Hur skapar man förståelse för hur man låter?

Teater? Skulle hon gilla det?

Stenhård linje med att du inte "hör" tjat och gnäll. Eller visa mycket empati för de känslor som hon uttrycker men propsa på att ni kan lösa problemet hon har först när hon lugnar ner sig lite. Det måste löna sig för henne att ha självkontroll.

Be henne skriva ner ett meddelande om hon inte kan säga det med en sansad ton. Eller testa ett nytt språk, typ engelska, som inte fastnat i invanda hjulspår. 

Hör ni henne verkligen när hon använder en mer acceptabel ton? Eller känner hon att hon måste ta till mer för att få resultat och en reaktion från er? Tror du att du skulle få till en förändring om ni en period försöker att blixtsnabbt svara på alla hyfsat artiga/snälla förfrågningar?

Hur pratar hon med husdjur/småsyskon/gosedjur? Moduleror hon sin röst och ton? Är hon likadan med sina kompisar, lärare och mor- och farföräldrar?

Hur låter ni andra i hennes familj? Jag menar då ni tappar tålamodet. Var förebilder för hur man uttrycker ilska och frustration och låt henne veta att även ni har dessa känslor.

Och det där med att inte "höra henne" när hon har visst tonfall känns svårt eftersom hon inte verkar förstå hur hon låter. Det är ju där problemet ligger. Då blir hon bara surare och ännu surare tonfall och "jag låter inte sur"

Spela in henne! Och så får hon själv lyssna hur hon låter. Välj lämpligt tillfälle och ta fram det och be henne lyssna och fråga hur hon tycker att hon själv låter.

Ge dig inte in på en diskussion om huruvida hon låter sur eller inte. Konstatera bara att du inte gillar det tonfallet och be henne försöka igen. Tala om artiga ord och att man kan få dem att låta oartiga med fel tonfall och hur tvärt om ganska kärva ord kan vara ok om de är sagda på ett snällt sätt. Det kanske bara är en dålig vana, som att använda fula ord, och det kommer bara ta ett tag att bryta det. En del ger böter för varje svordom, kanske det skulle fungera med gnäll med? Om inte annat skulle det ge henne lite direkt feedback och synliggöra problemet för henne. Om du inte vill ta hennes pengar så kanske bara ett streck på ett papper kan få henne att inse hur ofta hon tar till gnällandet.

Prata med henne om vilka steg man tar när man stöter på ett problem. Kan du lösa det själv? Hur kan du ta reda på vad som krävs för att lösa det? När är det lämpligt att be om hjälp? Hur snart kan man förvänta sig att få hjälp? Hur kan man på ett konstruktivt och kreativt sätt be om hjälp? 

Visa henne att din tid med är viktig. Visst kan jag hjälpa dig med pärlplattan om du sorterar tvätten åt mig. Självklart kan jag hjälpa dig att hitta pusselbiten, men först kan du hjälpa mig att diska färdigt så att det går fort och vi har tid till att leta.

Byt roller: du låtsas vara det tjorviga, frustrerade, maktlösa lilla barnet och hon får försöka lösa situationen som en vuxen.

Prata också med henne om starka (kvinnliga) förebilder och om hur de förändrar världen. Tala om alla de viktiga egenskaper som de har och som ni ser upp till och eftersträvar. 

Ge henne mer ansvar och självständighet så att hon ser att det lönar sig att vara stor och kompetent. 

Ställ er framför en spegel så hon får se sitt kroppspråk med det tonläget.

Med tanke på att hon är så pass stor kan du väl säga tala med vanlig röst när hon gnäller.

Jag ber mina snart 5 åringar att när de inte kan bete sig och tala med vanlig röst (de har börjat med att gapa och skrika) får de gå in på sitt rum. Men de är välkomna ut igen när de kan bete sig och tala vanligt.

De borde du kunna göra du med.