Han kan inte få barn. Lämna?

För mig hade valet var lätt. Helt klart nr 1! Din sambo blir ju pappa till barnet även om det inte skulle finnas likheter. Är det verkligen det absolut viktigaste?

Finns bara två val!!!! Det är nummer 1 och 2. Iallafall om du älskar din sambo. Att du ens tänker annat än de 2 undrar jag ens om du älskar din sambo!

Det är bara du som kan bestämma vad du ska göra. Vad andra hade gjort är oväsentligt. Jag tolkar dig som att du lutar åt nr 4 och det är inget fel, så unga som du/ni är.

Om du älskar honom så kör på insemination. Har du frågat honom vad han skulle känna inför det valet?

Vad är det som är viktigt för dig - att ha barn med din sambo eller att ha hans biologiska barn?

Är han mannen du vill leva med? Är det han du vill uppfostra barn med? Dela lyckliga och svåra stunder med? Bli gammal med?

Om ja är det ett lätt val.

Jag älskar min sambo jättemycket men vet faktiskt inte om jag älskar drömmen om barn med honom mer än vad jag faktiskt älskar honom. Den längtan är så extremt stor hos mig. För mig är det viktigt att barnet/barnen är våra biologiska.

Vi har fått reda på detta ganska nyligen. Det är fortfarande otroligt svårt att smälta för oss båda. Känner mig extremt egoistisk och känslokall som ens funderar såhär. Det är en skam som omsveper mig. Jag förstår ju att jag inte kan fatta ett beslut om detta här och nu, utan att jag behöver smälta och fundera över tid. Vill ändå veta hur andra skulle gjort och tänkt.

Jag har ju också älskat andra och blivit älskad av andra förut. Även om det inte känts lika rätt eller varit lika intensivt som nu.

Jag hade valt spermadonation.

Vi har inte pratat så mycket om det sen ?beskedet? kom. Tror vi båda undviker att prata om det och tippar på tå för att inte råka säga något om barn, föräldraskap, uppfostran, barndom, framtid osv. Nu känns det väldigt lågt mellan oss. Tror att han känner av att jag funderar i alla möjliga banor just nu. Vet att han är öpppen för alla förslag och förstående om vi går skilda vägar. Vi nämnde det redan under utredningen. Men jag tror inte att någon av oss såg det på riktigt då. Vi båda antog att vi skulle kunna få barn ihop biologiskt.

Eftersom du är relativt ung så har ni inte bråttom att få barn. 

Därför hade jag nog låtit mina känslor balansera ut sig lite och gett honom minst ett år till utan så mycket mer diskussioner om detta. Känn efter om din kärlek är så stark att den kommer över era hinder, att det verkligen känns som "vi för livet".
Eller så kanske ni glider isär av andra skäl på vägen.

Du har lyxen att det finns tid, så förstör inte en bra relation rakt av över detta.

Jag känner ett par familjer som adopterat för att mannen inte varit fertil och det är en sorg som kan anas i bakgrunden, men de har blivit väldigt fina föräldrar till sina barn.

Kan ni hitta en släkting till honom (som han inte umgås så mkt med) som kan donera? Då blir det ju lite hans gener iaf.