Min mentalt frånvarande mamma under min uppväxt

Man kan aldrig förändra det som varit. Du kommer aldrig att få en lycklig barndom med en mamma som stöttar och uppmuntrar.

Det du kan göra är att försöka hantera den olyckliga unge som fortfarande finns inom dig. Har du möjlighet till samtalskontakt så tror jag att det kan hjälpa dig vidare i livet.

Något som kan underlätta för dig är att försöka få reda på hur din mammas uppväxt var. Var det något där som skadade henne i grunden? Det är ingen ursäkt men det kan vara en del i en förklaring.

Du är, tyvärr, inte ensam med att växa upp med känslomässigt omogna/instabila föräldrar.

Viktigt att du själv kan reda ut dina känslor så att du inte i din tur för problemen vidare till dina egna barn.

Att som du gör här, skriva ner tankar, händelser och känslor gör att man gör sig av med det som är jobbigt. Man får upp det till ytan och kan släppa det. Fortsätt skriva, du behöver inte skicka det eller publicera, men kan vara bra som inledning vid en eventuell samtalskontakt.

Här är en till. Min mamma bor långt ifrån mig och det känns väldigt skönt, vi har kontakt som glesa bekanta men that's it. Detta har jag fått inse med tiden, att jag aldrig kommer ha det emotionella stödet från min mamma, och jag kämpar fortfarande med minnena hon ärrat i mig från barndomen, men det läker, allting läker med tid och ork. Jag har istället det stödet i mina vänner, i min syster, i min sambo och i min svärmor, det viktigaste är att jag blir förstådd och sedd någonstans nu, det måste inte komma från mamma och det kommer inte göra det, någonsin. När jag började förstå detta utan ilska började jag må bättre och kunde gå vidare. Det har också varit en nyttig lärdom att förstå, att jag behöver inte min mamma, jag behöver det en mamma ger, men det måste inte komma från just min mamma. Hon är alltid min mamma och hon kommer alltid vara långt ifrån emotionellt, och det är okej.

Ta hand om dig själv nu, var din egen vuxen till det sårade barnet från dina barndomsminnen, ta emot all kärlek från din omgivning, och backa dig själv det är det allra viktigaste.

Det finns mängder med konstiga föräldrar. En del faller inom normalskalan trots vissa fixa idéer och andra har en psykisk sjukdom i grunden eller bara en besvärlig diagnos.

Ofta försöker barn hitta en orsak i förälderns egen uppväxt, men jag kan ärligt säga att ibland finns inte det heller. Och när det inte finns någon ursäkt eller förklaring, inte drogbruk, inte att de själva haft störda föräldrar, då får man bara acceptera att tyvärr är det fel på den här personen men det är inget som jag kan göra något åt eller ska ta åt mig av. De begriper bara inte hur man är på något annat sätt.

Samtalsterapi kan hjälpa en del, men det som hjälper bäst är att lyckas göra något av sitt liv som man kan vara lite nöjd med, och de vänner man får på vägen. Och att bara jämföra med sig själv, att idag kan jag lite mer, mår lite bättre eller springer lite fortare än igår, kanske?

Vissa barn börjar livet med ett enormt osynligt hinder som tar upp nästan hela deras synfält, och bara du vet hur långt du har kommit. Vilken lycka det är att flytta hemifrån, att kunna lita på en annan människa, att kunna säga till sig själv att det är en massa dåliga saker och val som man inte har gjort trots att man mått jättedåligt.

Att skapa distans till det som skadar en är inte fel, man måste få begränsa människors möjligheter att skada en känslomässigt även om de inte gör det medvetet. Kanske räcker det så, som vuxen kan man ha en ytlig relation till några släktingar om man inte vill släppa in dem i sitt liv på riktigt (eftersom de plötsligt kan vända allt emot en).

Eller så kan man ta avstånd mer eller mindre permanent, om personens fortsatta agerande upptar för mycket av ens tankar och känslomässiga energi. Men det är rätt extremt när det gäller en förälder och beslutet ska inte tas lätt på.

Skickar bamsekramar till dig, TS

Uppskattar svaren nåt extremt. Det jag är nyfiken på är vad folk har för analys av människan. Bara vanlig egoism eller psykiska problem?

Det finns nog inte bara ett svar på frågan varför en människa agerar som hon gör. Det är ofta många händelser i en människas liv som formar personligheten förutom att det säkert finns medfödda styrkor och svagheter.