• Äldre 7 Aug 20:51
    11815 visningar
    30 svar
    30
    11815

    Min 12-åriga dotter har inga vänner

    Hej alla,

    Undrar om någon är i samma sits eller om någon har tips?

    Vår 12-åriga dotter lider av en viss mild social fobi (som vi har försökt behandla via bup men det blev inte så mycket bättre snarare tvärtom då de ville att hon skulle gå i gruppterapi).

    Hon har alltid haft svårt att få vänner då hon är blyg och tillbakadragen men de vännerna hon hade i lågstadiet var toppen och hon hade så kul.
    I 4an splittrades klasserna (de gamla bäsistarna hittade nya vänner i sina nya klasser) och hon hamnade lite utanför de nya konstellationerna i sin nya klass tills hon hittade  2 tjejer i klassen. De var bästisar i ca 1.5 år tills de två vännerna bestämde sig för att bli en duo. Under flera veckor/månader var vår dotter  helt själv på rasterna innan vi fick reda på detta och hon skrev även självmordslappar (som hon verkligen bedyrade att hon aldrig skulle förverkliga men hon var ledsen och sårad).

    Efter den besvikelsen har det bara gått utför. Hon anser sig vara värdelös för ingen bryr sig om henne och efter nästan 8 v sommarlov är det nog EN som hört av sig för att fråga om hon vill hitta på något. När hon själv frågar runt de få vänner hon känner sig trygg med får hon svävande svar om att "kanske, ska kolla med föräldrarna" tills hon senare ser på snap eller insta att de gör något med någon annan kompis.

    Vår dotter har såklart sina brister och egenheter men när det gäller kompisar är hon så lojal, omtänksam, vill alltid köpa presenter till namnsdag/födelsedag/krya på dig, vänta på någon som hamnat på efterkälken, skriver brev till någon som är på sommarställe - men får aldrig något tillbaka. I sommar fyllde hon 12 och hon fick inget grattis från någon "vän" vilket tog knäcken på henne. Nästa vecka börjar hon ny skola (på eget beslut - även om hon våndas för detta) men är sååå rädd att hon inte kommer få några nya vänner där heller. Vi kan ju inte heller garantera henne att det kommer bli annorlunda även om vi hoppas att hon hittar någon vän.

    Vi vet inte längre vad vi kan/ska göra? Skolan och läraren var inkopplad när det var som värst men det ledde inte till något. Aktiviteter har hon svårt att gå på pga sin blyghet, rädsla för att göra "fel" samt sociala fobi....
    Någon som har några tips? Eller är i samma situation?

    Våra hjärtan blöder nu för henne och vi vet inte vad vi ska göra längre....

  • Svar på tråden Min 12-åriga dotter har inga vänner
  • Äldre 7 Aug 23:14
    #11
    +1

    Var hennes kompis hemma. Tutta ihop henne med andra människor, gärna jämnåriga men det går givetvis bra med alla olika åldrar. Djur? Är det svårt med människor så kan djur tillfredsställa en hel del känslomässiga behov. De kan givetvis bli för mycket om man slutar leta efter mänskliga kamrater, men det är så viktigt att göra nuet gott och att bryta känslan av ensamhet och isolering och alla medel är tillåtna. Ge henne mening med livet även om kompisarna sviker. Visa henne att världen är större än skolan.
    Jag ser att många har rekommenderat scouterna och de kan vara superbra. Jag vill även slå ett slag för karate som har varit en helt otroligt positiv kraft för mig själv och mina barn.

  • Äldre 7 Aug 23:14
    #12
    Solis14 skrev 2018-08-07 21:25:18 följande:

    Min dotter var utanför hela låg- och mellanstadiet.

    Nästan aldrig hade hon kompisar hemma. Vi var oroliga och ledsna.

    Inför sjuan (förra året) fick de välja trygghetskompisar från klassen, då klasserna skulle splittras. Min dotter valde INGEN (en egen lösning som vi stöttade henne i). Vet du vad, det ordnade sig! Hon har hittat en bästis och massor av nya vänner. Hon mår så bra nu! Ibland gäller det att våga bryta sig loss för att vinna!


    Underbart! Hoppas verkligen det blir samma här.... HÅller tummarna och härligt att det löste sig för din dotter!
  • Äldre 7 Aug 23:18
    #13
    scanmia skrev 2018-08-07 23:14:01 följande:

    Var hennes kompis hemma. Tutta ihop henne med andra människor, gärna jämnåriga men det går givetvis bra med alla olika åldrar. Djur? Är det svårt med människor så kan djur tillfredsställa en hel del känslomässiga behov. De kan givetvis bli för mycket om man slutar leta efter mänskliga kamrater, men det är så viktigt att göra nuet gott och att bryta känslan av ensamhet och isolering och alla medel är tillåtna. Ge henne mening med livet även om kompisarna sviker. Visa henne att världen är större än skolan.
    Jag ser att många har rekommenderat scouterna och de kan vara superbra. Jag vill även slå ett slag för karate som har varit en helt otroligt positiv kraft för mig själv och mina barn.


    well, ja hon äääälskar alla djur (så till den grad att hon blev vegetarian i januari) och vi har 2 katter hemma som hon avgudar och de avgudar henne! För några år sen gick hon på gympa med mig som gympaledare (för att få henne att våga) men hon är lite av en perfektionist också och när hon upplever att hon inte hanterar en situation eller klarar av ett moment (just i aktivitet) så känner hon sig dålig för "alla andra kan". Således känns scouterna lite lämpligare då hon kanske inte behöver prestera något inför alla andra... men tack för tipset! ska lägga det till listan!
  • Äldre 7 Aug 23:20
    #14
    Calici skrev 2018-08-07 22:05:13 följande:

    Hej,

    Känner igen mig tyvärr. Har en dotter som är 13 och när hon började 6an förra året blev hon utesluten från de vänner hon haft. Hon var inte tillräckligt cool. Man blir så arg och ledsen. Hon är en härlig tjej som varit så ensam sista året. Hemskt att se. Nu börjar hon högstadiet i en ny skola so vi hoppas också på bättring


    Åh, hoppas hoppas också att det vänder för din dotter!!!
  • Äldre 7 Aug 23:29
    #15

    Tack alla för fina tips och input. Det gör mig ledsen att höra att många upplever liknande situationer - inte minst i den åldern - samtidigt som det är "skönt" att veta att man inte är ensam och endast vår dotter som är drabbad. Hoppas så att det vänder - såsom det gjort för vissa i tråden. Ibland vill man bara ha facit så man kan slappna av och få njuta av barndomen och slippa oroa sig. Det hör väl såklart till själva uppväxten att utvecklas, lära sig av sina erfarenheter, mogna, få skinn på näsan, men ibland känner man att man vill hjälpa till - fast man inte riktigt kan.
    Flera tipsar om scouterna och jag ska faktiskt kolla upp det.
    Som sagt vi tog verkligen hennes lappar på fullaste allvar och var på bup men hon förtydligade att det INTE var något hot utan det bara var så hon kände där och då. hon är oerhört trygg med oss föräldrar och kan prata med oss om allt och vi har en stabil familj så det känns bra mitt i allt annat kaos som pågår inom henne. hon är en mycket kärleksfull och omhändertagande storasyster men mycket vilja och envishet coh en argumentationsteknik som nästan knäcker den bästa. hon vill så mycket men vågar så lite coh det försöker vi hela tiden att hjälpa henne att våga, ett steg i taget. hon skriver mycket små noveller, lyssnar mycket på musik, skriver musiktexter - och det hjälper stundtals, men vi hade ju önskat något mer socialt för henne.
    Men som sagt vi håller alla tummar för att det går bra vid skolstarten nästa vecka. Känner mig mer hoppfull när jag hört andras solskenshistorier här i tråden.
    TACK

  • Anonym (Abc)
    Äldre 8 Aug 09:30
    #16
    3barnsmamman75 skrev 2018-08-07 23:18:04 följande:

    well, ja hon äääälskar alla djur (så till den grad att hon blev vegetarian i januari) och vi har 2 katter hemma som hon avgudar och de avgudar henne! För några år sen gick hon på gympa med mig som gympaledare (för att få henne att våga) men hon är lite av en perfektionist också och när hon upplever att hon inte hanterar en situation eller klarar av ett moment (just i aktivitet) så känner hon sig dålig för "alla andra kan". Således känns scouterna lite lämpligare då hon kanske inte behöver prestera något inför alla andra... men tack för tipset! ska lägga det till listan!


    Finns det någon 4h-gård i närheten? I så fall kanske hon kan engagera sig i den. Träffa andra som älskar djur. För mig var ridningen viktig när jag var ensam i den åldern. Om jag var ensam i stallet kunde jag vara med hästarna och ensamheten blev inte så uppenbar varken för mig eller andra.
  • Glinda från Oz
    Äldre 8 Aug 14:01
    #17
    3barnsmamman75 skrev 2018-08-07 23:13:22 följande:

    Problemet med gruppterapin var att träffa jämnåriga med andra fobier men deras fobier var bl a spindlar, flygrädsla och att sova i egen säng och min dotter fick panik när hon insåg att hon var tvungen att berätta inför alla vilken fobi hon hade. hon mådde så dåligt över detta så vi kunde faktiskt inte med att tvinga henne dit. vi gick några gånger i enskilda samtal och har jobbat på egen hand med henne utifrån samma materia.

    hon byter alltså skola nu och känner i stort sett ingen på nya skolan så det blir ett helt nytt blad. Hon är både lite förväntansfull och samtidigt oerhört ängslig för att detta också blir "fel" som hon upplever att det blivit på förra skolan. rädd att alla andra lär känna varandra lite snabbare och pratar med varandra på rasterna. hon är såklart medveten om problemet att hon måste våga prata med andra och tro mig hon kämpar med det varje dag men eftersom "alla andra" är lite mer outgoing så hamnar hon i skymundan då hon inte tar så mycket plats. men vi jobbar på det och hoppas på det bästa.


    Hon kommer tyvärr aldrig bli bättre om hon inte jobbar på det och ni måste stötta och hjälpa henne och ibland är det att uppmuntra till saker hon inte vill. Givetvis skulle ni inte släpat iväg henne skrikandes men ni skulle inte låtit henne sluta för att hon mådde dåligt av det heller. Allla fobier fungerar på ett ungefär likadant och din dotter kommer få panik i gruppterapi, det är hemskt, jag förstår att det är skitjobbigt som förälder men man måste ta den känslomässiga smällen och låta intellektet styra i det här fallet. Som jag tolkade det blev hon inte helt bra i den enskilda samtalen.
  • Äldre 8 Aug 21:19
    #18

    Tack för tips och det är faktiskt precis så vi redan gör. Försöker boosta henne med mycket pepp och lyfta fram alla positiva egenskaper. Och ja, exakt så med exempel på kändisar som blivit mobbade och ändå lyckats i livet - hon lyssnade på en podcast om Taylor Swift häromdagen t ex. Ett tips till andra som är i samma situation.


    Colourfulrainbow skrev 2018-08-07 21:20:15 följande:

    Även om hon säger att hon inte menade allvar med de lapparna där hon skriver om självmord så måste du ta det på allvar. Har ni någon kontakt med BUP?

    Bra att hon fått plats på en ny skola. Försök vända hennes negativa tankar. Peppa henne och berätta för henne hur fin och omtänksam hon är.

    Titta på några filmer som belyser ämnet mobbning. Läs om kändisar som också blivit mobbade. Gå in på BRIS hemsida och läs om brisidolerna. Viktigt att hon inser att vem som helst kan bli mobbad


  • Äldre 8 Aug 21:31
    #19
    Glinda från Oz skrev 2018-08-08 14:01:55 följande:
    Hon kommer tyvärr aldrig bli bättre om hon inte jobbar på det och ni måste stötta och hjälpa henne och ibland är det att uppmuntra till saker hon inte vill. Givetvis skulle ni inte släpat iväg henne skrikandes men ni skulle inte låtit henne sluta för att hon mådde dåligt av det heller. Allla fobier fungerar på ett ungefär likadant och din dotter kommer få panik i gruppterapi, det är hemskt, jag förstår att det är skitjobbigt som förälder men man måste ta den känslomässiga smällen och låta intellektet styra i det här fallet. Som jag tolkade det blev hon inte helt bra i den enskilda samtalen.
    Tack för din omtanke men jag kan lova dig att vi jobbar på detta, stenhårt varje dag inte minst min dotter själv som hela tiden försöker att utmana sig själv och sina rädslor. Ibland går det bättre och ibland sämre. Men det viktiga är att hon och vi tillsammans inte ger upp.
    Vi sökte till BUP och fick komma ganska omgående i nov/dec 2017. I januari fick vi plats i gruppterapin som startade då. Absolut är det viktigt att utsättas för sina fobier för att komma över dom, men utan att förringa andras fobier så är det kanske en lite lättare situation att vid spindelfobi börja titta på en bild i en bok, sedan besöka ett terrarium (finns det ens spindlar där??) och successivt öka på utmaningarna. Men för min dotter blev det hennes absolut största skräck redan första sekunden. Vi kunde inte gärna sätta oss ute i korridoren och lyssna på gruppen om du förstår mig rätt. Hela veckan som följde inför nästa session var det det enda hon tänkte på och pratade om. Hon hade svårt att sova och ovanpå detta så kraschade hennes trio som värst då och hon hamnade utanför och vi kunde således inte pusha henne ytterligare när hon var som bräckligast och mest sårbar. Terapeuterna var mycket förstående och vi fick hem allt material som vi som sagt försöker göra på egen hand, på vårt vis. Självklart hade det säkert varit både bättre, mer professionellt och gått snabbare men vi var tvungna att fatta det beslutet.
    I takt med att hon mognar, utvecklas och ser att det inte är farligt att utmana sig själv så växer hon för varje gång, även om det är med små myrsteg. Men vi föräldrar jublar inombords när vi ser henne och får uppleva det.
  • nernu
    Äldre 9 Aug 10:10
    #20
    3barnsmamman75 skrev 2018-08-08 21:31:12 följande:

    Tack för din omtanke men jag kan lova dig att vi jobbar på detta, stenhårt varje dag inte minst min dotter själv som hela tiden försöker att utmana sig själv och sina rädslor. Ibland går det bättre och ibland sämre. Men det viktiga är att hon och vi tillsammans inte ger upp.

    Vi sökte till BUP och fick komma ganska omgående i nov/dec 2017. I januari fick vi plats i gruppterapin som startade då. Absolut är det viktigt att utsättas för sina fobier för att komma över dom, men utan att förringa andras fobier så är det kanske en lite lättare situation att vid spindelfobi börja titta på en bild i en bok, sedan besöka ett terrarium (finns det ens spindlar där??) och successivt öka på utmaningarna. Men för min dotter blev det hennes absolut största skräck redan första sekunden. Vi kunde inte gärna sätta oss ute i korridoren och lyssna på gruppen om du förstår mig rätt. Hela veckan som följde inför nästa session var det det enda hon tänkte på och pratade om. Hon hade svårt att sova och ovanpå detta så kraschade hennes trio som värst då och hon hamnade utanför och vi kunde således inte pusha henne ytterligare när hon var som bräckligast och mest sårbar. Terapeuterna var mycket förstående och vi fick hem allt material som vi som sagt försöker göra på egen hand, på vårt vis. Självklart hade det säkert varit både bättre, mer professionellt och gått snabbare men vi var tvungna att fatta det beslutet.

    I takt med att hon mognar, utvecklas och ser att det inte är farligt att utmana sig själv så växer hon för varje gång, även om det är med små myrsteg. Men vi föräldrar jublar inombords när vi ser henne och får uppleva det.


    Det märks att du själv spär på fobin. Din dotter har det lite värre än alla andra låter det som. Tror du att nägon med spindelfobi tycker att det är mysigt att titta på spindelbilder? Att ta med material hem och prata om saker är ungefär samma sak som att någon som är rädd för spindlar sitter hemma och pratar om dem. Hon behöver kbt och ångestexponering. Utsätta sig för det farliga och upptäcka lite mer för varje gång att inget farligt händer även om hon blir skiträdd. Du måste komma ihåg att ?vanlig mobbning? kan man liksom växa ifrån och det kan bli bättre när man bli vuxen men din dotter har en fobi och det växer man inte bara ifrån.

    Jag är hård mot dig nu men jag har sett hur jobbigt det blir när man låter barnet slippa det jobbiga och jag har också sett hur bra det kan gå om barnet tvingas kämpa igenom och kommer ut starkare på andra sidan. Håller verkligen tummarna för er.
  • Äldre 16 Aug 10:01
    #21
    +1

    Skolstart idag för oss och jag hoppas nya klassen är bra. Hoppas alla våra härliga barn hittar minst en bra vän.

  • Anonym (Mamma till 2)
    Äldre 3 Feb 19:59
    #22

    Hej!
    Har just läst i din tråd och känner igen så mycket av det du beskriver. Har själv en trettonårig dotter med väldigt liknande situation, och det är verkligen tufft att hantera. Blev nyfiken på att få höra hur skolbytet har gått? Blev det ett lyft?

  • Äldre 3 Feb 20:46
    #23

    Jag är inte TS men vår dotter bytte skola i höstas och har nu fått flera nya vänner och är så glad. Så för oss blev det mycket lyckat.

  • Äldre 12 Feb 07:47
    #24

    Amla, härligt att höra att det blev ett lyft! Vi lobbar för ett skolbyte, men det är ett stort steg att ta och för vår dotter känns det just nu för läskigt...

  • Äldre 12 Feb 08:12
    #25

    Skolbytet har gjort stor skillnad för vår dotter också. En nystart och nya vänner. Hon är fortfarande mest ensam efter skolan men hon pratar mycket om de i klassen och vad de gör och hur kul de har så det är ändå en stor skillnad. En gladare tjej helt enkelt.

  • Äldre 12 Feb 19:47
    #26
    +1

    Åh, jag lider så med alla som upplever samma sak som vi gick igenom förra året. Jag kan dock glädjande berätta att det har varit ett sånt oerhört lyft för min dotter (och således hela familjen) efter skolbytet i höstas. Hon började på en helt ny skola, kände inte en människa och jag kan lova er att hon kvällarna innan gjorde ALLT för att slippa. Hotade med att rymma hemifrån, vägrade att gå till skolan och ville hellre ha hemskolning mm men bara efter ett par - tre dagar kom hon hem kvittrande med flera nya bekantskaper.  Hon hade turen att träffa flera härliga tjejer så nu är de 5 flickor i klassen som hänger i stort sett varje dag. Hon konstaterade i höstas att hon nu har fler vänner än hon haft sammanlagt i sitt liv och hon är så glad. Detta har lyckligtvis även boostat hennes självförtroende och självkänsla och hon vågar utmana sin sociala fobi på ett helt annat sätt och vuxit mycket som person. Jag kan bara säga att skolbytet var det bästa som kunde hända min dotter och oss. Vi hade ju inga garantier för att skolbytet skulle bli bra men vi visste bara att den andra skolan med de gamla kompisarna INTE skulle bli bra.

    Hoppas så att det löser sig för er andra som är i liknande situationer. Håller tummarna för er då jag vet att hjärtat brister när man ser sitt barn må så dåligt.

  • Äldre 12 Feb 20:55
    #27
    +1
    3barnsmamman75 skrev 2019-02-12 19:47:15 följande:

    Åh, jag lider så med alla som upplever samma sak som vi gick igenom förra året. Jag kan dock glädjande berätta att det har varit ett sånt oerhört lyft för min dotter (och således hela familjen) efter skolbytet i höstas. Hon började på en helt ny skola, kände inte en människa och jag kan lova er att hon kvällarna innan gjorde ALLT för att slippa. Hotade med att rymma hemifrån, vägrade att gå till skolan och ville hellre ha hemskolning mm men bara efter ett par - tre dagar kom hon hem kvittrande med flera nya bekantskaper.  Hon hade turen att träffa flera härliga tjejer så nu är de 5 flickor i klassen som hänger i stort sett varje dag. Hon konstaterade i höstas att hon nu har fler vänner än hon haft sammanlagt i sitt liv och hon är så glad. Detta har lyckligtvis även boostat hennes självförtroende och självkänsla och hon vågar utmana sin sociala fobi på ett helt annat sätt och vuxit mycket som person. Jag kan bara säga att skolbytet var det bästa som kunde hända min dotter och oss. Vi hade ju inga garantier för att skolbytet skulle bli bra men vi visste bara att den andra skolan med de gamla kompisarna INTE skulle bli bra.

    Hoppas så att det löser sig för er andra som är i liknande situationer. Håller tummarna för er då jag vet att hjärtat brister när man ser sitt barn må så dåligt.


    Underbar historia, vi har haft samma tur, dvs att det fanns flera fina och snälla tjejer i nya klassen som blev nya bästisar. Ett totalt lyft för oss alla. Våga och vinn!
  • Äldre 1 Mar 22:42
    #28

    Hej, min dotter är 13 år och ska fylla 14 i år. Hon har haft så svårt med vänner ända sen bästa kompisen satte punkt och sa rent ut att hon inte ville vara kompis alls längre!

    Nu i 7:an ignorerar alla tjejerna i klassen henne, hon är så utanför och ledsen... min dotter har kontakt med kuratorn på skolan och denne kommer även ha samtal med alla i klassen. Jag hoppas på bättring, vi får se hur det går i skolan. Men jag vill gärna hjälpa henne hitta vänner utanför klassen också.

    Min dotter är så snäll, lojal och rolig, men har nu blivit lite mer tyst och inåtvänd för hon är mer osäker på sig själv av att bli utfryst. När hon slappnar av är hon dock inte alls blyg!

    Hon har två fritidsintressen som hon trivs med och har lite kontakt med en tjej där, men i övrigt... inte en enda vän, jag är så ledsen för henne. Har letat med ljus och lycka i min bekantskapskrets efter vänner, men hon har inga kusiner etc och mina vänner och grannarnas barn är mkt yngre...

    Så om någon i tråden letar efter vänner till sin dotter i 13-14 årsåldern i Uppsala med omnejd (vi bor lite norr om U-a) så hör av, kanske vi kan sammanstråla på något sätt?

  • Sun 4 Aug 2019 20:49
    #29
    Uppsalamamma82 skrev 2019-03-01 22:42:20 följande:

    Hej, min dotter är 13 år och ska fylla 14 i år. Hon har haft så svårt med vänner ända sen bästa kompisen satte punkt och sa rent ut att hon inte ville vara kompis alls längre!

    Nu i 7:an ignorerar alla tjejerna i klassen henne, hon är så utanför och ledsen... min dotter har kontakt med kuratorn på skolan och denne kommer även ha samtal med alla i klassen. Jag hoppas på bättring, vi får se hur det går i skolan. Men jag vill gärna hjälpa henne hitta vänner utanför klassen också.

    Min dotter är så snäll, lojal och rolig, men har nu blivit lite mer tyst och inåtvänd för hon är mer osäker på sig själv av att bli utfryst. När hon slappnar av är hon dock inte alls blyg!

    Hon har två fritidsintressen som hon trivs med och har lite kontakt med en tjej där, men i övrigt... inte en enda vän, jag är så ledsen för henne. Har letat med ljus och lycka i min bekantskapskrets efter vänner, men hon har inga kusiner etc och mina vänner och grannarnas barn är mkt yngre...

    Så om någon i tråden letar efter vänner till sin dotter i 13-14 årsåldern i Uppsala med omnejd (vi bor lite norr om U-a) så hör av, kanske vi kan sammanstråla på något sätt?


    Hur har det gått för Uppsalamamman? Någon förändring för din dotter? Hoppas så att det vänt för er. Som sagt - skolbytet var det bästa som kunde hända oss. Nu vankas ju ny termin/nytt läsår, så det kan ju hända en del kring skolstart.

    Min dotter är en helt annan person nu, efter skolbytet förra året. Hon börjar få lite självförtroende, nyfiken på allt och alla på ett nytt sätt, företagsam och proaktiv. Tidigare var hon också så osäker på sig själv, sluten och skeptisk mot allt nytt. Än en gång - hoppas det löser sig för era barn! Berätta gärna hur det gått. 
  • Sat 17 Aug 2019 07:35
    #30

    Å! Fina tjej!!

    Jag har inte läst alla svar... men blev påmind om hur det var för mig när jag bytte skola i fyran. Min nya fröken var så klok och valde att sätta mig bredvid en tjej i klassen som var ganska ensam och inte hade några direkta vänner. Fröken parade medvetet ihop oss, med hopp om att vi skulle hitta varandra. Och det gjorde vi! Trettio år senare är vi fortfarande vänner! Och jag är så tacksam f att fröken såg och lade sig i!

    Kan du prata med läraren i förväg? Kanske kan hon ge en pusch åt rätt håll?

    Eller kan man maila föräldrarna och se om de tror att något annat barn skulle må bra av en ny vän - så kan man försöka träffas som familjer?

    Och aktiviteter med andra barn är de i klassen! Kan vara skönt att få en tillhörighet utanför skolan!

    Kanske tillsammans med dig, om hon inte vill gå själv? (Finns ju ibland grejer som är f både vuxna och barn. Teatergrupper. I kyrkor. Familjeläger. Etc)

    Lycka till!

    Ni verkar så kloka och omtänksamma!

Svar på tråden Min 12-åriga dotter har inga vänner