JAG KOMMER INTE ÖVER MIN RÄDSLA

Du får mig att tänka på en bra film som har ett citat:

En cancersjuk person säger "Only those who didn't live are afraid of dying"

Man måste välja, ska man oroa sig i dubbla rundor för allt i livet (både innan och efter det har hänt) så blir det inget roligt alls.

Min svärmor levde hela livet så.

Om ett storbolag sa upp folk ringde hon min man (hennes son) och undrade om han blir av med jobbet nu, fast han inte ens jobbat där på fem år.

När det var attentat i Marseille och hennes dotter var bilande till Spanien genom Frankrike och inte alls körde den vägen, då ringde hon oss 7.30 på morron en söndag och var hysterisk och grät för det var helt klart att hennes dotter låg död i ett dike pga islamister.

Så kan man fan inte leva, då får man medicinera sig mot sin irrationella ångest.

Du har både rätt och fel i din oro för hälften av oss kommer att få cancer någon gång om vi lever tillräckligt länge, men i många fall är den idag botbar eller åtminstone behandlingsbar, och du kan inte direkt påverka vilka gener du har fått. 

Jag är ingen läkare och ställer således ingen diagnos, men jag känner igen mycket av det du beskriver som OCD. Många kanske förknippar det med "var sak på sin plats"-tänk men det är mycket mer än så. Jag har egen erfarenhet av det och känner igen mig i sättet du tänker på. Hypokondri (eller "hälsoångest" som enligt mig är ett bättre ord) ingår i OCD-paraplyet. Det är vanligt att du kanske inte ser några symptom alls på många år men de kan triggas plötsligt och när som helst om du har anlag för det (som vid den situationen du beskrev). Det kan låta svårt, men det bästa sättet att möta skräcken är att stirra den i vitögat. Inse att "ja, det finns en risk att jag får cancer och dör". Säg det högt för dig själv (eller skriv ner), känn obehaget skölja över dig men stå kvar (gör det du tänkte göra och avstå inte för att rädslan kommer). Det är ingen lätt uppgift men det är inte omöjligt. Klarar du det de första gångerna kommer det bli lättare med tiden. Jag skulle dock råda dig att besöka din läkare och be om en remiss till en psykoterapeut med inriktning mot KBT. En sådan person är utbildad i ämnet och kan hjälpa dig. Fråga mig gärna om du undrar något.

Hej! Jag vet exakt hur du känner! Jag var drabbad utav depression under mina tonår och som ett brev på posten drabbades jag av svår ångestproblematik när depressionen "gick över". Jag fick GAD (General Anxiety Disorder) och den generaliserade ångesten för mig var just att jag hade grov hälsoångest dvs. hypokondri med inriktning cancerfobi. Jag utvecklade också tvång om att kontrollera saker jag upptäckte som typ en knöl där eller en fläck där.

Det är ofta man skämtar om att någon är lite hypokondrisk men jag var verkligen så fruktansvärt påverkad av hypokondrin att jag isolerade mig, hade panikattacker, dödsångest, halkade efter i skolan med mera. Det var inte förrän jag blev remitterad till vuxenpsykiatrin (öppen vård, alltså) istället för BUP då jag fyllde 18 som jag fick hjälp. Jag fick gå en KBT-kurs på cirka ett halvår i grupp. Det fanns en annan hypokondriker i den gruppen och de andra 4 hade social fobi eller ej uttalad ångestproblematik. Vi var då ungefär 6 tjejer i åldrarna 18-22 och det var sååå bra och lärorikt. Vi fick arbeta med en psykolog som även forskade om ångestproblematik såsom GAD med mera. Allting kändes mer seriöst då och han verkligen brydde sig om att vi skulle göra framsteg och var genuint intresserad. 

Många av oss växte inom våran problematik och blev mycket bättre. Jag gjorde nog inte ens alla hemläxor för att "jag inte orkade" (trött tonåring) men det gick bra ändå. Jag fick verktyg och nya tankesätt som jag kunde använda så fort jag upptäckte något nytt eller blev lite smått oroad över något. Jag lärde mig "stoppa" dödsångesten och katastroftankarna innan de invaderade min hjärna och nu, 4 år efter, är jag fortfarande till stor del "återställd". Jag har fortfarande ångestproblematik angående hälsa och sjukdomar men om jag mår bra förövrigt kan jag hålla det under kontroll ganska bra. Jag har däremot accepterat att jag ibland fortfarande kan bli orealistiskt och fruktansvärt rädd och orolig för saker. De kommer som "återfall" när jag varit stark och realistisk länge. Det är bara att fortsätta kämpa dock! Jag tänker än idag på hur bra KBT:n var för mig. Du borde prova! Kram! 

Jösses, detta kunde lika gärna varit min tråd...

Jag känner sååå igen dina tankar och känslor TS. För mig började min hypokondri för 6 år sedan när min hund fick cancer. Efter det dog även en vän (27 år) i tarmcancer och en annan vän (36 år) i bröstcancer och även om jag även är rädd för ms, als osv så är cancer min stora skräck.

Jag lever också ett oerhört "lyckat liv" utåt men i perioder har jag så svårt att vara tacksam för jag tänker att jag kommer få cancer och dö ifrån allt och alla. I morgon ska jag göra en biopsi på en knöl som jag hittat i låret = en hypokondrikers mardröm. Dragit på det i 6 månader dessutom och tänker att nu har skiten spridit sig pga min rädsla... Och att det kommer vara mitt fel om jag dör.

Har ingen aning om hur man blir fri från detta men ville mest säga att du inte är ensam TS.