Låst och beroende av ex pga gemensamma barn

Jag tänker att du egentligen inte är fast på grund av ditt ex utan på grund av dina barn. Man blir ju mindre flexibel när man får barn, så enkelt är det. Jag kan inte komma med någon lösning, men kanske känns det lättare att acceptera situationen om du vänder på ditt tankesätt och tänker att du inte bor där pga ditt ex utan pga dina barn? Förstår du hur jag menar.

Jag har också gjort stora uppoffringar i karriären pga barn. Kan inte resa på samma sätt längre och ta spännande uppdrag men det känns ok för istället får jag hänga med mina barn.

Jag hoppas att du lyckas vända situationen, det är supertufft att inte trivas. Har du fritidsintressen som du kan ägna dig åt? Annars kanske det vore något?

Önskar lycka till!

Måste ju hålla med ditt ex har, du har tur att han anpassar sig efter dig. Det kan komma en dag han, och han nya sambo, inte vill eller kan det längre, så att du kommer få skaffa barnvakt på "dina veckor" eller "dina dagar" en dag i framtiden kan du ju ha i åtanke, om du inte kan/vill byta jobb till ett som bättre passar med att ha barn "halvtid".

Låst för ditt ex är du ju inte, men låst med barnen. Jag vet själv hur det är att flytta till en stad där man inte känner någon, det blir ensamt. MEN det är ett val jag gjorde och om man har barn är det inte bara att flytta, om man inte vill ge vårdnaden till den andra. 

Sen så är de ju så att du måste ju vara tacksam att ditt ex ställer upp och hjälper dig med barnen och är flexibel. Alternativet är ju barnvakt, så du slipper ha det så. 

Jag tänker så här, jag förstår 100% att det känns jättejobbigt att bo så långt bort från alla som ör viktiga för dig och känna sig låst till en plats som man enbart valde för den man levde med, så lever man inte ens med hen längre och har alltså inte ens hens umgänge längre, för så blir det ju oftast tyvärr i skilsmässor och separationer att även vänner/umgänge väljer sida. Nu vet inte jag hur er separation såg ut, ditt ex kanske var en riktig skitstövel det har jag ingen aning om, MEN han ÄR väldigt väldigt snäll som anpassar sig efter ditt jobb, för du säger att hans veckor oftast ser likadana ut, det är absolut inte sant, en vecka med barn och en utan ser säker väldigt väldigt annorlunda ut för honom och hans nya sambo. Utan barn har man ju en helt annan spontanitet, och trots att han inte säger det till dig, så planerar de nog att göra saker de veckor de inte ska ha barnen och planerar om eller runt det för din skull. Vill du slippa vara beroende av honom måste du hitta barnvakt, kanske via någon barnvaktsservice eller liknande för att åtminstone minska på de ggr du behöver fråga exet? Att man anpassar lite är ju ok, tex de ggr du måste resa men för skiftarbetet på hemorten kan du ju ordna barnvakt? Du kan ju också välja att flytta och bara ha umgänge med barnen vissa helger och på lov, men det antar jag att du inte vill (jag hade absolut inte velat det) för exet lär aldrig gå med på att du flyttar med barnen, lång shot kanske, men det är ingen vän som kanske är sugen på att flytta? Försöka flytta någon närmre dig ist för tvärtom? Det är det enda jag kan komma på...

Tack för alla era svar! Känns som sagt skönt att bolla detta lite med opartiska personer. Det stämmer att jag ju egentligen inte är låst pga exet, utan pga barnen. Jag är absolut tacksam över att han ställer upp, men jag känner också att det är lite skevt att jag är "problemet" bara för att jag inte tillhör normen. Det som jag tycker borde ses som problem (om det är jobbigt för någon part) är förändringar. Jag har ju inte förändrat mitt jobb. Självklart är det jobbigt att behöva anpassa sig efter mitt jobb, men mitt jobb blev ju först ett problem när vi separerade vilket enbart var hans val, inte mitt. Jag är inte bitter över separationen (som det kanske låter), men jag är lite bitter över att konstant behöva stå i tacksamhetsskuld till mitt ex, fastän det är pga hans val att separera som mitt jobb blev ett problem. Jag kämpar med att försöka göra det bästa av situationen som den är, men det finns redan så mycket skuldkänslor kring barnen när man är borta mycket att jag har svårt att hålla ihop det när jag "måste" ha skuldkänslor till mitt ex också.

Att skaffa barnvakt när jag jobbar på kvällar här är nog inte så dum idé. Just nu sparar jag som en tok då jag ska flytta till ny lägenhet om ca 1,5 år, men efter flytten är det kanske något att satsa på för att minska bördan för mitt ex. Och kanske att försöka byta bort kvällspassen, även om det är lite svårt.

Att flytta och bara ha barnen typ varannan helg är inget som känns bra när barnen är så små, men på sikt när barnen blir äldre kanske det är ett alternativ. När barnen är stora nog att kunna ta sig mellan orterna själva osv. Tyvärr är det ingen av mina vänner som har lust att flytta hit, de flesta är gemensamma bekanta, så det skulle även för dem innebära att flytta ifrån de flesta av sina vänner så det är nog inte så lockande.

Angående att skaffa en hobby, mitt jobb är min hobby. Jag är en av de få förunnande att kunna leva på min hobby. Det är därför jag har alla mina vänner genom jobbet, för jobbet är vår gemensamma hobby (och för alla är det inte ett jobb, utan just bara en hobby).

Vad jag menade med att hans veckor ser likadana ut så menade jag innan man har planerat in barnveckor. Jag vet oftast minst ett halvår innan när jag åker på mina jobbresor, så när det planeras utifrån mitt jobb så är det tomt i kalendern så att säga. Det är ganska sällan som vi behöver byta något som redan är fastställt. Det är där jag menar att jag tycker att det inte är så stor grej, för att på fyra tomma veckor bestämma att han ska ha barnen vecka 2 och 3 istället för 1 och 3 (bara som exempel) tycker jag inte är en så otroligt stor grej som jag ska vara så otroligt tacksam över.

Jag kanske tänker skevt eller är lite för egocentrerad, jag vet inte. Är oavsett vad ni svarar väldigt tacksam över era tankar då det är svårt att själv vara objektiv.

Med så lång framförhållning, och vanliga kontorstider på arbetet, känns det som det inte borde vara något större problem för ditt ex att anpassa sig.

Visst, det är bra om du uppskattar att han är flexibel, och det skadar inte att t.ex. ha med en liten "tack för hjälpen-present" då coh då, men du ska inte behöva känna en enorm tacksamhetsskuld.

Han kan ju också vara tacksam över att du faktiskt bor kvar och tar barnen nästan halva tiden och inte bara flyttar och tar barnen varannan helg...

Sedan är det väl toppen om det skulle kunna gå att byta bort en del kvällspass eller ha barnvakt då och då.

Jag håller inte med övriga att du ska behöva krypa för ditt ex och visa nådig herr tacksamhet för att han tar sina barn. Skulle du flytta skulle han ju behöva ta dem på heltid.

Däremot kanske du ska fundera på att byta jobb till något som ger dig kollegor och ett social sammanhang?

Svårt läge! Förstår att det är jobbigt för dig!

Jag förstår precis dina funderingar och dina känslor kring att vara beroende av ditt ex goda vilja. Jag är i liknande sits, där jag är beroende av mitt ex för att kunna göra de jobbresor jag behöver kunna göra, även om de är mycket färre än dina.

I din situation skulle jag allvarligt överväga att skaffa ett vanligt 8-17 jobb under några år, för att slippa känna pressen från exet och för att lära känna folk som bor i närheten. Det handlar ju bara om en period, snart är barnen så stora att det inte längre är något problem.

Jag förstår din frustration men jag tycker du måste tänka om lite.

OBS mitt svar utgår ifrån att ni haft ett normalt förhållande utan psykiskt eller fysiskt våld. Och alltså att du gjort val utifrån din egen vilja.

Du lägger mycket skuld på ditt ex och kräver mycket av honom. Det är fel och jag tror dessutom att du mår sämre av att känna att du är ett offer i det hela.

Man bör vara medveten om att saker kan ändras och att ens förhållande kan ta slut. Därför bör man inte göra stora förändringar som är svåra eller omöjliga att andra tillbaka om det bara är ok för en när man är i förhållandet. Han har säkert varit med och övertalat dig att flytta och skaffa barn, men valet var ändå ditt. Såklart tänker inte de flesta så i stunden, men ska någon klandras så är det en själv. Så du bör acceptera att det är du själv som är ansvarig för situationen som nu är.

Han är heller inte skyldig dig någonting efter att förhållandet är slut. Så du bör vara tacksam att han ändå samarbetar med dig för att underlätta. Däremot förstår jag att det är jobbigt om du känner att du måste kryper för honom hela tiden. Därför tycket jag du ska prata med honom. Förklara att du är tacksam men att du får ont i magen av att behöva vara så beroende av hans välvilja. Genom att prata kan du få en uppfattning om hur villig han är att anpassa sig. Du kan också kan tillmötesgå honom om han har önskemål om hur det kan bli lättare för honom.

Jag kan ju kommentera utifrån att själv vara "exet med den goda viljan". Här är det jag som anpassar mig och har barnen extra under jobb, resor mm. På vissa här låter det som att man ska vara tacksam över att den andra föräldern inte drar helt och blir varannan helgförälder, men ärligt talat har jag gått och längtat i smyg efter att den andra SKA göra det för det skulle bli så otroligt mycket lugnare för oss om vi visste att barnen ska vara här hela tiden och att det inte kommer dyka upp resor mm. Även om det är med framförhållning. Det har inte med barnen att göra utan det har med känslan av att bli begränsad av sitt ex att göra. Vi har varit separerade i 10 år men ändå lever vi på hans villkor. Jag längtar efter att vara fri från det. 

Så jag kan väl säga att jag känner igen känslan av att vara låst av sitt ex fast från andra hållet. Jag tror säkerligen ditt ex känner sig låst av ditt leverne också. Men man får ju göra det bästa av situationen när man valt att skaffa barn tillsammans. Sen tror jag att du måste börja ta lite ansvar för hur ditt liv påverkar din tid. Du verkar vilja skylla det hela på ditt ex, att HAN valde att separera och DÅ blev ditt jobb ett problem. Men han har ingen skyldighet att vara med någon han inte älskar. Precis som jag inte var skyldig att stanna med någon som satte sig jobb före oss. Du väljer ju fortfarande om du ska behålla ditt jobb eller göra något annat som passar bättre in i livspusslet. Jag säger inte att du har valt fel men jag säger att ditt jobb är ditt val, du har valt att fortsätta med det du gör efter separationen, det är inte på något sätt hans fel dock.

Jag har säkert fel. Men det låter som om ditt ex har rätt på en viktig punkt. Du bör vara mycket tacksam över att han täcker upp för dig.

Alltså jag håller inte med. Eller om ts utan problem får ta barnen och flytta hem till sin hemstad så är det förstås en sak, men så är väl inte fallet som jag har förstått det? Jag hade blivit väldigt ledsen/arg/besviken om min sambo stuckit med nån ny när barnet var kring året och jag själv var 50+ mil hemifrån utan möjlighet att åka hem (iaf inte utan att i princip förlora umgänget med barnet)... Ja det kanske var ts/mitt val att flytta till den här staden, men det var ju samtidigt sambons val att vara otrogen och riva upp familjen... Ts/jag flyttade ju knappast på de premisserna liksom.

Han har alla fördelar att hämta här, han visste förutsättningarna när han valde att lämna och får alltså stå sitt kast med allt vad det innebär.

Skyll inte på exet, han är inte problemet. Ditt jobb är problemet. Ditt ex hjälper dig så att du kan fortsätta att jobba som du gör, men hur ska du göra om han slutar hjälpa dig?

Var glad istället att ditt ex bryr sig om era barn och gör allt för att dom ska ha det bra.

Gillar du inte din situation så får du ju leta nytt jobb.

Låter helt klart som att du känner dig trängd av ditt ex men också av dina barn. Du älskar ditt jobb och jag antar att du älskar dina barn. Men när du fått välja har du valt ditt jobb framför dina barn. Lever själv med en man som i tid har ett liknande jobb som ditt med resor och kvällsjobb etc. Det skär i mitt hjärta att han väljer det framför dem (barnen). Han ser det inte så utan såklart att han älskar dem. Men för mig som tar vardagen blir det väldigt tydligt. Tror att det är betydligt bättre om pappan tar dem på heltid och du tar dem när det passar in i ditt liv. Eller att du tar dig en funderare på vad som är viktigt nu. Imorgon kan det vara försent.

Det verkar tufft. Bor du i Borås så kan vi ta en fika ????

Sorry, har varit lite frånvarande ett tag. Ser att det finns många olika åsikter i detta och egentligen finns det väl inget rätt eller fel. Det gäller bara att försöka hitta en väg som fungerar för alla. Det som verkar givet av det jag utläser av era svar är iaf att ta ett nytt ordentligt snack med exet kring det här. Jag måste få slippa ?tacksamhetsbördan? och försöka hitta ett sätt som fungerar för honom utan att han ska tycka att jag styr hans liv. Återigen, är väldigt tacksam över alla som delar med sig av era tankar, åsikter och erfarenheter i frågan.