Kan man leva när man fått livet förstört för ett PUT?

Vet inte vad P U T står för?

Men svaret är ja, man kan leva om man väljer det.

Du lever dock inte om du fortsätter älta Det som hänt och fortsätter uppehålla att du är offret, du är ditt ansvar nu och så även ditt liv i fortsättningen. Gör något vackert av det. Vill du ha det bättre socialt, leta ut idéer eller fråga de som har idéer hur du når ut till andra. Jag har hört om meetups t.ex

Har du lämnat honom då?

Håller med

Jupp, det stämmer, du har lite målat in dig i ett hörn. Som kvinna är det inte socialt accepterat att säga: han lurade mig, jag blev förförd, jag vill inte ha det här barnet, omplacera det åt mig.

Det stämmer att andra kommer undan ned ännu mer korkade saker; män som missbrukar och sitter i fängelse och skaffar barn efter barn som andra får ta hand om tex.

Du får acceptera att du blivit lurad och ta hand om ditt barn efter bästa förmåga, kontakta soc eller bvc för hjälp, råd och stöd. Eftersom det inte går så bra för fosterhemsplacerade barn så är soc väldigt angelägna om att försöka få en någorlunda normalfuntad mamma att fungera som förälder hellre än att omhänderta.

Din text är jätte svår att hänga med i.. men samma fråga igen; Har du lämnat honom? Det är ju första steget.

Sen menar du att han psykiskt och/eller fysisk misshandlade dig och tvingade dig att gifta dig, skaffa barn och ljuga? Eller ljög han "bara" för dig?

Jag förstår inte vad du gnäller om. Du har familj och barn, några du kan älska och som du valde skaffa helt själv.

Inte alls, det har gått många år dessutom.

Undrar bara om kan man vara någorlunda öppen med att man inte alls vill se sig som den där mamma-kossan-trasan-losern och att man inte vill vara samma person längre. Bland annat för att inget barn ska luras tro att trasmentaliteten är uthärdlig att själv hamna i. Kan man bli accepterad för det?

Att man gör det man kan för att ordna en bra uppväxt, är närvarande, ansvarstagande men inte finner sig i orden folk lägger i ens mun om hur jobbigt, smutsigt men underbaaart det är att ha barn och hur det är kvinnans syfte i livet och hur man ju såå gärna bortprioriterar sig och hur stolt man självklart är.

Barn är inte jobbiga jämfört med omgivningens förväntningar, stigma, kommentarer, diskriminering och idyllbild kring att ha barn, som kan driva en till vansinne om man inte har den där obegripliga underbarhetskänslan att väga upp allt med. Då tar sig föräldraskap ut som tunga kedjor istället för en varm kärleksaura eller vad det nu är meningen att man ska uppleva det som. Barn drabbas orättvist av att den vuxna mår dåligt över situationen och inte över barnet som person.

Blir folk jävligt provocerade om man vill ta sitt liv i egna händer, omdefinierar och bygger upp sig istället för att bara ge upp och vara det som andra vill se?
Kossor ska ju stå kvar i sin hage så man kan skratta åt och tycka synd om hur dumma de är, inte ta sig ut och visa sig vara något helt annat än den ko man var så säker på att man såg.

Erfarenheten av soc är tyvärr att de inte hjälper utan bara missuppfattar saker gravt, tycker att allt löser sig om tjejen hålls kvar i den där hagen och bara tvingar sig att se nöjd ut så det passar alla andra.
Då blir hon säkert harmonisk och stämningen bra, kärleksfull. Killens tärande silent treatment är något hon får stå ut med, hennes frustration och spändhet beror såklart på att hon deltidsstuderar - inte på att hon ständigt aktar sig för att säga fel sak eller göra en missnöjd grimas med risk att bli behandlad som luft i dagar eller veckor. Det är bra om hon inte fyller sitt liv med så mycket att hinna med utan fokuserar energin på mamma- och hustrurollen. (Långt efter spädbarnstiden alltså då vuxna vanligen jobbar).

Vad jag kunnat utläsa är att du fortfarande lever tillsammans med mannen, som nu har permanent uppehållstillstånd, och ert gemensamma barn.

Det du sagt om barnets far ger mig rysningar. Att prata sönder ditt självförtroende, avskärma dig socialt och straffa dig om du gör "fel" är inget som hör hemma i ett förhållande utan är klassiska varningssignaler om att du behöver söka hjälp. Nu!

Familjerådgivning har inte bara soc t.ex. har vårdcentralen där jag bor. Har ni inte rett ut skiten på egen hand hittills är oddsen dåliga att ni gör det nu eller senare.

Alternativt, packa dina (eller hans) väskor. Avsluta förhållandet. Gå aldrig tillbaka.

Ingen ska ha det så! Ingen kvinna. Ingen man (finns säkert också). Inget barn ska växa upp i en sån familj!

Jag tycker helhjärtat att ett barn ska vara med sina föräldrar, eller åtminstone en av dom. Så långt det bara är möjligt. Om det är det bästa för barnet.

Men man kan inte rå för vad man känner. Vad jag vet finns ingen lag som säger att man måste ta hand om sitt barn, i alla fall inte om man är den första föräldern som sticker. Jag har exempelvis aldrig mött min pappa. Han ville ju inte ha DET barnet.

Vad folk tycker behöver du inte bry dig om. Folk som HD2017­dis här i tråden behöver lära sig att TÄNKA. Med sin alldeles egna hjärna. Det är faktiskt riktigt kul att formulera egna tankar och åsikter ibland, kanske sätta... Nej. Jag ska inte hacka på HD2017­dis som faktiskt själv skriver att hen inte förstår. Det finns alltid folk som inte fattar. Det är lite tråkigt för dom men låt inte deras tillkortakommanden i huvudet sänka DIG.

Tillbaka till dig och din situation. Om du nu lämnar ditt barn så blir det hos den permanent uppehållstillståndsgivna pappan. Eller hur?

Jag bara utgår ifrån att du inte vill leva vidare med honom, utan barn. Det tror jag även blir klippt omöjligt att ordna snyggt.

Vad skulle du vilja fylla ditt liv med?

Du försöker fortsätta och avsluta din utbildning. Sluta aldrig med det! Är det på gymnasienivå så ännu så mycket viktigare. Även om du inte gör det nu så se till att du SKULLE KUNNA klara dig ensam. Med eller utan barn.

Du har en historia av dåligt psykiskt mående, ätstörningar och jag gissar att du är väldigt ung ännu.

Omständigheterna ovan undantagna, hur mår du?

Kan du tänka snälla tankar om dig själv? Sover du? Äter du? Rör du på dig? Det finns överraskande många med grejer i kroppen som kan jäklas... enkla grejer som har sjukt stor påverkan. Järnbrist kan sänka vem som helst totalt. *ryser*

Ta hand om dig själv!

Och någon tyckte TS skrev lite mycket text... jaja. Hahaha

Jag ska avsluta med mina egna erfarenheter om det som TS undrade om det är okej att hata mammarollen2018. Kossan i hagen, att utplåna sig själv, att vecko/månadshandla, att känna sig låst, att få "goda råd", att inte få en vettig sovmorgon på flera månader, att andra mammor (för ofta är det just dom) behöver trycka ner en för att känna sig lite bättre själva när man öppnar munnen på öppna förskolan, föräldragruppen, familjelivs forum eller var som helst, att sambon emellanåt är så j---a dum att man kallar honom "barnens far" för att distansera sig , att få dåligt samvete för saker man inte gjort, att få dåligt samvete för saker man gjort... ja. Jag tycker det är HELT okej att hata allt det och en hel del till.

Absolut helt okej TS!! För ibland suger det!

Jag kan säga iatt jag hatar vad det innebär att vara mamma men jag älskar mina barn... o... så... vansinnigt galet mycket!!

Fortfarande kvar? Bravo! Vilket tålamod!!

Men va? Är du fortfarande kvar med mannen som du säger lurat dig och förstört ditt liv? Varför det?

Lämna honom omedelbart! Jag trodde du pratade om att lämna bort barnet.