Make elak

Du tror inte att han är bipolär?

Vet inte helt vad den diagnosen innebär helt, men har läst att han har humörsväningar, antingen väldigt glad eller motsatsen. Jag vet inte. Det stämmer inte helt för han är mestadels lugn och glad - men hatar vissa sidor hos mig som han går igång på från 0 till hundra. Man kan inte skylla på mig så ja, han har ju inget kontroll över sitt humör.

Min magkänsla säger: ADHD, verbal misshandlare, manipulativ. 

Förresten så blir han lätt rastlös och tar 2-3 promenader om dagen när han suttit hemma mycket. Blir väldigt trött och grinig annars. Men allt är relativt. Han gillar ju att träna och röra på sig. 

Är det värd att satsa på en elak man?Är du lycklig?Ger han dig respekt?varför pina sig när man inte behöver.

Låter som det vanliga: han är en dominant alfahanne och du är en underdånig kvinna med dåligt självförtroende och dålig självkänsla som får skuldkänslor de få gånger du står upp för dig själv. Ettt tankeexperiment till dig: tänk om du har helt rätt i allt du tänker och känner. Tänk om dina reaktioner, vad du säger och gör, är helt korrekt och adekvat i förhållande till vad han säger och gör mot dig. Våga utgå från att dina känslor är rätt och berättigade. Vill du då leva med honom? Gör ni varandra lyckliga? Sluta ta på dig skulden. Ni kanske bara inte passar ihop.

Jag tycker du låter självreflekterande, ödmjuk, insiktsfull, rättvis, mån om er relation och äktenskap.

Jag tycker din man låter egoistisk, orättvis, rent elak.

Hur kan man säga "jag vet inte om jag vill leva med dig, ta mig inte för given" som någon form av hot?! Nej ta för givet låter det verkligen inte som du gör, mer att han säger det för att du ska vara på spänn.

Din make har nog fantastiska sidor också förstås och jag får inte detta dåliga intryck av din man bara genom det du skriver om honom utan mest genom hur du skriver om dig själv. Du verkar mycket reflekterande och mån om er och att ni ska utvecklad tillsammans, medan han mer låter mer som att det är bråk där han ska vinna och du ska erkänna att du har fel och att det är du som brister i det mesta. Orättvist mot dig anser jag!

Om du vill fortsätta äktenskapet kanske du måste bli lite mer bestämd och tala om att du är på detta sätt, du vill tala känslor och uttrycka dig och han ska respektera det. Han ska inte skylla allt på dig när du redan verkar snabb att ta på dig skulden. Han behöver nog lära sig tala mer vuxet och inse att det inte handlar om att någon ska vinna/förlora utan att det är ni tillsammans som PAR som ska utvecklas.

Jag har också detta i min relation att det antingen är topp eller botten. Fruktansvärt påfrestande för man kan aldrig slappna av helt. Man vet att minsta lilla så blir allt dåligt om det är en sån period, och när det är en toppen-period väntar man att den ska ta slut.

Det är hemskt svårt att ta beslut när man älskar någon.

Hur känner du i ditt hjärta, vill du leva med mannen även om han inte skulle ändra sig alls? Om du kommer fram till att svaret är nej så tycker jag gott han kan få höra det. På samma sätt han säger åt dig att inte ta honom för givet ska han inte bråka och skrika och med sitt beteende ta dig för givet heller. Du är lika viktig som han i erat äktenskap, dina känslor och behov är lika viktiga och ska få ta plats, ok?

Lycka till <3

Jag har kämpat emot den tanken och intallat mig att allt kommer ändras. Nu har chocken lagt sig efter så lång tid boende tillsammans. Nej, det är inte värt att satsa på en elak man. Nej, han gör mig inte lycklig. Jag måste hitta styrka i mig att gå härifrån. 

Han säger dock att jag inte behöver ta upp minsta lilla problem. Det kanske jag gör ibland. Och i början när vi träffades så tyckte jag inte vi hade samma humör men det hade vi.. han är ff sårad av det. Fastän jag bett om ursäkt tusen ggr att jag sagt så. Han säger "Jag borde aldrig låta dig köra med mig från dag 1. Du och din jävla humorkommentar" när han är arg. 

Känner bara att jag inte vill lämna ett äkenskap som jag känner att jag inte har kämpat för 100%.. Jag är gnällig ibland och förstår inte alltid hans behov. Men som du säger.. jag har gjort mitt bästa. 

Måste bara smälta allt. 

Ja, du har helt rätt. Känner inte min självkänsla eller självförtrående så starkt. 

Nej, jag vill inte leva med honom längre när han är så destruktiv. Men jag trodde att vi skulle uppsöka psykolog och att han skulle bli bättre... ville ge det en sista chans. Nu har han bett mig å psykologen fara åt helvet men kanske ångrar sig och vill gå. Och jag blir så matt. Orkar inte mer. 

Tack. Så svårt när den man älskar tycker motsatsen. Att det är jag som misshandlar honom psykisk eftersom han hatar att diskutera och vill ej kompromissa. Ja, han är hotfull när han tappar humöret. Blev helt knäckt innan och nu tar jag inte in det mer och vill lämna honom. Försöker bara hitta styrka och samla mig. Jag ska klara det!

Jag bor i en annan ort än min hemort med honom.. och har inte familjen nära. Mina föräldrar är från en annan bakgrund och det är "tabu" att skilja sig. De tycker inte det är tabu och hade stöttat mig, men vet att mina föräldrar är lite känsliga - och hade tyckt det är jobbigt utåt samtidigt samtidigt som de kommer oroa sig för mig. Kanske till och med fått höra att jag ska ha mer tålamod eller låta han vara när han är arg. Mamma tog mycket skit från pappa när vi var yngre. Men idag är pappa världens underbaraste. Svårt och känns som en börda när min familj har den inställningen mot skilsmässa. 

Spelar ingen roll hur bestämd jag är. Han har så mycket stolthet att jag bara får mothugg. 

Nej, jag kan absolut inte leva med honom sähär. Jag mår fruktansvärt dåligt, så jag kräks. Jag är en väldigt glad och sprallig tjej. Men sitter mestadels i mitt rum nu och kollar på serier.. för att låta mina känslor lägga sig. 

Jag har beställt personbevis för skilsmässa och ska skriva ut blankett för ifyllnad. Har även ringt banken för att höra om bodelningsavtal. 

Så svårt att lämna en man som tror han är bäst och försöker klanka ner mig samtidigt som mina föräldrar är mjukisar som mig i hjärtat - min lillasyster har stöttat mig mycket men ansvaret ligger hos mig. Jobbig situation bara. 

Tack för dina fina ord. De värmer mycket. Får läsa dem några gånger innan jag lägger mig. 

Allvarligt? Bara en liten del av det där skulle räcka för mig för att separera genast. Det går inte alls, bara.

Jag tycker, om man ska ha en partner, så måste man också kunna lita på att han  - i alla lägen - ger lite stöd och bemöter en vänligt och artigt och samarbetar. Att inte ta sin partners känslor på allvar, titulera en med fula ord, säga att det är fel på partnern....... allt sånt är ju totala deal-breakers.