Lite bebisrädsla
Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 13 år. Vi har det jätte bra ihop, stadig ekonomi, köpt vårt boende på landet och vet helt enkelt var vi har varandra. Vi båda är hyfsat introverta, vi tycker det är jättekul att träffa vänner och resa, men det är steget att göra det som inte känns så lockande. Så därför är vi hemma rätt mycket och trivs bra med det. Iochmed att vi bor på landet och är hemma mycket så har vi också ganska mycket djur.
Det innebär ju också att vi redan idag är rätt budna till hemmet. Och iochmed att vi är introverta så har vi ju heller inte ett super stort behov av att flänga runt, definitivt inte på fester/krogen och dylikt.
Vi har nu känt att livet är på en bra plats. Och vi båda är inställda på att vi vill ha en fin liten familj och vi vill ha barn i våra liv. Men nu när vi liksom bestämt det. Så smyger det sig ändå på en liten rädsla hos mig. Jag är rädd att bli fast på något sätt, att med barn så kommer jag inte kunna göra vad jag vill. Fast vad jag vill göra vet jag egentligen inte. Och jag sitter ju redan fast idag iochmed djuren.
Jag tänker mig att omställningen från djur till barn egentligen inte är så stor i just aspekten sitta fast? Jag tänker att min frihget begränsas väl minst lika mycket av djuren om inte mer, som av ett barn? Och då har vi heller inga "vanliga" djur så det är rätt knivigt att åka iväg, kräver mycket planering ochså föratt få iväg alla till diverse vakter etc. Vi arbetar även idag redan i "skift" föratt fåglarna som vi har kan inte vara ensamma mer än 6 timmar, så jag är ju inte heller "fri" på jobbet, utan jag har mina tider som jag måste börja och sen åka hem.
Så vad är det jag egentligen är rädd för? Det kanske är naturligt att ändå känna en viss rädsla inför denna stora omställning? Hur kände ni med första barnet, när ni faktiskt bestämde er att nu blir det barn med i bilden?
