Hur vanligt är det med galna ex?

Väldigt vanligt!! Alla har råkat ut för det minst 1 gång.

Nej det tror jag verkligen inte. Jag vet många som inte alls kan relatera till detta. Men med lite efterforskning visar det sig att det heller inte är helt ovanligt.

Min undran rör hur vanligt detta är, även bland folk utan psykiatriska diagnoser och vilka mekanismer som kan ligga bakom. Är det rent av ett "naturligt" beteende under vissa omständigheter.

Det är nog vanligare med ex som inte klarar av att ge upp kontakten utan måste klänga sig kvar i personens liv till varje pris trots att denne gått vidare och inte bryr sig om exet längre. 

Nej inte jag.

TS, att det skrivs mycket om såna människor här inne är inte så konstigt då det är ett forum där man kan diskutera och få råd och stöttning. Man skriver knappast trådar om ex om allt är frid och fröjd. 

Men visst blir man skraj när man läser om folk som hotar, kanske tom misshandlar när man vill göra slut, hotar att ta barnen osv. Folk som i månader, kanske år efter uppbrottet fortfarande spionerar på sitt ex, skrämmer, kanske får med vänner på tåget och de också skrämmer och hotar exet - sånt är verkligen att ta på allvar. 

De fall jag känner till i verkliga livet har inte varit så illa som ovan men gör livet surt för exet genom att de har gemensam vårdnad om barnen + varannan vecka och därigenom "styr" en hel del över den andra föräldern (för att den vettiga föräldern inte vill att saker går ut över barnen).
Jag vet en pappa som åtskilliga gånger vägrar göra saker som barnen vill bara för att idén ursprungligen kom från mamman. Samma mamma har i alla år fått betala hela fritidsräkningen trots att barnen bor varannan vecka, men barnen är skrivna hos henne, räkningen går dit och vår kommun vägrar dela på räkningen åt skilda föräldrar. Pappan har då bara sagt att det är hennes problem. Många fler exempel från samma person finns och han fattar verkligen inte att det går ut över barnen, han tror att det bara går ut över mamman (vilket ju är omoget och barnsligt bara det).  

Ja, det verkar vara en vanligare bakgrund till trakasserier. Och mer "begriplig"; exets känslor av avvisande tar överhand och det blir ett osunt beteende.

Det verkar också finnas en, om än mindre, andel bland de som trakasserar som gör det utan återförening som mål. Dessa vill endast åsamka skada till exet. I vissa skillsmässoforum och andra för psykisk misshandel har jag stött på dessa berättelser. Det är dem jag intresserar mig för mest. Vad ligger bakom dem?

Aldrig hänt mig. 

Det är mer vanligt än vad folk tror. Många spelar att allt är bra & har en perfekt fasad utåt. Det finns vänner som man inte får "göra slut" med.

Det finns människor som ska tvinga andra finnas i deras liv till alla medel. Socialen & psykiatrin har många av dessa ärenden hos sig.

Ja det kan man verkligen undra. De måste väl blivit så oerhört kränkta (eller vad man ska säga) att de bara inte kan släppa det som hände utan ältar och blir bittra. Då kan de inte glädjas varken åt att exet kanske blev lycklig på ett annat sätt genom att gå vidare, men allvarligare - inte kan gå vidare själv och bli lycklig och skyller då allt på detta ex. 
Men att känna så och faktiskt agera på det är verkligen läskigt. 

Inte så ovanligt. Jag blev vittne till hur min, i normala fall, vettiga och kloka väninna blev ett rabiat ex i samband med hennes separation. Inte stalka men försökte kontrollera genom barnen.

Det lugnade ner sig, mycket för att ingen stöttade det beteendet (stöttade självklart henne på andra sätt).

Ja, det är läskigt när spärrarna saknas. Och som du säger, på något sätt måste de ha blivit djupt kränkta eller att egot fått sig en törn. Är dessa personer då mindre starka sedan innan och att sidorna blottas pga omständigheterna? Om detta kan ske hos "friska" människor är det än mer skrämmande.Det är detta som skrämmer mig. Hur ska man då veta vad man ger sig in i när man går in i en relation? Risken är ju övervägande att det någon dag tar slut, och att man får sig en riktig baksmälla med ett ex som tappar fattningen.

Mycket kring kärlek romantiseras något otroligt. Men det krävs inte så mycket livserfarenhet för att börja se hur otroligt destruktiva beteenden som kan födas ur "kärlek". Borde vi ha en mer realistisk bild av relationer, se klarögt att riskerna inte är helt försumbara?