Bipolär?!

Hej

Jag sitter i en jäkligt jobbig situation som jag inte längre vet hur jag ska hantera. Jag kan inte heller prata med någon om detta i min närhet. Inte vara helt ärlig och säga som det är för ingen lyssnar heller.

Enda sedan jag var riktigt liten så är det något som inte varit som det ska med mig. Jag har aldrig varit som alla andra. Jag har liksom inte känt mig som jag ska på något sätt. Det är jättesvårt att förklara. 
Jag har alltid varit mer känslig för andra saker. Haft en tendens att kunna känna av människor och kroppsspråk. Tagit åt mig när jag känner av vibbar. Alltid känt mig dålig och tagit illa vid. Det är som jag har en extra känslighet eller nåt. Det har inte blivit lättare av att min relation med mamma är väldigt komplicerad. Hon har alltid gjort skillnad på mig och mina syskon. Så här i efterhand så har min faster och farmor berättat att de tror att hon fick en förlossningsdepression när hon fick mig. Jag har en jättebra och trygg uppväxt med föräldrar och farföräldrar som älskat mig. Vi har haft det bra ekonomiskt. Men mamma gjorde bara vissa saker som kanske jag med den här känsligheten tagit extra illa vid mig.
Jag har alltid känt mig konstig och rastlös, som om det är fel på själen. Jag var utåtagerande. Mamma kunde säga saker som "hon är så söt och pappas lilla prinsessa, hon tar över. Hon pratar och är glad hela tiden men det gör att hennes syskon inte får plats. Hon är minsann född på dramaten" osv osv. Visst är det konstigt? Att få glad, söt osv att bli något negativt? Men det blev det. Och jag blev den person som hon sa jag var. Jag är någon idag tror jag som inte egentligen är rätt. 

Jag har varit partyprinsessan i skolan. Var den som var igång konstant. Söp, festade. Blev skolans slampa. Även fast jag inte låg runt så uppfattade allt killgäng av någon anledning att jag var den där de kunde skryta om. O jag försökte vara till lags. Alltid vara som alla vill att jag ska vara. Utan någon aning om vad jag själv vill.

Jag har konstant varit utåtagerande. Jag fick ätstörningar. Jag fick sömnproblem. Nu så funderar jag på om det kan vara någon slags bipolaritet. Fast jag kan inte se att jag haft mer energi och gjort dumma saker i perioder. Snarare konstant gjort dumma saker. Konstant egentligen varit trött och deprimerad längst in. När jag var i 20-års åldern hamnade jag i ett dåligt förhållande som jag var kvar i 11 år. Konstant utåtagerande där med. Obstinat och spärrlös. Sedan fick jag panikångestattacker första gången som 10 åring. De kom tillbaka när jag var i det förhållandet. Så jag fick antidepressiva men aldrig någon diagnos. Jag har en misstänkt diagnos som heter EDS. Bland annat innebär det att man har överrörliga leder. Så knät gick ur led och jag fick smärtstillande. Det har gjort att jag fastnat i ett tablettmissbruk. Jag är 36 nu. Fortfarande helt dum i huvudet. Jag kan sätta mig på kvällarna och plantera om blommor. Maniskt. Sno blommor från andras trädgårdar. Jag vet, jag hör hur det låter. Helt sjukt. Jag går över alla gränser för att få tabletter. Jag förstör konstant alla möjligheter till att vara "normal" genom att hamna i någon knipa. Jag har som tur var kvar en spillra av ett förhållande med en annan man idag. Det går på tomgång nu för jag är som jag är. Jag förstår att det är svårt att fundera på om det skulle vara bipolärt. Men någonstans skulle det bara vara skönt om någon kan tala om för mig vad som är fel. Hitta någon möjlighet till en lösning. För jag drunknar i all ångest. Jag mår så sjukt dåligt och det enda jag kan tänka på är att fly