Varför finner jag aldrig kärleken?

Jag är en tjej på 26 år, har eget företag, pluggar medicin, bor ensam i en fin lägenhet, har stabil ekonomi, är musikalisk, har inga barn, är rök- och snusfri, har en god relation till min syster och tre väldigt nära vänner samt har en större bekantskapskrets. Jag är trygg, stabil, ödmjuk och har ett gott självförtroende utan att tippa över till arrogant. Jag har ett väldigt stort hjärta, ger mycket av mig själv till människor jag bryr mig om och är väldigt bra på att få andra att känna sig sedda och speciella. Jag är bra på att fånga upp behov och vara inkännande - egenskaper som gjort att jag genom åren kunna knyta många förtroendeband men inte med en partner. Det ska tilläggas att jag är lesbisk, så mitt utbud är inte lika stort som för en heterosexuell tjej...

I hela mitt liv har jag haft svårt att finna en hjärtevän. Till en början trodde jag att det berodde på att jag inte var tillräckligt sårbar, men nu på senare tid är det tvärtom. Jag visar gärna den jag intresserar mig för att jag är intresserad genom att bekräfta i samtal, bjuda ut, planera aktiviteter, skicka omtänksamma sms (ej cheesy) o.s.v. Jag har ibland fått höra att jag "ger för mycket" och att det kan skrämma iväg. En tjej jag träffade tyckte t.ex. att det var obehagligt att jag gav henne så mycket uppmärksamhet när vi pratade, d.v.s. att jag ställde många frågor och gav henne feedback. Denna egenskap har jag dock saknat hos andra, för jag tycker allmänt att människor lätt riktar tillbaka fokus på sig själva. Enligt mig är det en fin egenskap att låta strålkastaren skina på en annan människa. Sedan har jag funderat på om det också är till min "nackdel" att jag bara faller för tjejer, då utbudet av uppenbara skäl är betydligt mindre. Många tjejer som söker tjejer är antingen bara sexuellt intresserade eller bisexuella som i slutändan väljer att dela sitt liv med en kille. Den lilla andel som då blir kvar blir ännu mindre med tanke på att jag vill att många pusselbitar ska falla på plats, d.v.s. jag vill både attraheras av hennes utseende OCH bli mentalt stimulerad. 

Värt att tillägga är att jag varken är klängig eller överdrivet angelägen. När jag märker att det inte finns en ömsesidighet släpper jag det, även om det gör ont... 

Jag har varit på snart 90 dejter från nätet och dejtat under 6 år. Det närmaste jag kommit kärlek är ett förhållande på 2 månader. Skulle jag kunna få tips och råd på hur jag ska tänka? Vad gör jag för fel?