Ska jag berätta det för barnets föräldrar?

Usch va hemskt att läsa!

Jag tror dock att det är bäst att bara säga som det är. Sätta dig med föräldrarna i lugn å ro, kanske kan du gå över en kväll när barnen sover om du har möjlighet att lämna din egna dotter med någon? (Och eventuella andra barn) 

Då får du möjlighet att i lugn och ro berätta att du från din dotter fått höra att deras barn pratar regelbundet på det sättet och att du blivit orolig och tycker att hennes föräldrar bör få veta detta.  

Blir nog bäst om du visar dig omtänksam (vilket blir självklart när du visar oro för deras barn) och förstående, utan att linda in det allt för mycket och därmed ta bort allvaret.

Tack för svaret! Ja, det är hemskt. När min dotter sa nån gång (för flera månader sedan) att hon önskade att hon inte fanns, så frågade jag henne vem säger så, och då nämnde hon sin kompis. Då trodde jag (hoppades) att det var en period, men nu flera månader senare kommer samma saker flera gånger igen. Blir orolig för henne.
Jag kan tyvärr inte gå över till dem - vi bor inte så pass nära. Jag ska försöka att fånga nån av hennes föräldrar ikväll om de hämtar samtidigt, annars får jag väl ringa.

Självklart berätta. Omtänksamt av dig.

Du kan ju prata om det utifrån två perspektiv.

Säg vad din dotter berättat, att det känns jätteviktigt för dig att berätta detta och så säger du vad det är. Säg sedan tex:" och detta kan ju vara allvarligt menade ord eller så har hon snappat upp det från en film och vill se vad som händer om hon säger det." Fråga om de känner till detta.

Din dotter ska inte behöva höra så fruktansvärda saker.

Bra att du hjälper dem.

Det kan ju vara att någon i hennes närhet har gått bort? Far/ morföräldrar, eller någon annan, och att hon sörjer? Frustrerat kanske för att ingen vuxen har pratat om döden med henne? Eller; när jag var liten fick jag ofta höra: "jävla skitunge", önskade att du inte fanns".

Absolut kan det vara så (den första delen). Andra - tror inte det (dock kan man aldrig vara säker förstås), då hennes föräldrar verkar att vara väldigt adekvata och så (vi har träffats med dem ett par gånger och fikat). Just därför känns det så konstigt att tjejen pratar så, när man ser bara en kärleksful familj:(

Berätta, säg som du fått höra och att Du kände att det var viktigt att det kom fram.

Berätta även för din dotter att du kommer tala med kompisens föräldrar, för att någon som säger sådana saker kan vara väldigt väldigt ledsen inombords och behöver tröst.

(Det kan ju bli så att kompisen konfronterar din dotter om att hon skvallrat så ge henne ord för att bemöta det)

Kanske flickan inte har det så bra hemma. Hon kanske inte känner sig sedd eller älskad? Kanske ni kan prata med flickan om det och hon kanske berättar varför hon tänker så. Om det framkommer att hon inte har det bra. Om det rör sig om misshandel så anmäl till soc.

Rätt eller fel vet jag inte om det är men jag skulle prata med flickan.

Oavsett låter det som hon i så fall kollar på konstiga program. Kanske har hon hört sina föräldrar slängt ur sig något sånt vid tex gräl?!

Ibland hittar ju barn på saker och jag menar såklart inte att din egen dotter inte är trovärdig men när man får höra saker i andra hand så vet man inte riktigt sanningshalten i det sagda. Speciellt inte om det är ett barn som berättar vad ett annat barn har sagt. Saker förvrängs och förstoras. Om du själv hade hört barnet säga det så är det en annan sak. Hade jag varit dig så hade jag nog tagit upp det med föräldrarna men ganska lättsamt. Inte gjort nån stor grej av det utan bara nämnt det så att de kan prata med sin dotter själva om de känner sig oroliga.