Min kropp orkar inte mer, och mina närmaste orkar inte att jag är orolig.

Tack för era svar,

Jag har sovit dåligt i ett årstid, då jag inte kunde sova pga foglossningen på slutet av graviditeten.

Jag ska försöka gå och lägga mig tidigare redan ikväll samt lägga mig för powernap i tio minuter på dagen. Sen försöka att göra lite hushållsarbete på dagen när jag är pigg.

Just nu så är jag med barnen hela dagarna och vi gör saker tillsammans och sen på kvällen när de har somnat så är jag helt slutkörd. Pappan arbetar i skift och övertid.

Jag tror det är lättare, när jag accepterar hur jag mår och att jag måste ta hand om mig också.

Jag märker att allt blir lättare på engång när jag har fått sovit, så nu ska jag prioritera sömn först och läggga mig direkt när jag är klar på kvällen och inte försöka med någon egentid.

Jag har inte alltid varit så här, utan det har kommit sakta nu, pga sömnbrist och stress.

Jag är trött.

Kroppen säger ifrån, och både arbetsminnet och långtidsminnet sviker mig. Detta leder till att allt tar långt tid, varenda vardagsaktivitet tar onormalt långtid och att jag blir orolig när saker går fel. De flesta triviala vardagsaktiviteter som går på automatik, kan jag misslyckas med.

Tex: om jag tvättar händerna så kan jag vrida på kranen för hårt och blöta ner mig själv,

jag glömmer kranar på, nycklar i ytterlåset, lyckas inte stänga kylen.

Det tar mig 2 timmar att handiska för 3 personer ???? jag står där och glömmer hela tiden bort vad jag gör eller så råkar jag stänka ner min nydiskade disk med diskvatten, eller tappar något så porslinet går sönder.

Jag är medveten om att jag glömmer saker och därför är jag orolig för att glömma eller göra fel.

När det händer något tokigt så ringer jag till mina närmaste och det tär på våran relation. De orkar inte att jag ringer och är orolig för allt möjligt eller när jag inte vet hur jag ska utföra en viss sak. De blir trötta på mig, och undviker att svara eller svarar och frågar vad vill du nu?

Jag hör att de är upptagna för de säger att de äter, eller gör något annat.

Jag vill verkligen inte störa dem eller göra deras vardag jobbig, men när jag ringer dem har jag redan byggt upp en sån panik och rädsla och vet inte hur jag ska lösa problemet som har uppstått.

Jag lovar mig själv alltid att nu ska jag inte ringa mer om såna problem utan nästa gång ska det få bli ett vanligt samtal, men så händer något igen och jag blir rädd att jag kommer göra fel eller ha gjort något tokigt.

Jag blir också på sista tiden ledsen, när jag ringer och ska rådfråga/bolla med någon om någon vardagsyssla som jag behöver utföra efter barnen har somnat, och jag hör att den andra i telefonen ser på tv eller umgås med vänner på kvällen medans jag aldrig ens blir klar med det basala hushållsarbeten innan jag måste gå lägga mig. Jag hinner inte få sova så mycket för jag går och lägger mig mellan 23.30-00.30 och går upp med de minsta barnet vid 5-6 tiden samt att han hinner vakna till ett par gr på natten också. Jag hinner inte ens somna innan han vaknar.

Nu har jag återigen lovat mig att inte ringa dem för att rådfråga för att de mår inte bra av det samt att jag blir så ledsen och känner mig så inkompetent när jag inte klarar av enkla saker.

Jag är trött.

Kroppen säger ifrån, och både arbetsminnet och långtidsminnet sviker mig. Detta leder till att allt tar långt tid, varenda vardagsaktivitet tar onormalt långtid och att jag blir orolig när saker går fel. De flesta triviala vardagsaktiviteter som går på automatik, kan jag misslyckas med.

Tex: om jag tvättar händerna så kan jag vrida på kranen för hårt och blöta ner mig själv,

jag glömmer kranar på, nycklar i ytterlåset, lyckas inte stänga kylen.

Det tar mig 2 timmar att handiska för 3 personer ???? jag står där och glömmer hela tiden bort vad jag gör eller så råkar jag stänka ner min nydiskade disk med diskvatten, eller tappar något så porslinet går sönder.

Jag är medveten om att jag glömmer saker och därför är jag orolig för att glömma eller göra fel.

När det händer något tokigt så ringer jag till mina närmaste och det tär på våran relation. De orkar inte att jag ringer och är orolig för allt möjligt eller när jag inte vet hur jag ska utföra en viss sak. De blir trötta på mig, och undviker att svara eller svarar och frågar vad vill du nu?

Jag hör att de är upptagna för de säger att de äter, eller gör något annat.

Jag vill verkligen inte störa dem eller göra deras vardag jobbig, men när jag ringer dem har jag redan byggt upp en sån panik och rädsla och vet inte hur jag ska lösa problemet som har uppstått.

Jag lovar mig själv alltid att nu ska jag inte ringa mer om såna problem utan nästa gång ska det få bli ett vanligt samtal, men så händer något igen och jag blir rädd att jag kommer göra fel eller ha gjort något tokigt.

Jag blir också på sista tiden ledsen, när jag ringer och ska rådfråga/bolla med någon om någon vardagsyssla som jag behöver utföra efter barnen har somnat, och jag hör att den andra i telefonen ser på tv eller umgås med vänner på kvällen medans jag aldrig ens blir klar med det basala hushållsarbeten innan jag måste gå lägga mig. Jag hinner inte få sova så mycket för jag går och lägger mig mellan 23.30-00.30 och går upp med de minsta barnet vid 5-6 tiden samt att han hinner vakna till ett par gr på natten också. Jag hinner inte ens somna innan han vaknar.

Nu har jag återigen lovat mig att inte ringa dem för att rådfråga för att de mår inte bra av det samt att jag blir så ledsen och känner mig så inkompetent när jag inte klarar av enkla saker.