• Jkmts
    Äldre 13 Aug 09:04
    17564 visningar
    7 svar
    7
    17564

    Sorg efter hund

    I tisdags förra veckan fick min älskling somna in.. Jag höll honom krampaktigt i min famn när han tog sitt sista andetag.

    Han hade ledproblem som opererats, och nu hade det uppstått en komplikation. Vi fick besluta om han skulle opereras igen eller få somna in. Det skulle bli tredje operationen, samtidigt som vi såg hur resten av lederna började bli sämre pga felbelastning. Han blev fem år och två månader gammal.

    Sorgen är så fruktansvärd. Han var min bebis. Min bästa vän. Min älskling. Han var helt enkelt mitt allt. Det har hela tiden varit han och jag.

    Vi åkte iväg i helgen och hjärnan lyckades förtränga det som hänt, som om han var ute på landet hos sin hundvakt. I samma sekund som vi svängde av E4an och kom till hemstaden igen, slog verkligheten till som en käftsmäll och jag grät oavbrutet hela kvällen.

    Jag känner en sådan uppgivenhet inför livet. Tycker det är så orättvist att jag inte får skapa fler minnen med honom. Det gör fysiskt ont i hela kroppen och jag gråter hela tiden. En del av mig vill bara spola fram tiden så jag kan känna glädje igen, och en del vill bara ligga i fosterställning på golvet och drunkna i tårarna.

    Hur gör man? Hur överlever man ens?

  • Svar på tråden Sorg efter hund
  • Anonym (sad)
    Äldre 13 Aug 13:24
    #1

    Sorg är så. Man överlever. Ibland får man ta en sekund i taget, ibland en minut. Sen en dag i taget. Tillslut blir det veckor, månader, år.
    Sorgen bleknar men försvinner aldrig. Men minnena slutar göra så ont och blir vackra igen. Sen har man dagar ibland där man gråter. Men man skrattar mest.
    Livet går vidare.
    Även om det inte känns så nu.
    Men tillåt dig att gråta. Gråt när du behöver det. Dra dig undan ibland. Aktivera dig ibland. Lyssna på kroppen, hjärtat och hjärnan. Försök att äta och dricka bra.
    Kram på dig.

  • Anonym (anony­m)
    Äldre 13 Aug 13:27
    #2

    Jag vet inte vad jag ska säga, men beklagar verkligen din sorg!!

    Tillåt dig själv att gråta, vara arg, ledsen, irriterad osv. Känslor är normala. Hoppas det blir bättre, i framtiden, styrkekramar ?

  • Äldre 14 Aug 11:34
    #3

    Förstår din känsla. Har själv varit där och inte sett någon mening med att leva, allt har varit nattsvart. Har inte hund, men kaniner och marsvin. Har haft det under väldig många år och genom årens lopp har jag förlorat fyra kaniner och fyra marsvin. Det är fruktansvärt var enda gång, men på något sätt går livet vidare, även om vissa dagar är jobbigare än andra. Speciellt när man nyss har förlorat en liten livskamrat. Jag säger inte att det är rätt väg att gå, men jag brukar försöka skaffa en ny liten vän så snart som möjligt. Hur ont förlusten än gör och fast en ny aldrig sin ersätta den man har förlorat, men det hjälper mig. Jag brukar tänka att det på något sätt var meningen, att det var den här tiden vi skulle ha tillsammans och att vi gjorde det bästa möjliga av den tiden (sen måste jag bara tro att jag kommer få se dom igen när min tid är över, annars hade jag inte orkat stiga upp ur sängen vissa mornar) och att det nu finns plats för en ny liten vän i mitt liv. En vän jag i annat fall inte hade träffat. Förlorade en av mina älsklingar för två veckor sedan, den äldsta av mina kaniner, hon blev 4år och 11 månader. Jag hade räknat med många år till, men prognosen var väldigt dålig och hon hade väldigt ont så jag tänkte på henne istället för mig själv och lät henne somna, precis som du gjorde. Nu har jag en ny liten vän. Hon kommer aldrig kunna ersätta hon jag har förlorat, men underlättar min "läkning" otroligt mycket. Försök att tänka på vilket bra liv din vän hade och försök aktivera dig och kom ihåg att äta för det hade din hund velat att du skulle göra. Styrkekramar till dig!!

  • Anonym (Först­år dig)
    Äldre 14 Aug 12:01
    #4

    Rekommenderar att du kikar in på www.sorg.se och läser utdraget ur boken Sorgbearbetning och sedan testar den. Det gjorde jag när jag höll på att gå under av sorg när mitt ex dog och lärde mig mycket om sorg och hur en tar sig igenom den och hanterar den. Fick väldigt bra verktyg och har rekommenderat den till alla som inte vet vad de ska ta sig till, oavsett vad sorgen handlar om. För det kan handla om förlust av ett älskat husdjur, en separation eller vad som helst där en känner stor sorg.

    I boken finns ett sorgbearbetningsprogram.

    Jag trodde inte ens att det skulle hjälpa men bara gjorde det föe vad hade jag att förlora? Och det funkade. Det var först skönt att bara ha nåt konkret att fokusera på, läsa boken, göra uppgifterna osv. Och sen när jag var klar så förstod jag att det faktiskt hjälpt.

    Beklagar sorgen och hoppas du vill ta mitt råd <3

  • Anonym (F)
    Äldre 17 Aug 13:57
    #5

    Fy faan.... jag måste ta ett beslut om min älskling jag med nu inom snar framtid.... Fy fan, han kom in i mitt liv när allt var åt helvete, mist min bästa vän 1,5 år innan och massa annat skit som drog ner mig i en djup depression. Han räddade mitt liv i princip. Hur fan ska jag överleva, kommer depressionen tillbaka som en jävla käftsmäll?!

    Vaknar varje morgon med ångest nu mer och går med ständig klump i magen på dagarna, gråter och försöker skämma bort honom. Vill också veta hur fasen man tar sig vidare.....

  • Jkmts
    Äldre 18 Aug 11:03
    #6

    Tack för era svar råd, det betyder oerhört mycket <3


    Anonym (F) skrev 2018-08-17 13:57:49 följande:

    Fy faan.... jag måste ta ett beslut om min älskling jag med nu inom snar framtid.... Fy fan, han kom in i mitt liv när allt var åt helvete, mist min bästa vän 1,5 år innan och massa annat skit som drog ner mig i en djup depression. Han räddade mitt liv i princip. Hur fan ska jag överleva, kommer depressionen tillbaka som en jävla käftsmäll?!

    Vaknar varje morgon med ångest nu mer och går med ständig klump i magen på dagarna, gråter och försöker skämma bort honom. Vill också veta hur fasen man tar sig vidare.....


    Det var liknande för mig.. Också varit sjukskriven för depression tidigare, med panikångestattacker som vardagsmat. Han fanns alltid där och la sitt huvud på mig, alldeles stilla, tills jag lugnat mig.

    Jag försökte hitta på saker med honom, då det många gånger gav mig känslan av att allt var som vanligt. Vi fick besked om komplikationen i mitten på juni, vilket utlöste den värsta panikattacken jag någonsin upplevt. Och precis som du, sörjde jag honom redan då.

    Det var många som sa till mig att det svåraste var att fatta beslutet, att det kändes lite lättare när det väl hände för att man visste att man gjort rätt. Men det stämde inte för mig. Även fast jag visste vad som skulle hända, så var det som om allt rasade ihop. När han drog sista andetaget så bara skrek jag rakt ut, kunde inte andas och tårarna sprutade. Lyfte upp hans huvud och bara vaggade fram och tillbaka.

    Sedan (tror jag) blev jag chockad, började försöka värma upp honom, stänga hans ögon och mun och påpeka hur kall han började bli för min sambo. Om och om igen. Jag sa ?han är borta? hela tiden, och efteråt var det som om min egen själ bara lämnat kroppen.

    Vi har börjat leta efter ny lägenhet, köpt ny bil och försöker göra saker. Bara för att jag inte klarar av att fortsätta tuffa på med allt som också var hans. Att se märken i golvet efter hans klor, gå förbi hans favoritplats eller se buren i bagaget ger mig så svår ångest.

    Först skulle vi låta honom få med sig sin favoritnalle, men valde i sista sekund att behålla den själva. Han tog alltid med sig den i sängen när han skulle sova, och liksom hängde med den jämt.

    Och både jag och min sambo är så tacksamma över att vi gjorde det valet. Det känns som om en liten del av honom finns kvar, och jag har gått runt och burit på den där nallen konstant. Det har hjälpt mig i vissa stunder, på samma sätt som den utlöst förtvivlan andra stunder.. Har också legat i hans säng några gånger (han var en schäfer, så den är stor), och bara känt in alla lukter efter honom..
  • Anonym (F)
    Äldre 19 Aug 07:37
    #7

    Usch, tårarna rinner när jag läser...

    Orkar man göra något tiden efter? Jag har ju barn, hus osv och 3 sept börjar jag plugga igen....Hur fan ska man orka...Rädd för att jag kommer ligga i fosterställning och grina dagarna i ända....

Svar på tråden Sorg efter hund