Behöver få skriva av mig...
Jag behöver skriva av mig om det som precis knäckt mig, jag känner sådan panik nu. Vill någon svara så blir jag glad.
Jag är en kvinna på 40 år, och min enda familj är min mamma (76 år). Jag har inga barn och inget förhållande (jag gick igenom en svår separation för två år sedan och kommer nog aldrig våga inleda en ny relation). Jag hade det väldigt tufft när jag var liten och är därför inte trygg i mig själv nu som vuxen. Jag har noll självförtroende och självkänslan ligger på minus tusen. Det enda jag vill i livet är att någon skall älska mig, och helst ta hand om mig och bry sig om mig på riktigt, för jag har aldrig upplevt det.
Jag har de senaste åren tänkt väldigt mycket på hur fruktansvärt hemskt och totalt genomvidrigt det kommer bli för mig den dagen min mamma inte finns mer och jag måste fira jul helt ensam. Tanken är så skräckinjagande att jag knappt står ut, jag får fullständig panik och bara gråter och gråter. Jag känner så starkt att jag inte kommer att klara av att sitta ensam varje julafton resten av mitt liv, jag kommer att gå under. Jag tänker jättemycket på att ta mitt liv för att slippa uthärda dessa julaftnar i ensamhet.
Jag har ett fåtal vänner som jag ser som nära, och jag har funderat på om inte de skulle kunna turas om "att ha mig", det skulle i så fall bli var fjärde, femte år eller så. Men jag vill ju inte fråga, för jag vill inte tränga mig på. Men så tog jag mod till mig igår kväll och skrev till den vän jag mest trodde skulle komma till undsättning, och det blev värre än jag någonsin trott. Jag skrev till henne att jag var ledsen för att jag tänkte en massa på hur det skulle bli sen, när jag skulle tvingas sitta ensam på jul, hur den tanken skrämmer skiten ur mig (hon vet allt om min barndom och det som gjort mig skör), och hon svarade "Jag förstår dig, att du känner så". Jag hade förväntat mig så mycket att hon bara skulle skriva att jag självklart kunde få vara med henne och hennes stora familj då, eftersom det är vad jag själv skulle svarat om det var ombytta roller, men istället skrev hon vidare att jag skulle försöka att acceptera läget utan att för den sakens skull tro att jag skulle behöva ha det så resten av livet. Hon syftade på att jag skulle träffa någon ny, men jag vet att jag inte kommer göra det. Jag vågar inte gå in i en relation igen, jag är för känslig, har blivit så sårad och jag tar uppbrott så fruktansvärt hårt på grund av min jobbiga otrygghet. Jag fixar det inte.
Jag har alltid varit en generös människa, och hade aldrig någonsin kunnat fira jul med vetskapen att en av mina allra närmaste vänner låg ensam hemma i fosterställning och grät sig igenom hela julafton. Aldrig!! Det är en sån otrolig självklarhet för mig att ställa upp för mina vänner när/om de har det tufft, därför knäckte det mig så totalt att få kalla handen av min vän, hon som jag tycker så mycket om, och som jag verkligen trodde skulle "rädda mig".
Jag önskar så att jag hade varit en trygg och harmonisk själ som inte hade ont av att vara ensam, som rentav kunde njuta av att hasa runt hemma i mysbyxor och bara rå om mig själv, men tanken dödar mig. Jag kommer inte att klara det rent psykiskt.
Mina vänner, som alltid verkar ha tyckt om mig och uppskattat mitt sällskap, kanske i själva verket inte alls gillar mig... Eller är julafton en så djupt rotad familjehögtid att det är helt otänkbart att bjuda in någon utomstående, hur akut läget än är? Jag vet inte vad jag skall tro, hela min värld rasade när jag inte fick det självklara svaret jag förväntat mig från min vän (hon är så otroligt varm, stöttande och snäll "annars"). Min tanke nu är att så fort mamma dött, så skall jag ta mitt liv. Jag kommer inte att kunna lösa detta på egen hand, eller på något annat sätt. Jag klarar det inte. Jag vill dö nu, idag, bara av att tänka tanken på att "fira" ensam. Jag har sådan panik att jag inte vet vart jag skall ta vägen.