Hängde med min snart 17 åring ..

Jag har gjort det, i v 9 tror jag det var.

För mig var det så att jag blödde kopiöst första veckorna. Kunde knappt stå upp i början utan att det rann blod över hela byxorna så fick byta mååånga ggr/dag och mamma plastade in soffan:)

Var noga med att äta och dricka bra. Ladda upp med mycket byxor och bindor. Det kommer gå bra. Är lite obehagligt när man blöder så mycket och med klumpar. Jag grät en flod varje gång det hände pga av att jag blev chockad. Men det går över. Hade jättefint stöd från hela familjen.

Sedan har jag vänner som knappt blött nåt alls och det hela har gått väldigt smidigt om man kan säga så. Så det är nog olika från person till person som med det mesta

Vad skönt att hon har stöd av dig och att hon ville berätta!

Jag har gjort en, stannade på sjukhus. Se till så att ni har värktabletter hemma och stora bindor. Det är så olika hur mycket man blöder men kan ju vara bra att ha hemma för säkerhets skull. Har ni kanske nått hemma som typ plastad frotté kan det vara bra också.

Har gjort en hemma. Jag hade inte det minsta ont, inte ens mensvärk men det blödde och jag kräktes mängder. Det var ingen idé att ens försöka använda binda för jag hade blött igenom på en gång, så jag stod i duschen tills det värsta lagt sig. Sen blödde jag mycket i ett par veckor till så jag gick åka in och skrapa bort resterna.

Jag har fött två barn och aborten var nog det värsta jag vart med om så det är bra att du är där för din dotter för hon kan behöva ha mycket stöd för en abort är inte något man gör lättvindigt.

Förlåt för riktig novell men när jag började skriva så blev det nästan som terapi.

Vill på intet sätt skrämma er för det behöver INTE bli som det blev för mig. Istället förvarna så ni vet vad som KAN hända och DU som mamma är förberedd. Min sambo som var med både hemma och hos läkaren var då inte det... Jag vill bara förvarna för jag hade önskat att jag fått information om hur det kan vara för en del då jag skulle göra en abort så hade jag kanske inte blivit så rädd. Vill också berätta att det är något jag ångrar så fruktansvärt mycket men har efter fem år landat i att det var inte rätt tid för oss och att det var rätt beslut just då.

Jag valde också att göra det hemma och blev hemskickad med fyra tabletter jag skulle föra upp i underlivet. Bara det kändes konstigt. Fick med mig en stark smärtstillande tablett och vanlig ipren och Alvedon. Tog dessa en halvtimme innan som rekommenderat och sedan började helvetet. Jag hade fått höra att det skulle göra ont, som en kraftig mensvärk. Det gjorde det inte. Jag blev jätteyr, febrig och började kräkas av smärtan. Det var som om jag hade krystvärkar och magsjuka samtidigt. Jag spydde, krystade, grät, blödde mängder, bajsade (både på toaletten och i duschen när det blev för jobbigt att sitta upp) på samma gång! Den mest intensiva smärtan höll i sig i ca 2 timmar och sen klingade det sakta av. Hade ont i ett dygn men de där två timmarna är de värsta i mitt liv. Sambon fick städa hela badrummet då jag kaskadspytt för fjärde gången. Det gick inte att hålla inne. Och det var i v 6 så det var inte stort det som skulle ut. Blödde intensivt i en vecka men inte så att jag blödde igenom en binda på 4 timmar. Fick dock gå upp och byta under natten. Klumparna var som mest när jag hade så där ont men kom även tjocka tjocka blödningar under 4 dagar sen blev det som en riklig mens.

Ta tabletterna MINST en timme innan! Jag spydde som sagt upp allt då läkaren sagt en halvtimme innan för mig. Hade alltså ingen smärtlindring alls. I efterhand när jag pratat med en annan läkare (kvinnlig) så sa hon att en del svarar så på cytotec (tror det var det iaf) och att jag upplevde riktiga förlossningssmärtor. Haha så jag vet iaf vad jag har att vänta mig om vi nu lyckas bli gravida igen.

Är så fruktansvärt besviken på att jag inte fick någon info alls om hur det kunde bli! De viftade bort det hela, som om det "bara var att gå hem och invänta en mens". Det var den jobbigaste upplevelsen vi någonsin gjort tillsammans. Och läkaren sa att jag kunde göra det själv! Jag hade bara varit en liten blöt fläck om jag inte fått stöd av min sambo under tiden! När han ringde till kvinnokliniken när jag var som värst så sa de att det är vanligt med smärta och att vi kunde ju komma in om vi ville. Hur då? Jag kunde ju inte ens röra mig från duschen. Väntade ut det hela för att jag tänkte vi kunde åka in sen när jag kunde röra mig men sen var jag så besviken på det som min sambo sagt att de sagt så ville inte in och ligga där. I efterhand hade det dock kanske varit bra att åka in eftersom jag blev så dålig och yr.

Nu är min upplevelse en riktig skräckhistoria och jag har två kompisar som också gjort en abort och det blev inte alls samma för dem. Vill bara som sagt att ni ska veta innan vad som kan hända. Du behöver ju inte berätta det här för henne för jag hade då blivit rädd om jag visste innan men det är verkligen jättebra att du är förberedd och kan vara ett bra stöd. Sen tänker jag att det är vanligt att ångra sig efteråt och det är normalt. Jag har som sagt landat i mitt beslut om att just då med de förutsättningar vi hade var det inte rätt för oss.

Skönt att hon har dig med sig! Fint att du finns där för henne :) hade jag varit i hennes ålder hade min mamma också funnits där och varit ett bra stöd! Tveka inte att ringa in om hon blir yr, illamående och får svåra smärtor. Och hoppas att jag inte skrämt dig, bättre att vara förberedd för det värsta och hoppas på det bästa :)

Jag gjorde en på sjukhus för ett par år sedan. Eller det var tänkt att jag skulle det. Jag började blöda ca ett dygn efter den första tabletten. (innan jag fick cytoteken alltså) tydligen är det inte helt ovanligt. Så bunkra upp med bindor innan. Jag kände innan blodomgångarna kom så jag hann till toaletten varje gång. När jag kom till sjukhuset dagen efter var det redan klart. Det var obehagligt att känna så mycket blod forsa ut. Men smärtan var mindre än min vanliga mensvärk. Lite annorlunda bara. Blödde i ca två veckor efteråt. Men rätt sparsamt. Räckte gott och väl med normala bindor.

Har gjort en medicinsk abort hemma. Var i v.8-9 någonstans när jag tog de första tabletterna. Blödde ganska mycket men det kändes hanterbart. Smärtan kändes som kraftig mensvärk. Förloppet tog 8 timmar. Efter det hade det lugnat ner sig så pass att jag kunde ta hand om barnen. Blödde lite smått då och ett par veckor framöver.

Hade inte väntat mig så pass mycket blod, i övrigt var det ungefär som jag hade förväntat mig. Trodde dock det skulle göra mer ont, klarade mig med enbart panodil som smärtlindring.

Tack för svaren! Jag har förstått nu att jag förmodligen måste vara hemma från jobbet imorgon bär kom ska ta de sista pillrena. Tänkte från början att jag kanske hade kunnat gå med tanke på att jag jobbar kväll.

Men frågan är vad jag säga jag är hemma för? Vill ju inte säga den riktiga sanningen. För det har de ju inte med att göra då det är rätt privat..

Du kanske bara kan sjukskriva dig? Migrän t.ex. kommer ju ofta plötsligt och kan hålla i sig några timmar upp till några dagar.

Jag vill också flagga för att vara uppmärksam på din dotters psykiska mående efter aborten. Även om detta är hennes val och hon vill göra aborten kan hon uppleva känslor av sorg, skuld, skam, ångest osv.
Det behöver inte bli så - många känner ju bara eller till störst del lättnad och lägger inte så mycket vikt vid aborten efteråt. 
Men, jag tror att en hel del ändå känner sig ledsna någon period, kan komma direkt eller långt senare. Det finns kuratorer på kvinnokliniken om hon skulle må dåligt, viktigt att söka hjälp i tid i så fall så hon slipper gå in i depression. Det finns ju också ungdomsmottagning och tjejjourer att vända sig till.

Hoppas allt går så smidigt som möjligt och att hon mår så bra som omständigheterna tillåter. Fint att du som mamma ställer upp, tror att det finns jättemånga som inte vågar berätta för sina föräldrar och genomlider hela skiten i hemlighet. 

Jag gjorde en medicinsk hemma för ca 2,5 år sedan. Det gick faktiskt väldigt bra. Inte jättemycket smärta, men det var en underlig känsla att känna sammandragningarna. Jag tog smärtlindringen en halvtimme innan som läkaren hade sagt. Jag låg i sängen under i princip hela processen, med min sambo bredvid som stöd. Vid ett tillfälle kände jag att "jag måste gå på toaletten" och när jag satt där kom den sammandragning som fick ut cellklumpen. Intressant hur kroppen kunde känna på sig att det var på väg...

Så här i efterhand minns jag bara att jag blödde i kanske 2-3 veckor men inte så extremt att jag blödde igenom. Gick på undersökning efter en månad (eller något sånt) och då såg allt bra ut och min ägglossning var på väg igen.

Hoppas att det går bra för din dotter!

Bra att du stöttar henne.

Hade en bra upplevelse av min abort. Var i v. 6 jag också. Kändes som lite kraftigare mensvärk, blödde inte särskilt mycket.

Vidrig historia att höra, tur att du hade din sambo, och att det gick bra till slut!

Dock undrar jag varför du skriver att du blev besviken på att du inte fick någon information när du gick därifrån men ändå samtidigt skriver att du hade blivit rädd om du fick veta och säger till ts att hon inte behöver berätta det för sin dotter. Det är troligtvis det som är anledningen till att ingen sa något till dig från början för att de inte ville skrämma upp dig i onödan. Ungefär som att läkaren inte talar om biverkningar för en medicin. Först när du märker nått konstigt läser du bipacksedeln och kanske hör av dig till läkaren.

Oj blev tokigt ser jag :) Ett förtydligande: Det jag menade med att hon ev inte behövde berätta för sin dotter om det här var att jag tänkte på om jag var 16 och i samma situation. Då hade jag nog tyckt att det räckt om min mamma visste om det så jag inte gått och oroat mig i onödan om det ändå hade blivit som för de flesta. Att mamma ändå varit förberedd. Till min kompis som gjorde det efter mig och var 26 då berättade jag allt utan att försköna. Det var bra tyckte hon för hon hade också bara skickats hem med orden att det är som en kraftig mensvärk och kraftig blödning. Ts känner sin dotter bäst och får göra en bedömning om hon ska berätta vad hon läst här eller på andra sidor. Min mamma hade nog berättat att det kan göra jätteont men att för de allra flesta så blir det som de säger på kvinnokliniken :) Hoppas det blev lite klarare?

Min besvikelse ligger också mycket i att sjukvården inte verkar förstå att det faktiskt kan bli jättehemskt och att en del får såna här reaktioner. När jag läst om andra som också upplevt en liknande abort har även de fått samma info som jag. Sedan bär jag även med mig samtalet efteråt när de ringde på måndagen och frågade hur allt gått. Hon var så jäkla nedlåtande och negligerande när jag berättade om hur det var. Som att jag överdrev. Var helt knäckt efteråt. Kände mig dum en lång lång tid efteråt. Inte bara sorgen över beslutet utan även att jag sågs som ett dumt litet barn eller att jag kanske ändå hade överdrivit? Och sen undran om det var något fel på mig som upplevde det så här.

Har ändå fått fram och fått förståelse i efterhand utav en annan läkare på kvinnokliniken att det jag var med om var hemskt och hon "erkände" att det kunde bli så. Blev en liten miniupprättelse :)

Och jo tack och lov för att jag inte gjorde det själv som de också sa att jag kunde göra. Gjorde det på en lördag då båda var hemma men de tyckte att jag kunde göra det på en fredag då de hade ont om tid på torsdagen för att ge mig tabletterna som man skulle svälja två dagar innan under deras insyn. Vi stod på oss iaf. Han var ett bra stöd och efteråt kom vi fram till att ALDRIG en gång till och skulle vi ha barn i framtiden så ska vi stånga oss blodiga för att inte få cytotec vid förlossningen då jag reagerade så kraftigt på det.

Men varför blir det så långa romaner när jag ska skriva?? Är nog rädd för att misstolkas och ändå uppfattades det inte som jag tänkte :)

Var med min 17-åriga dotter när hon gjorde en medicinsk abort för några år sedan. Hon var i vecka 7-8. Vi var på sjukhuset hela tiden och det tog några timmar. Hon fick väldigt ont i magen av pillren, men hon fick smärtstillande så hon klarade det väldigt bra. På toan satte man in ett bäcken där BM, sköterskan kunde se att allt hade kommit ut. Det som vi efteråt var så glada över var det fantastiskt fina bemötandet vi fick på sjukhuset! Inte vet jag vad vi väntat oss men inte att man skulle känna sig nästan som en VIP. Ett mysigt litet rum där vi fick vara för oss själva och jag gick och köpte fika till oss, och alla sköterskor var mjuka, vänliga om omtänksamma.