Framgångsrik på arbetet men privat är livet mer än tragiskt.

44 år, inga barn, inga syskon, inga föräldrar och bara ytliga vänner. Akademiker med hög lön men det har ingen som helst betydelse. Mitt liv blev så tragiskt som en dålig novell som man läste som ung och tyckte så vansinnigt synd om huvudkaraktären.

Jag är helt ensam. Stiger upp själv, lever själv, tar alla beslut själv, och framförallt ingen att prata och bolla frågor och vardagliga saker med.

Har bara en önskan, jag vill bara vara leva utan att vara ledsen. Jag behöver inte vara lycklig, låt mig bara få vara neutral. Anledningen att jag skriver här är att ni som har familj inte skall glömma att det är det viktigaste ni har. Oaktat att ni träffas sällan, bråkar, inte får fler mer än ett barn osv. Även fast det känns tungt, vilket jag inte betvivlar att det är, läs mina rader och se att det kan bli värre. Ta hand om det ni har!??