mer vi pratade så insåg han hur han betett mig mot mig och min son.
Vi lyckade komma i kontakt med familjerådgivningen och maken  fick även en kontakt med en person som han kan prata av sig hos ang sina agressionsproblem.
Vi har lyckats komma långt tack vare detta och känner att vi kommit nära varandra igen och pratar på ett sätt vi aldrig pratat på innan. Han är ödmjuk, känslosam, kärleksfull mot mig vilket han inte visat direkt under de senaste två åren.
Det som är mitt stora dilemma är hur jag ska  göra nu?
Min son totalvägrar att ens träffa honom och säger att om jag väljer att flytta tillbaka till min make kommer han att endast bo hos sin biologiska pappa framöver.
Min son har varit på familjerådgivningen med mig en gång och uttryckte då för terapeuten att han hatar min man och kan aldrig förlåta honom.
Min make säger nu att han inte orkar leva detta särboliv längre utan hur mycket han än älskar mig så orkar han inte må så här längre. Han är jättedeprimerad de veckor som jag och sonen bor i min nya lägenhet.
Min make tycker inte att sonen ska få bestämma över hur vår framtid ska bli.
Men hur ska jag kunna välja? Min son är ju mitt allt, samtidigt som jag älskar min make. Håller på att gå sönder inuti då jag inte vet hur jag ska lösa det här.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2018-07-20 21:05
Maken ger mig konstant dåligt samvete. Vi har varit "ensamma" nu då sonen varit hos sin pappa i strax över två veckor. Maken beordrar mig att "lösa det här tramset " vi har hållit på med i fem månader.
Jag känner mig helt sönder inuti. Känner att det är jag som ska plocka upp bitarna av det han förstört. Jag ska ordna det han har sabbat.
Som tur är hade jag tid hos familjerådgivningen idag och kunde prata av mig. Hon undrar var det egentligen är som gör att jag håller mig fast i detta förhållande och varit kvar med min son så länge i detta förhållande. Man ska inte ge upp, om jag ändrar på mig eller det jag gör så kan det bli bättre kanske, hör jag mig själv säga. Varför ska jag ändra på mitt sätt att vara för att göra honom glad??
Han tycker att sonen kan flytta hem till sin pappa så kommer han nog krypande sedan, om han älskar sin mamma.
Han ifrågasätter mina val jag gör i vardagen och tycker att jag beter mig märkligt. Han erkänner att han gått igenom min telefon (har inget att dölja ) och ifrågasätter en konversation jag har med min lillebror. En konversation där vi bestämmer en helg där våra barn kan träffas och umgås.Han undrar varför inte han kan följa med.Saken är ju den att han har ju sabbat relationen till mina syskon också som inte vill träffa honom. Allt känns så hopplöst och jag lägger så mycket energi på det här, energi som jag skulle lägga på min son men maken ger mig dåligt samvete hela tiden för att JAG valt att göra så här......Suck!