Forum Samlevnad - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Förändrad relation till sin partner?

    Sön 26 aug 2018 08:31 Läst 4155 gånger Totalt 19 svar
    Sön 26 aug 2018 08:31

    Är det någon här som varit med om att relationen till sin partner har förändrats drastiskt under senare del av graviditeten? På vilket sätt?

    Barn planerat, inga bråk som lett fram till detta, kom som en chock. Från kärlek och att bli kallad älskling till att bli avvisad och bortstött, kallad fisen eller grisen?

    Min man tittade på mig en dag i tredje trimestern och såg mig som en behållare för hans barn. Helt från ingenstans visste han inte längre om han älskade mig. Hade tankar om att lämna mig några veckor innan förlossning. Någon som varit med om något liknande?

    Kram

    Förkrossad gravid kvinna med 2 veckor kvar till BF

  • Anonym (gör ont.)
    Visa endast
    Sön 26 aug 2018 08:47 #1 +1

    Verkar som om du har valt fel man. Det skulle ju vara tvärtom. Att han bör "bära" behållaren med sitt barn, runt på guldstol! Behållaren, var fan fick du det ordet ifrån? Första gången jag hört det om en gravid kvinna.

  • Sön 26 aug 2018 09:16 #2

    Jag förstår ingenting vad detta kommer ifrån?! Vi har haft ett sånt bra förhållande och bråkar sällan och vi har kul ihop. När jag fick en liten kula på magen när jag gick in i tredje trimestern så förändrades allt. Han säger att han tappat känslorna för mig och att det är något som fattas. Från ena dagen till den andra. Vi hade sex varje dag innan, nu vill han inte ens ta i mig. Hans egna ord "en behållare för vårt barn". Jag är tydligen inte ens en person längre?! Hur tänker man då utifrån ett psykologiskt perspektiv?! Vad är det som händer? ????

  • Anonym (aaa)
    Visa endast
    Sön 26 aug 2018 15:41 #3

    Hej, 
    Usch, stackars dig! Det låter helt fruktansvärt. Har ni möjlighet att gå till en parterapeut?

  • Anonym (Elin)
    Visa endast
    Sön 26 aug 2018 17:12 #4

    Låter hemskt! För det första hoppas jag du har någon att prata med?

    Sen undrar jag lite försiktigt om allt verkligen varit bra hela tiden? Något verkar lite ?konstigt? med din sambo om du ursäktar att jag säger det. Har han varit empatisk mot dig även tidigare? Även om en del killar tycker sex är knepigt när de tänker på att det är en bebis i magen så tappar de ju inte känslor för det. Och de säger det inte på det sättet om de är empatiska.

    Kan du visa honom hur ledsen du blir? Vad gör han då? Låter verkligen som ni behöver hjälp! Men tänk i första hand på dig själv så att du får stöd nu.

    Stor kram

  • Anonym (olof)
    Visa endast
    Sön 26 aug 2018 17:51 #5

    Detta(bland annat) är vad feminismen har gjort med män. De vet inte längre hur de ska vara män och axla ansvar. Grattis. 

    Ts, din man får gaska upp sig och ta sitt ansvar. 

  • Anonym (333)
    Visa endast
    Mån 27 aug 2018 08:28 #6
    Anonym (olof) skrev 2018-08-26 17:51:18 följande:

    Detta(bland annat) är vad feminismen har gjort med män. De vet inte längre hur de ska vara män och axla ansvar. Grattis. 

    Ts, din man får gaska upp sig och ta sitt ansvar. 


    Tvärtom, detta är en av alla anledningar till varför feminism behövs.

    Män har vart svin i alla år, vart otrogna bakom ryggen på sina gravida tjejer, åkt o festat när bebis är född ist för att vara med på BB och hjälpa till att ta hand om - sitt- barn. Kommit hem till föräldraledig tjej o klagat på att huset inte är städat eller att maten inte står på bordet. Din betydelse av att vara man är inget positivt direkt.
  • Mån 27 aug 2018 08:40 #7

    Anonym (aaa)

    Det är nu 8 veckor sedan jag märkte att någonting var fel, såklart inföll allt under semestertider och samtalskontakt har inte varit på tal då alla var på semester. Nu försöker jag få en psykolog att prata med men den på närhälsan hade väntetid i flera månader framöver och barnmorskan har jag ringt ett flertal gånger men händer ingenting. Vården i ett nötskal. Jag har dock pratat med mina närmsta vänner och mamma, vilket för dom också kommer som en chock. Han vill inte prata med någon än om hur han känner, dör han vet inte det själv, säger han.

  • Anonym (olof)
    Visa endast
    Mån 27 aug 2018 14:11 #8
    Anonym (333) skrev 2018-08-27 08:28:31 följande:

    Tvärtom, detta är en av alla anledningar till varför feminism behövs.

    Män har vart svin i alla år, vart otrogna bakom ryggen på sina gravida tjejer, åkt o festat när bebis är född ist för att vara med på BB och hjälpa till att ta hand om - sitt- barn. Kommit hem till föräldraledig tjej o klagat på att huset inte är städat eller att maten inte står på bordet. Din betydelse av att vara man är inget positivt direkt.


    Det enda feminismen lyckats med är att skapa två kön som är olyckliga och inte vet hur de ska bete sig . Med ett samhälle i sönderfall som resultat.
  • Anonym (gör ont.)
    Visa endast
    Mån 27 aug 2018 14:22 #9
    Anonym (olof) skrev 2018-08-26 17:51:18 följande:

    Detta(bland annat) är vad feminismen har gjort med män. De vet inte längre hur de ska vara män och axla ansvar. Grattis. 

    Ts, din man får gaska upp sig och ta sitt ansvar. 


    Varför skyllar du på alla män? Är man en ynkröv som sticker när det plötsligt inte känns kul längre, är man fan ingen man.
  • Anonym (olof)
    Visa endast
    Tis 28 aug 2018 20:57 #10
    Anonym (gör ont.) skrev 2018-08-27 14:22:27 följande:

    Varför skyllar du på alla män? Är man en ynkröv som sticker när det plötsligt inte känns kul längre, är man fan ingen man.


    Jag skyller inte på alla män, jag skyller samhällsklimatet.
  • Anonym (aaa)
    Visa endast
    Ons 29 aug 2018 06:52 #11

    Om jsg hade varit du hade jag insisterat på att ni går till en psykolog eller kurator. Kontakta BB! Detta är en krissituation och du behöver stöd nu när förlossningen närmar sig. Så här ska du inte behöva ha det! Ska han behandla dig såhär (kalla dig glåpord!) kan du lika gärna vara ensam. Jag hade ställt ett ultimatum: Följ med på samtal eller dra. Samtidigt förstår jag att du inte vill riskera att han lämnar dig. Du är gravid och behöver stöd, förståelse och TRYGGHET. Jag är själv gravid i vecka 30 och känner verkligen med dig. Förhoppningsvis kommer det att bli lättare att hitta tider nu i höst (kanske efter barnet är fött). Var i landet bor ni?

    Du kommer at ta dg igenom detta!

  • Anonym (pp)
    Visa endast
    Ons 29 aug 2018 07:00 #12
    Countdown skrev 2018-08-26 09:16:48 följande:

    Jag förstår ingenting vad detta kommer ifrån?! Vi har haft ett sånt bra förhållande och bråkar sällan och vi har kul ihop. När jag fick en liten kula på magen när jag gick in i tredje trimestern så förändrades allt. Han säger att han tappat känslorna för mig och att det är något som fattas. Från ena dagen till den andra. Vi hade sex varje dag innan, nu vill han inte ens ta i mig. Hans egna ord "en behållare för vårt barn". Jag är tydligen inte ens en person längre?! Hur tänker man då utifrån ett psykologiskt perspektiv?! Vad är det som händer? ????


    Kan ju vara så enkelt som att han har svårt för att se dig i din nya roll som mamma. Kanske är han rädd för att sex ska skada bebisen och tolkar det som att han inte har känslor kvar.
    Tja, ingen vet. Du får ju fråga honom!
  • Anonym (Signa­tur)
    Visa endast
    Ons 29 aug 2018 07:15 #13
    Anonym (olof) skrev 2018-08-26 17:51:18 följande:

    Detta(bland annat) är vad feminismen har gjort med män. De vet inte längre hur de ska vara män och axla ansvar. Grattis. 

    Ts, din man får gaska upp sig och ta sitt ansvar. 


    Så problemet här är att TS kille inte vet hur han ska vara man? Ooookkkeeejjj

    Problemet här är nog det motsatta, hade TS kille varit trygg att prata med TS eller någon kring sin oro och rädsla för familjerollen, familjesituationen, kommande bebis och förlossning så hade han nog inte ballar ur såhär. Matchokulturen vill tysta nämen från att prata pm sina känslor. Och vi vet ju alla att män är de som är mest känslofyllda av oss alla.
  • Lör 1 sep 2018 11:52 #14

    Ska man stanna eller gå? Jag älskar honom fortfarande som han en gång var, men nu, nu vet jag inte längre.. Är det ens värt att stanna för att det finns en liten chans till att det blir bättre? Eller ska jag ta mig igenom förlossning och första tid med bebis själv? Jag vet inte. Varje dag är en ständig påminnelse om hur han inte älskar mig längre. Ska till psykologen på onsdag, känns som en evighet tills dess... Vill ju bara lägga mig ner och självdö

  • Anonym (olof)
    Visa endast
    Sön 2 sep 2018 19:52 #15
    Anonym (Signatur) skrev 2018-08-29 07:15:18 följande:
    Så problemet här är att TS kille inte vet hur han ska vara man? Ooookkkeeejjj

    Problemet här är nog det motsatta, hade TS kille varit trygg att prata med TS eller någon kring sin oro och rädsla för familjerollen, familjesituationen, kommande bebis och förlossning så hade han nog inte ballar ur såhär. Matchokulturen vill tysta nämen från att prata pm sina känslor. Och vi vet ju alla att män är de som är mest känslofyllda av oss alla.
    Bland annat. Män idag får inte lära sig att ta sitt ansvar. Män idag feminiseras och får lära sig att "alla andra" löser biffen. Plikt är något som borde läras ut i skolorna.
  • Anonym (Blomm­a)
    Visa endast
    Sön 2 sep 2018 22:17 #16

    För min del kom förändringen i vecka 20, lagom när vår bebis började bli en liten märkbar kula. Han ville fortfarande bli pappa men ville plötsligt inte fortsätta med mig ?och då är det bättre för vår son att vi går skilda vägar nu?.

    Som en blixt från klar himmel. Över en natt hade han bestämt sig för att vi inte var rätt för varandra, utan att vilja prata om det eller försöka lösa det.

    Så ja. Vi är fler som varit med om snabba förändringar när graviditeten pågått ett tag. Tyvärr. :(

  • Sön 2 sep 2018 23:55 #17
    Anonym (Blomma) skrev 2018-09-02 22:17:25 följande:

    För min del kom förändringen i vecka 20, lagom när vår bebis började bli en liten märkbar kula. Han ville fortfarande bli pappa men ville plötsligt inte fortsätta med mig ?och då är det bättre för vår son att vi går skilda vägar nu?.

    Som en blixt från klar himmel. Över en natt hade han bestämt sig för att vi inte var rätt för varandra, utan att vilja prata om det eller försöka lösa det.

    Så ja. Vi är fler som varit med om snabba förändringar när graviditeten pågått ett tag. Tyvärr. :(


    Tack för svar ????

    Jag beklagar verkligen och känner med dig! Hur klarade du dig igenom sorgen, graviditeten och förlossningen? Har ni någon kontakt idag?

    Tycker själv det är så svårt att ta in. Känner mig extra sårbar i graviditeten just nu och med denna käftsmäll känns ju livet inte enklare direkt..
  • Anonym (Blomm­a)
    Visa endast
    Mån 3 sep 2018 22:02 #18
    Countdown skrev 2018-09-02 23:55:52 följande:

    Tack för svar ????

    Jag beklagar verkligen och känner med dig! Hur klarade du dig igenom sorgen, graviditeten och förlossningen? Har ni någon kontakt idag?

    Tycker själv det är så svårt att ta in. Känner mig extra sårbar i graviditeten just nu och med denna käftsmäll känns ju livet inte enklare direkt..


    Det är en helt omöjlig situation att ta in, så jag förstår att du känner så. Det ju är inte meningen att man ska vara förberedd på att sånt här kan hända. I min värld gör man bara inte så.

    Visst, relationer tar slut varje dag, men om man har valt att bilda familj tillsammans så kan man inte vara så egoistisk att man bara gör slut från ingenstans. Man pratar med varann, man försöker lösa det som gått snett innan man ger upp, man är öppen och ärlig med varandra och gör vad man kan för att få relationen och familjen att fungera. Det är åtminstone min syn på det hela...

    Jag ska föda om en månad, så förlossningen har jag inte tagit mig igenom än. Och i egentligen vet jag inte om jag har tagit mig igenom sorgen heller. Jag är inte längre golvad, men jag lägger fortfarande en del energi på att vara arg och ledsen över hans beteende - vissa dagar mer, andra dagar mindre. Vi har ingen kontakt idag, men han och jag vill att han ska vara pappa till vår son, så jag kommer höra av mig efter förlossningen. Sen får vi väl se vad som händer. Det gör mig fruktansvärt arg att han inte har hört av sig om något, inte ens tagit ekonomiskt ansvar och frågat om han kan hjälpa till med inköp av vagn och allt annat som behövs, att han bara har dragit och lämnat oss. Men det visar också vilken liten människa han faktiskt är och att han inte förtjänar min kärlek eller min tid.

    Vad som hjälpte mig gå vidare var att tillåta mig själv att känna alla känslor. Att vara arg, ledsen, besviken, känna mig ensam, övergiven, livrädd. Det hjälpte även att umgås med vänner och familj. Man mår inte bra av att isolera sig när hela ens värld rasar samman och att prata med nära och kära kan hjälpa en att få både tröst och perspektiv. För vissa är jobbet en livlina, men jag önskar att jag hade sjukskrivit mig i ett par veckor. Om du vill komma över honom kan det också hjälpa att fokusera på det negativa i er relation och med honom. Sakna inte det ni hade utan kom ihåg det ni faktiskt saknade och det som du förtjänar. Omvandla sorgen till ilska och lägg sen din energi på vad som får dig att må bra. Vissa får energi av att fokusera framåt, se möjligheterna med ett liv där du bara behöver tillgodose dina egna behov och drömmar. Andra får energi av att syssla med en hobby, umgås med vänner, resa, planera.

    Hoppas att något av tipsen kan hjälpa dig! Och glöm inte bort att du inte är ensam. Det finns grupper på FB och i andra forum där ensamstående (blivande) mammor som förstår din situation kan ge väldigt bra stöd.
  • Ons 5 sep 2018 13:04 #19

    Hur har det gått för dig? 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll