Börja om eller inte?

Har två barn med 3 års åldersskillnad 8 och 5 år gamla. De bråkar en del men är väldigt bra vänner också.

För 3 år sedan blev jag gravid, planerat men så snart vi såg plusset på stickan fick vi (mest jag) panik och bokade in en tid för abort.vi hade det tufft med vårt äldsta barn som hade det tufft på förskolan då, all ork gick till att kriga mot förskolan och tanken på att ha ett barn till kändes mest motigt. Kände mig som skit som inte ville ha den lilla. Det närmade sig dagen för aborttiden och vi började tänka om, det kanske visst kommer fungera med ett barn till i familjen. Då började jag blöda och det visade sig att det var MA, dött sedan flera veckor tillbaka. Jag blev skrapad och det var det. Jag måddehemskt dåligt.

Gick och klandrade mig själv väldigt mycket efter detta och ca ett år senare blev jag sjukskriven för utmattning (extremt mycket på jobbet i kombination med detta jobbiga). Kunde med hjälp av en terapeut gå tillbaka till jobbet ganska snabbt igen.

Nu såhär ett par år senare och i takt med att 40-årsdagen närmar sig känns det som att det är sista chansen att få ett barn till. Jag tvekar, rädd att känslorna ska bli likadana som sist, min man längtar efter ett barn till, han vill mest av oss helt klart (lätt för en man att säga tycker jag).

Jag är tveksam till att börja om men åh så mysigt ändå med en till.

Jag är sladdis själv (vilket ju ett ev barn blir OM vi nu ens kan bli gravida) och har alltid sagt att jag inte vill utsätta nån för att bli det, så ensam och i vägen som jag kände mig..

Men kanske kan jag kan vända det med tanke på hur jag hade det i Och med att jag är medveten om det.

Vill gärna höra andras tankar, andra som funderat på en trea några år senare och om man valt att satsa eller inte..