Semester- då checkar mannen ut från allt ansvar

Ts, tack för dagens goda skratt. Skrattade rätt ut när jag läste: "fotboll och vila upp sig"!!!

Så himla typiskt. Många män kan verkligen konsten att "checka ut": antingen som ovan med fotbolls vm i soffan, ut på golvbanan, tränandes 24/7 till sommarens ironman, ut och tralla veranda etc etc. De går helt klart ned i "semester-mode".

Min egen särbo har i princip legat och slöat i sängen sedan han gick på semester. Han måste "ladda" säger han.

(Men det gör mig inget just eftersom vi är särbos med skild ekonomi och inga barn).

Våra barn är två aktiva 2 och 4 åring. De förstår inte det där. De hänger på oss konstant och kräver stimulans. Annars hade det varit en utmärkt idé

Det klart du har rätt i det du säger men hur tvingar jag honom? Sluta laga mat? Sexstrejka? Dra iväg? Ge mig gärna tips för du är inne på en smärtsam sanning..tyvärr

Och stora hållhaken är såklart mitt dåliga samvete för barnen.

Men jag har ändå svårt att förstå hur man kan älska någon och samtidigt inte bry sig att hon mår dåligt. Man är ju ett team. Men känner mig som en singelspelare

Mamman har i regel närmast relation till barnen när de är små, varför de söker sig till henne. Således kommer hon att vara barnens centrum när hon är där. Därför händer inte det omvända eftersom barnen kommer att gå till mamman när hon sitter i soffan, medan pappan i större utsträckning får vara i fred.

Det är bara korkat att inbilla sig att mamman och pappan är lika och agera därefter. Det man ska göra är att inse relation Sheraton jag talar om och se till så att barnen inte kan komma till mamman när hon ska vila.

Det är dömt att misslyckas att inbilla sig att mamman ska kunna ta sovmorgon på samma sätt som pappan kan.

Vill man att mamman ska få sovmorgon måste man helt enkelt bestämma så att pappan och barnen åker i väg. Och då kan man faktiskt vara tydlig som mamma och be pappan om det.

Att bara säga till pappan att han har ansvaret och sedan bli sur när man blir väckt av barnen är direkt löjligt. Man bäddar för problem.

Det klart du har rätt i det du säger men hur tvingar jag honom? Sluta laga mat? Sexstrejka? Dra iväg? Ge mig gärna tips för du är inne på en smärtsam sanning..tyvärr

Och stora hållhaken är såklart mitt dåliga samvete för barnen.

Men jag har ändå svårt att förstå hur man kan älska någon och samtidigt inte bry sig att hon mår dåligt. Man är ju ett team. Men känner mig som en singelspelare

Egentligen vet väl bara du hur du bäst vidtar åtgärder. Å andra sidan tycker jag alla dina förslag ovan låter bra, nämligen sluta laga mat, sexstrejka och dra i väg.

Framför allt att du slutar göra det han inte gör. Lämna över det till honom. Rätt i knät. Var så god här är konsekvensen av att du inte gör något och att jag inte är en hushållerska. En sak måste du också göra: Sluta vara så duktig med hög moral och dåligt samvete för barnen. Så länge du agerar så kommer han inte att göra något. För han behöver inte göra något. För du har redan gjort det, gjort det bra och antagligen bättre än han hade gjort det.

Hur man kan bete sig som han gör och ändå älska dig är även för mig ett stort mysterium. Dock vet jag att det förekommer. Ofta, tror jag. Jag tror tyvärr att det handlar om det jag skrev förut, att du är kvinna samt att han kan göra det. Angående det här med att ni är ett team. Nej, det är ni inte. Du vill att ni är ett team. Men ni är det inte. Det är bra att inse, fast väldigt plågsamt, förlåt!

Om ni nu är ett team. Varför försöker du inte få till en lösning. Jag noterar att du endast besvarat kvinnorna i tråden som beklagar sig över din situation medan du nonchalerar de inlägg som visar din man förståelse. Du verkar mest vara intresserad av att prata av dig. Inte finna en lösning.

Jaa.. jag ska nog börja göra så. Är bara rädd att allt kommer vara så nersunkat att jag får ett massivt arbete att fixa lägenheten framöver och behöva leva i allt.. jag blir lätt stressad av det (förmodligen pga av att jag vet att jag inte har uppbackning utan det landar på mig) han kan tyvärr sunka ner sig rejält.. han mår inte dåligt av det.

Men om jag inte gör något så kommer det ju aldrig ske en förändring å andra sidan..

Det som gör mig mer ledsen nu är att jag ställer mig frågan, vad får jag ut av det här? Om han är den faktor som stressar upp mig och få mig att må dåligt, varför ska han då vara en del av mitt liv?

Antar att jag älskar honom men min förbittring blockar mycket av de känslorna.

Men ska pröva att lägga ner alt och bolla över till honom som första steg.

Tack!