När ska det svenska samhället sluta förpestas av fri uppfostran-mentaliteten?

Jag har en go vän som var utbytesstudent i Sydkorea. Hon berättade om hur det gick till där, och hur skolan och samhället fungerade jämfört med det svenska.

Den stora vattendelaren och hela poängen med tråden är att där så ställer man krav på barn och ungdomar istället för att tycka synd om dem. I Sverige är det skolans fel när barnet kommer hem med dåliga betyg. Vi har mentaliteten att barn inte kan ta ansvar, att barn alltid är offer.

När hon kom hem till familjen hon bodde hos med dåliga betyg fick hon smisk på rumpan av mamman. Sedan blev hon tillsagd att börja träna för att rumpan hade dallrat för mycket under smisket (hon var inte överviktig, men inte så fast om baken). Och det är inget konstigt, fick hon höra. De gör så för att ungdomar ska lära sig och bli bättre.

I Sverige kan ungdomar bränna bilar, men de får i princip inget straff eftersom de inte är "myndiga". Istället börjar vi prata om att samhället inte gjort tillräckligt för dem. Hade ungdomar i Sydkorea ränt runt och bränt bilar hade de fått jävligt hårda straff, även om de var unga.

Sverige är duktiga på att prata om barns och de svagas rättigheter, men vi pratar aldrig om deras skyldigheter. Barn kan inte göra fel, de är alltid offer. Du får aldrig sparka nedåt osv.

Sydkoreas skolresultat är helt överlägsna Sveriges. Och det är inte bara skolan. I idrotten och sporten höjs fler och fler röster för att vi inte ska ställa krav på barn och ungdomar. Det är ju krav som gör att man utvecklas och blir duktig! Vad är det för jävla larv liksom?

I Sydkorea har man tagit till sig tanken att alla inte är lika begåvade och att alla inte är lika duktiga på allting. Man lyfter fram de som är duktiga så att de får utvecklas.

När våra politiker pratar om skolan och hur resultaten försämras och hur svårt det är med lärarbristen är det ALDRIG någon som nämner barnens ansvar. Det är liksom tabu. Det är om att de inte vill prata om det verkliga problemet.