Erfarenhet av ensam förlossning?

Det enda jag kan tycka är att lämnas helt själv under en långragen förlossning inte är att rekommendera. Du är ju den som föder och har ont och kan inte se utifrån om du plötsligt ändrar beteende för att något händer eller du behöver hjälp eller information. Du kan ringa på klockan ja men du kan inte räkna med att nån alltid har tiden att se till dig.

Under en aktiv förlossning är det ju folk med i rummet så det är ju inget jobbigt på så sätt. En barnmorska har en extra hand för tröst eller ge dig dricka etc.

Jag var ensam när tredje barnet skulle komma. Han gjorde ändå ingen nytta under de första två.
Jag var vaken under kejsarsnitt.

Ring förlossningen och kolla läget. De kanske kan ordna så att en undersköterska eller barnmorskestudent kan ägna extra tid åt dig så du inte behöver vara så mycket ensam i rummet om det tar lång tid. Sen under själva utdrivningsfasen är det ändå så mycket folk i rummet (minst en barnmorska och en undersköterska, ibland dubbelt upp) och du är så fokuserad på att krysta att du nog inte kommer tänka så mycket på att du inte har någon anhörig där. Märkte knappt min mans närvaro när väl krystvärkarna drog igång. Lustgasen hjälper också! :D

Jag har ingen pappa till barnet, självvalt, jag har inte heller någon jag vill ha med vid förlossningen. Däremot har jag familj och vänner som gärna får vara med efteråt. När jag var på ultraljud pratade vi lite om det,om jag skulle ha med mig nån. Om jag inte vill ha någon med mig kommer personalen att vara lite extra med mig om det behövs. Så jag är inte så orolig. Just nu lutar det åt att jag vill vara själv, roa mig med stickning och böcker och förhoppningsvis prata med trevliga sköterskor. Jag ska föda barn och då vill jag inte behöva ta hänsyn till någon annan.

Jag var ensam under andra förlossningen eftersom mannen inte hann fram eftersom han väntade på barnvakten. För mig personligen skulle jag inte välja att vara själv eftersom jag är rätt försiktig och inte vill vara till besvär, speciellt när jag är smärtpåverkad. Så ologiskt nog talade jag inte om för barnmorskan att jag kunde krysta ut barnet när som helst eftersom hon såg så upptagen ut. Vid förlossningen efter det hann min man tackochlov fram. Barnmorskan tyckte att jag skulle gå från undersökningsrummet till förlossningsrummet efter att jag kommit in helt öppen. Min man förde min talan och fick dem att rulla iväg mig på en brits istället och det var tur eftersom barnet föddes på två krystvärkar strax efteråt. Jag behöver någon som känner mig som kan föra min talan under förlossningen. Du kanske är helt annorlunda.

Hahahahaha! Ja du kan ju försöka intala dig själv att du ska ligga där och kanske ta dig lite i pannan av smärta och sedan ta ett par maskor på stickningen, eller någon sida i boken. Men var du vad vännen, det kommer inte hända ;)

Men va? Roa dig med stickning och böcker och prata med trevliga sköterskor? Verkligheten kommer att träffa dig som ett tåg.

Jag födde ensam. Var fullt koncentrerad på att försöka slappna av mellan värkarna och klämma ut ungen, så har inte ens en aning om hur många som var med i rummet förutom barnmorskan och nån mer. Ville inte prata med någon eller höra någon annan prata med mig. Hade någon varit med i rummet för att stötta mig på något vis så hade jag tyckt det vore väldigt jobbigt bara. Kan iofs bero på att jag var utan bedövning och hade sjukt ont... fanns annat att tänka på än just sällskap. Men alla är ju olika. Om du vill föda ensam så gör det!

Bör tilläggas att det var helt fantastiskt skönt med sällskap efteråt. Mina två svägerskor och pappan kom in efteråt och hjälpte mig in i duschen, och körde mig till rummet på BB. DÅ behövdes dom :) Sen kom även mina egna syskon och hälsade på.

Det klarar du säkert jättebra! Det är ju svårt att veta hur en förlossning blir men du verkar ju trygg i dig själv och du blir så klart omhändertagen av profesionell personal.

Jag hade visserligen min fru med mig, men jag hade nog lika gärna kunnat föda själv. Visst, hon tog fint hand om mig på alla sätt och vis, men kag var så väldigt inne i mig själv och min kropp att jag varken såg eller hörde vad som hände runt mig. De där timmarna var det bara jag ochmin kropp som existerade. Sen förlitade jag mig väldigt väl på att min kropp sköter det själv och att personalen är den som vet bäst vad som ska göras.

Lycka till!

"Vännen"?

Oj, det var länge sedan jag läste ett så osympatiskt meddelande till en som ska föda själv.

Men vilket nedlåtande svar! Hur kan du så säkert veta hur hennes förlossning kommer att bli? Hon kanske kommer in tidigt, får epidural och har flera timmar att ta det lugnt. Har kompisar som ligger och tittar på film nästan fram tills det var dags att krysta. En annan som blev igångsatt och låg två dygn och skrev mail och jobbgrejer.

Däremot kan det så klart vara bra att vara inställd på att det KAN gå fort, vara väldigt smärtsamt eller gå dramatiskt till, och då måste hon ju också klara att vara ensam.

Tack till er som faktiskt fattar vad jag menar och till er som tror att jag inte vet vad jag ger mig in på, jag har nog mer koll än så.

I själva värkarbetet behöver jag inget stöd, jag hanterar extrem smärta bäst genom att koncentrera mig i mig själv (av erfarenhet). Eftersom det är vissa omständigheter kommer det med all sannolikhet inte att bli akut, i så fall kommer jag att få föda ensam hemma. Så ja, jag räknar med att det kommer att bli en vänteperiod innan det sätter igång på allvar. Under en förlossning på sjukhus vet jag att det finns ett slut och att om något oväntat skulle hända finns professionella som tar hand om mig.

Dessutom, det förväntas att man har något att underhålla sig med under tiden. Även om det inte alltid behövs.