• Äldre 31 Aug 14:01
    12911 visningar
    12 svar
    12
    12911

    Adoption vs IVF

    Vi har ett IVF barn och ett adopterat. För oss är vägarna att bli förälder likvärdiga. Det handlade mer om chansen att bli gravid vs tiden för att adoptera. Vi började med adoption, men sladdade in på IVF när köerna var så långa. Sen ville det bara ta sig 1 gång, så då gick vi på adoption igen. Sista IVF försöket var jag livrädd för att det skulle ta sig. För jag var då helt inne på adoption.

  • Äldre 3 Sep 09:15
    #6
    linsen79 skrev 2018-09-02 21:40:45 följande:
    Hej Ciann! Hur långt är det mellan era barn? Jag har också tänkt att det skulle vara ett bra alternativ, att kanske lyckas med en ivf och sedan adoptera om längtan efter syskon skulle finnas. Nu verkar vi dock inte lyckas med ivf överhuvudtaget så det blir kanske bara adoptionsspåret. När kände ni att ni vara "klara" med ivf:en och redo att satsa på adoption fullt ut? 
    Hej TS Det är fyra år mellan mina barn. 

    Har aldrigt riktigt förstått det där med att vara "klar" med IVF. Men hemutredaren tjatade om det som något viktigt. För oss var det lättare att acceptera adoption än IVF. Vi hade tankar som att det inte var meningen att vi skulle få biologiska barn att bearbeta innan vi kunde ge oss på IVF. Att naturen "bestämt" att vi inte skulle fortplanta oss.  Min stora barnlöshetskris var när hemutredaren ifrågasatte att vi skulle få medgivande för adoption för lillebror. 
  • Äldre 3 Sep 09:26
    #7

    Mitt råd till dig är att ställa dig i kö till adoptionsorganisationerna och kolla upp vad som gäller för kommunernshemutredning redan nu. För det är väldiga köer överallt. Kötiden har du till godo om det sen är ettt syskon du vill adoptera.  

  • Äldre 16 Sep 21:15
    #9
    linsen79 skrev 2018-09-06 12:20:53 följande:
    Vi står i kö sedan 2014, vilket känns otroligt skönt nu. Då hade vi inte ens börjat försöka på egen hand. Men det var något inom mig som fick mig att tänka att det var lika bra att ställa sig i kö "ifall att". Känns väldigt bra nu. 

    Förstår hur du menar med ivf. Har också funderat mycket på detta om det egentligen känns rätt och om när man ska ge upp och gå vidare. Nu i efterhand kan jag känna att jag ångrar att vi ens började med ivf. Det har satt sådana plågsamma och sorgliga spår i mig som jag nog aldrig kommer bli av med. Samtidigt har vi embryon kvar i frysen och på något sätt känns det lite som att vi vill testa dem för "tänk om". Och på samma gång gör ju varje misslyckat försök att jag bara sjunker längre ner i hopplösheten. 
    Känner igen situationen med ägg kvar i frysen. Vi valde att stoppa in dem och det var då jag hade som ångest för att det skulle ta sig. Jag skulle ju adoptera... Men jag hade aldrig kunna lämna dem i frysen... 
Svar på tråden Adoption vs IVF