Dags att somna in, hur går man vidare?

Har samma med min 15-åriga katt, skaffade honom när pojkvännen dog och han har varit mitt stora stöd många gånger, finns alltid där med sin kärlek. Det kommer vara fruktansvärt att låta sin älskade vän somna in men du har en annan livssituation nu som gör att du inte är lika sårbar. Jag tror på att skaffa ett nytt husdjur för att fokusera på glädje istället för sorg och saknad.

Usch fy fan, jag vet hur det känns.. Vi var tvungna att avliva vår älskade katt för ett par månader sedan och det var det värsta jag gått igenom. Det kändes som att man aldrig skulle gå vidare. Men tiden läker sår. Och jag lovar dig att det kommer kännas bättre med tiden. 

I början kommer det vara ett helvete rent ut sagt, det känns som att det aldrig kommer sluta göra ont. Och det kanske det aldrig gör, men det kommer i alla fall att kännas bättre. 

Jag beklagar att du måste låta din hund gå, det är förjävligt. Men det är livets gång. Det kommer att kännas bättre med tiden <3

Kram <3

Att skaffa ny hund är inte möjligt pga tidsbrist för en valp, dessutom ska jag försöka vara utan hund. Jag orkar inte sånt här.... två katter har vi och även om jag tycker om dem så är det långt ifrån samma känslor som för hunden...

Jag måste på något sätt försöka ta mig igenom det här, hur det nu ska gå. Jag måste ringa det där förbannade samtalet med och bestämma dag och tid (!) Fy fan.....????

Jag förstår den enorma ångest du känner just nu. Det går inte komma ifrån att man mår skit ett tag efter, men så småningom blir det lättare. Vi fick avliva vår 17 år gamla katt för några veckor sedan, och det var fruktansvärt. Jag har vuxit upp med henne, och det var så självklart att hon alltid fanns där. Det blev jättetomt när hon försvann. Jag mådde helkasst i en vecka och orkade ingenting, men sedan kunde jag ändå känna ett lugn över att hon slapp ha ont mer, och glädje över att ha fått ha henne i så många år. Det gör förbannat ont att behöva ta avsked, men jag lovar dig att framöver kommer du känna att du har gjort din vän en stor tjänst. Oavsett hur mycket man vill ha sin älskade vän kvar, så blir man tillslut tvungen att släppa taget. Du kommer känna att det är rätt beslut och kunna glädjas åt tiden ni haft ihop <3 Stor kram!  

Jag läste ett fint citat när jag fick ta farväl av min.

"En hund ger dig ditt livs 1000 lyckligaste dagar, och ditt livs värsta". Tycker det var vackert för det fick mig att tänka på de 1000 bästa dagarna liksom..

Men ja, sorgen går över. Jag saknar henne fortfarande, men nu med ett leende och fina minnen istället för gråt.

Min mamma fick ringa när min hund skulle avlivas. Vi införskaffade hunden som familjehund men han följde med mig när jag flyttade hemifrån. Men bara tanken på att slå numret fick mig att brista i tårar...

När datumet var bestämt så blev det en liten lättnad. Känns dumt att säga det men som sagt den sista dagen är något fint man ger sin allra bästa vän. De slipper lida mer.

Jag mamma o pappa var alla med hos veterinären och hunden var väldigt lugn. Så det kändes fint. Satt nog en kvart i tårar efter han slutat andats.

Det gick ganska bra efteråt. Låter klyschigt men livet rullar på. Får ibland dippar när jag inser att jag saknar honom enormt. Men som tidigare skrivare skrev så har vi ju 1000-tals fina minnen med honom. Och det är jag enormt tacksam för! <3

Du skriver att du ska börja plugga så du kommer ha annat att tänka på. Och du har familjen runt dig. Viktigt tror jag även är att öppet prata om händelsen före o efter dagen. Det blir tyngre att gå runt o smyga med att du saknar o är ledsen. Ta dig tid att sörja emellanåt. Men avsluta alltid med att glädjas åt de lyckliga stunderna :)

Förstår dig och jag måste va ärlig och säga att dagen när vi fick låta min/vår fina tös somna är en av dom värsta i mitt liv. Trodde aldrig jag skulle klara det men för hennes skull gjorde jag det. Hon låg i min famn på golvet hos veterinären när det var dags... kändes som jag skulle gå sönder alldeles och gör det föortfarande ibland efter två år. Vi hade ?tur? att det blev akut och behövde inte fundera på om det var rätt beslut.

Usch när vi kom hem och såg tassavtrycken i snön... det tog lång tid att sluta med alla små rutiner man hade. Satt många gånger med en sparad sistebit på maten eller gick till dörren för att släppa in/ut henne.

Du måste tillåta dig att känna det, tror det är ända sättet att ta sig igenom sorgen. Man måste tänka på att man gör det för deras skull och att det inte är rättvist att dra ut på lidandet efter allt dom har gett en. Det tog lite mer än ett halvår innan jag ens kunde tänka tanken på en ny hund och ytterligare ett par månader innan vi skaffade en.

Nu tjuter ja som en unge..

Skickar en stor kram