Blir uthängd av min sambo i sociala sammanhang

Fy vad jag känner mig less nu. Vi skulle ha en trevlig middag med vänner och nya bekanta ikväll. Jag kände en i sällskapet väl. Hennes sambon har jag träffat en gång och de andra var helt okända för både mig och min sambo.

I vanlig ordning, trots att vi pratat om det förr, "hänger" han ut mig rätt snabbt. Idag berättade han om att jag alltid säger emot när han har rätt och jag har fel, att jag alltid har fel och att jag inte fattar att jag alltid har fel. Han gick sen vidare till sin favorit, att han minsann har två barn men bara ett halvt barnbidrag (vi har alltså ett barn tillsammans. Jag skulle vara det andra). Han berättade också om när inte ville ringa ett telefonsamtal eftersom jag inte trodde att jag ringde till rätt ställe, fastän det visade sig vara rätt. Innan kvällen var över hann han och, efter att ha missuppfattat en diskussion, berätta att jag är vansinnigt argsint eftersom jag äter en medicin som gör mig just det. Allt detta berättar han skrattandes, så att andra kan skratta med.

Det är bara en dryg månad sen vi hade en liknande diskussion, då på ett kalas där vi bara kände värdparet. Också där öppnade han med att berätta något negativt om mig som alla kunde skratta åt. Efter det pratade jag (återigen) med honom och trodde att han fattat. Han menar dock att jag måste lära mig bjuda på mig själv.
Jag tog upp det igen, på vägen hem och det slutade med att han blev sur på mig för att jag förstört kvällen genom att ta upp det. Jag skulle tagit upp det imorgon bitti istället. Nu pratar han inte med mig och gick och la sig.

Jag har inga problem med att man är lite raljant om mig i sammanhang där vi känner varandra väl. Problemet kommer ju till de här tillfällena när jag inte känner de människor han hänger ut mig inför. Ibland sker det inför folk han känner, men lika ofta inför för honom okända.

Är det här något jag borde kunna tolerera? Är jag överkänslig? Det känns jäkligt tråkigt att andra hela tiden får veta att jag är slarvig, okunnig, oduglig på det ena och det andra och att jag, i hans ögon, är som ett barn?

Fy vad jag känner mig less nu. Vi skulle ha en trevlig middag med vänner och nya bekanta ikväll. Jag kände en i sällskapet väl. Hennes sambon har jag träffat en gång och de andra var helt okända för både mig och min sambo.

I vanlig ordning, trots att vi pratat om det förr, "hänger" han ut mig rätt snabbt. Idag berättade han om att jag alltid säger emot när han har rätt och jag har fel, att jag alltid har fel och att jag inte fattar att jag alltid har fel. Han gick sen vidare till sin favorit, att han minsann har två barn men bara ett halvt barnbidrag (vi har alltså ett barn tillsammans. Jag skulle vara det andra). Han berättade också om när inte ville ringa ett telefonsamtal eftersom jag inte trodde att jag ringde till rätt ställe, fastän det visade sig vara rätt. Innan kvällen var över hann han och, efter att ha missuppfattat en diskussion, berätta att jag är vansinnigt argsint eftersom jag äter en medicin som gör mig just det. Allt detta berättar han skrattandes, så att andra kan skratta med.

Det är bara en dryg månad sen vi hade en liknande diskussion, då på ett kalas där vi bara kände värdparet. Också där öppnade han med att berätta något negativt om mig som alla kunde skratta åt. Efter det pratade jag (återigen) med honom och trodde att han fattat. Han menar dock att jag måste lära mig bjuda på mig själv.

Jag tog upp det igen, på vägen hem och det slutade med att han blev sur på mig för att jag förstört kvällen genom att ta upp det. Jag skulle tagit upp det imorgon bitti istället. Nu pratar han inte med mig och gick och la sig.

Jag har inga problem med att man är lite raljant om mig i sammanhang där vi känner varandra väl. Problemet kommer ju till de här tillfällena när jag inte känner de människor han hänger ut mig inför. Ibland sker det inför folk han känner, men lika ofta inför för honom okända.

Är det här något jag borde kunna tolerera? Är jag överkänslig? Det känns jäkligt tråkigt att andra hela tiden får veta att jag är slarvig, okunnig, oduglig på det ena och det andra och att jag, i hans ögon, är som ett barn?