jag börjar tro att jag har en ätstörning?

Kan du prata med någon av dina föräldrar? Eller kanske mormor eller farmor eller morfar eller farfar? En kompis förälder eller vem som helst som du känner att du kan lita på kommer hjälpa dig. För jo, du är ute på väldigt djupt vatten. Det som är BRA är att du har förstått det och sträcker ut en hand här. Ta mod till dig och prata med någon.

Dina föräldrar reagerade och det är bra, men som du verkar förstå är att vägas två gånger i veckan och matas med fett inte lösningen. Både du och de måste ha hjälp om det här.

Det låter som att du har drabbats av en allvarlig ätstörning. Det är viktigt att du får professionell hjälp så snart som möjligt, eftersom greppet ätstörningen håller en i ofta blir starkare och svårare att slippa ur ju längre tid man varit sjuk.

Har du funderat på att ta kontakt med BUP? Eller en ungdomsmottagning? Frisk & Fri är en jättebra förening att söka kontakt med, eller bara läsa deras material.

Även om det är jobbigt med dina föräldrars inblandning, är det jättebra att det på något plan insett att något inte stämmer och ingripit. Försök berätta! Be dem då läsa på hur en ätstörning fungerar mentalt, inte bara fysiskt.

Att du känner sig kluven är vanligt vid ätstörningar, som att du är som två personer med olika logiker. Kom ihåg att det är sjukdomen som är lömsk och har en destruktiv logik som vill bryta ner dig, kroppsligt och mentalt.

Jag tycker som sagt att du ska söka hjälp, eller i alla fall prata med någon som du litar på och som kan hjälpa dig att söka hjälp om du inte vågar eller orkar.

Ätstörningar är ett helvete och jag förstår att du har det riktigt jobbigt. Hoppas innerligt att du ska slippa ifrån den och må bättre!

Problemet är att mina föräldrar aldrig skulle förstå. Om de mågon gång har märkt har de lixom sagt ?sluta fjanta dig med maten, ÄT?. Mina vänner i skolan har redan märkt men jag är väldigt envis så de har typ slutat bry sig. Asså de är mina vänner fortfarande men de tjatar inte om maten. Är jag med kompisar som inte går i min skola kan jag äta normalt ibland och låtsats att allt är bra men då fastar jag eller är ute och springer 9 km kvällen efter (har dock försökt sluta med det nu) Jag är för blyg för att våga ta kontakt inom bup eller något liknande. Grejen är den att detta är egentligen inte först gången jag försöker gå ner i vikt.. på höstterminen i 7:an (iof var jag bara 170 lång då) slutade jag oxå att äta och gick ner till ~40 kg från 53 kg på typ 3 månader. Skolan ringde hem och sa att de trodde jag hade en ätstörning men jag lurade mina föräldrar igen och de förnekar det oxå. Jag har även varit hos läkaren eftersom jag svimmade i skolan, men även då ljög jag och mina föräldrar höll ju med om vad jag sa. Grejen är den att jag ska byta skola nu till hösten och jag vet inte om jag kommer klarar mig utan att falla tillbaka igen. Jag har försökt bli fri och viktåterställd själv men jag hr alltid fallit tillbaka. Just nu testar jag Minnie Maud metoden men mina tankar finns alltid kvar vilket gör att jag får återfall. Jag vet inte ens om jag har en ätstörning men inser att jag har någon form av problem.. min mamma vill verkligen då upp mig till normalvikt för att ?jag ser ut som en pinne? (enligt henne). Jag gör en sista chans att testa Minnie Maud metoden just nu & fungerar inte det tänker jag låta tankarna ta över och bli underviktigare igen (när skolan börjar) och låta någon uppräcka mig. Jag har tyvärr ingen släkt eller vuxna jag litar på där jag bor (de bor ca 3 h bort). Jag vill verkligen inte ha det såhär men jag är så jävla feg och ingen hjälper mig...

Gå och prata med skolsköterskan eller kuratorn på skolan som du går på. De vet vad sådant handlar om och kan hjälpa dig på många olika sätt. Det är deras jobb att lyssna och bry sig om det är något. Tycker det är jättebra att du tagit tag i det iallafall och funderar på det. Du är fin precis som du är, glöm aldrig det. Kram

Annars så kan du ringa BUP där du bor också och prata med dem om det. De är också väldigt snälla och hjälpsamma.

Min ätstörning började också i din ålder. Jag sökte aldrig hjälp och ingen vuxen riktigt förstod hur illa det var. Tror knappt jag gjorde det själv heller, men har nu på senare tid läst igenom gamla dagböcker från den tiden, och har själv insett att jag var rätt sjuk. Jag har jobbat med mina tankar i över 10 år nu, och det har verkligen inte varit kul. Konstigt nog blev mina ätvanor först bättre när jag flyttade hemifrån när jag var 20, och jag råder dig verkligen att inte göra som jag.

Våga ta kontakt med BUP. Våga kontakta Frisk & Fri. Försök inte att vänta tills någon märker. Du vill ju ha hjälp och du behöver det nu. Det är verkligen jättebra att du försöker bli bättre på egen hand också, men det kommer ju självklart gå bättre om du samtidigt får stöd och hjälp.

Det kanske kan vara ett första steg att ta kontakt med någon via en chatt för att få stöd? Det finns en bra organisation som heter Tilia som vänder sig till ungdomar med psykisk ohälsa. Det finns en chatt där man kan prata anonymt med volontärer som själva har gått igenom problem på olika sätt. Här är en länk till dem: www.foreningentilia.se.