Känner sig oälskad av familjen

Har du talat om för dem att du känner som du gör? Om inte, börja där?

Om du har haft det snacket med dem och de ändå valt att göra någon förändring, så kanske du får fundera över din relation till dem. Du kan ju inte förändra andra människor, bara din egna inställning till dem.

Jo det är klart jag har sagt inte bara en gång massor av gånger genom åren. Vad menar du jag ska göra åt det då?

Ja, alltså, du får väl sluta förvänta dig att de ska stötta osv om de nu gång på gång väljer att inte göra det. Om ett relation känns för ensidig, kanske du ska göra mindre för dem ett tag.

Du kan ju inte fixa hur de beter sig, bara hur du förhåller sig till dem och deras beteende. Sen är der väl bara du som kan avgöra vad som i praktiken funkar bäst för dig.

Varför gör du saker åt och för dom om de inte uppskattar det? Investerar du energi, tid, pengar måste du få lika mycket tillbaka förr eller senare.

Däremot om de aldrig bett om det eller...

Hoppas inte du alltid gått in med 120% 100% av tiden för då tror de ju att du är en superhjälte och förväntar sig inget mindre varje gång. Och personer som får allt serverat tar mer energi och ger mindre och har mer energi att kräva. Vilket låter som det är.

Det är tragiskt, har du tur kanske de kan bli lyhörda och lära sig men det kommer ta tid(tror jag) annars är det skilsmässa och separation tills de lärt sig på eget håll för du låter utbränd och behöver få vila, återhämta och bygga upp dig själv på egen hand eller kring människor som ser och hör dig, låter som du också behöver lära dig själv ett och annat om människor och om dig själv, t ex begränsa dig själv mentalt eller människorna i din omgivning eller vart du rör dig, vilka miljöer etc

Byt psykolog tills du hittar en som förstår dig. Få tid hos en KBT specialist och igen backa in ner, du mår dåligt, du behöver hjälp, du och ditt välmående går före allt annat.

Jag har gått till mer än en KBT terapeut men det är samma visa varje gång. Inte någon hjälp alls. Bett o bett om det är mm en familj så tucker jag man hjälps man åt på de sätt man kan det är så jag är uppväxt men min familj bara tar o ger aldrig tillbaka till mig. Med ett barn som har psykiska problem som aldrig tycks ta slut så klandrar man sig själv o orken är verkligen slut. Man går på knäns både emotionellt, fysiskt o ekonomiskt.

Tyvärr har jag ingen annan som står mig riktigt nära som jag på riktigt kan få stöd av o det skrämmer mig. Saknar min mamma som alltid fanns där för mig.

När man läser din trådstart så tänker jag framförallt att du låter deprimerad?
Har du funderat kring det? Tror du att det stämmer eller är du mer normalt less/trött?

Du beskriver ju flera problem i din trådstart. Det kan ju vara svårt att attackera alla problem på en gång. Men testa och ställa frågor till dig själv?

Vad behöver jag för att må bra?
Vad gör jag för att det ska bli så?
Vilka hinder finns det?

Det finns två ordspråk/talesätt som jag tycker är väldigt bra

"Ge bara så mycket som du är villig att ge, utan att få något tillbaka"

och

"Ändra på det som du inte kan acceptera och acceptera det som du inte kan ändra på"

T ex jag kan aldrig må bra så länge min dotter mår dåligt.
Är det så? Måste det vara så?

Vad är din roll som mamma egentligen?
Peppa din dotter att söka hjälp för sina problem och säga till att du finns där om hon behöver dig? Och om du inte orkar med just nu så säg det "Jag älskar dig och vill att du ska må bra, men just nu kan jag inte hjälpa dig"

Låter som du har haft maximalt otur med vården. Sök dig vidare. Ber om ursäkt på förhand men känns som du fostrat fram bortskämda individer eller matat redan bortskämda.

Ser inte varför du ska vara kring dom, låter som om de utnyttjar dig och din energi. Åk därifrån eller ta dig därifrån. Hitta ett utrymme fri från den här pressen.

Beställ en resa. Packa väskan. tala om när du kommer tillbaka. Åk!

Håller med