Jag ska skilja mig efter 5 års äktenskap och nästa 10 års relation. Smärtan över att två barn inte längre kommer att ha sin kärnfamilj kvar är så stark och får mig under stundom att vackla i mitt beslut.
Bakgrund; en relation som blivit allt mer fylld av aggression och bråk medan kärleken och intimiteten dött ut.
Hoppas att någon där ute i samma sits vill dela tankar och känslor här och kunna ge och få stöd när allt känns svart.
Ur barnens perspektiv: en förändring behöver inte alltid bli till det sämre. Hur deras liv o psykiska tillstånd blir, beror helt o hållet på hur ni vuxna beter er, talar, samarbetar och är. Vill ni barnens bästa talar ni aldrig sk.t om den andra, är flexibla kring när barnen är var, samarbetar, kan diskutera o träffas vb osv. Då märker barnen att ni båda mår bra o sätter dom på prio ett. Inga nya partners behöver enl mig "visas upp" inom det närmaste året, och när en sådan är aktuell så finns det nåt som kallas SÄRBO tills man vet om alla fungerar ihop i den nya konstallationen. Ge allt TID, o efter 5-6år märker ni att ni gjorde rätt då ni ser barnen välmående o lyckliga. Vi firade ex dotterns konfirmation nyss i pappans (mitt x o mitt förra hem) hus dit våra bådas släktingar kom. Det är nu 2 år sedan vår skilsmässa o i våras sa hon att hon har världens bästa familj då vi e så goda vänner. Värmde. Tror inte det nånsin är bra att fortsätta för "barnens skull", dom är nog mer lyhörda o smartare än så. Lycka till. Gör det bra så får ni belöningen senare.
Hej! Jag är gärna delaktig i en sådan här tråd, för att hjälpas åt att stötta och peppa. Bra initiativ! Jag är inte helt framme än men är på väg mot ett beslut. Vet hur svårt det kan vara, och alla tankar som snurrar!
Ur barnens perspektiv: en förändring behöver inte alltid bli till det sämre. Hur deras liv o psykiska tillstånd blir, beror helt o hållet på hur ni vuxna beter er, talar, samarbetar och är. Vill ni barnens bästa talar ni aldrig sk.t om den andra, är flexibla kring när barnen är var, samarbetar, kan diskutera o träffas vb osv. Då märker barnen att ni båda mår bra o sätter dom på prio ett. Inga nya partners behöver enl mig "visas upp" inom det närmaste året, och när en sådan är aktuell så finns det nåt som kallas SÄRBO tills man vet om alla fungerar ihop i den nya konstallationen. Ge allt TID, o efter 5-6år märker ni att ni gjorde rätt då ni ser barnen välmående o lyckliga. Vi firade ex dotterns konfirmation nyss i pappans (mitt x o mitt förra hem) hus dit våra bådas släktingar kom. Det är nu 2 år sedan vår skilsmässa o i våras sa hon att hon har världens bästa familj då vi e så goda vänner. Värmde. Tror inte det nånsin är bra att fortsätta för "barnens skull", dom är nog mer lyhörda o smartare än så. Lycka till. Gör det bra så får ni belöningen senare.
Hej! Jag är gärna delaktig i en sådan här tråd, för att hjälpas åt att stötta och peppa. Bra initiativ! Jag är inte helt framme än men är på väg mot ett beslut. Vet hur svårt det kan vara, och alla tankar som snurrar!
Hej! Jag är gärna delaktig i en sådan här tråd, för att hjälpas åt att stötta och peppa. Bra initiativ! Jag är inte helt framme än men är på väg mot ett beslut. Vet hur svårt det kan vara, och alla tankar som snurrar!
Jag är i samma situation som Funderar så är gärna också med. Har ett långt förhållande (20+ år) bakom mig men det har varit problem länge och nu börjar det ta slut. Vi har också två barn.
Det största problemet för oss är att jag inte är kär/attraherad och inte varit på mkt länge. Upplever också att jag gör allt jobb hemma med barn och hus medan han mest håller på med sina fritidsintressen.
Vi har försökt få till nytändningar flera gånger efter att jag velat skiljas åt men han har velat fortsätta ihop, men det har varat ett par dagar bara. Nu börjar han också förstå att det inte kommer gå och att min sexlust inte kommer tillbaka (jag har verkligen försökt!). Men det är en process att komma till beslutet och jag låter det ta den tid det tar.
Vi har ändå väldigt roligt ihop och han känns som en viktig familjemedlem som jag älskar och värderar som person vilket gör det svårare.
Låter jättebra med en stödtråd! :) Känns så läskigt alltihopa.
Är han beredd att offra lite av sin tid med fritidsintressen för att bli mer jämställd?
Det känns inte så och det är nog inte bara det som är problemet. Han ser liksom inte vad som behöver göras och är dålig på att planera även när han är hemma. Han kan tex byta en blöja om jag ber honom men gör det inte självmant. Tänker inte på att vällingen, toapapper etc kommer ta slut om vi inte köper in mer. Han vaknar inte av barnskrik på natten utan jag får ta allt sånt. Och ser inte att städ behöver göras... lunch måste lagas åt barnen...
Nu är han själv med det äldre barnet i en vecka (förutom att vi fått hyra in barnvakt till hans fritidsintressekvällar) så jag hoppas att det kanske ger någon insikt men misstänker att det kommer se ut som ett bombnedslag när jag och minstingen kommer hem... men hoppas förstås att bli förvånad.
Men fritidsintresset tar i princip 3 hela eftermiddagar och kvällar i veckan och han jobbar mkt (ofta jobbresor) så det känns som att jag är ensam nästan hela tiden.
Jobbigt är bara förnamnet låter det som. Min man är väldigt huslig och vattnar blommor och grejar, men planeringen är inte heller hans starka sida. Hur gamla är era barn?