• Äldre 2 Sep 10:01
    5859 visningar
    28 svar
    28
    5859

    Familjehem - Utbränd på kort tid. Noll känsla, noll vilja.

    Kastades in i uppdraget väldigt fort. Extremt dålig utredning av barnet gjordes av Soc vilket gav oss en felaktig och ogrundad bas för beslutet att anta uppdraget. Det påstods en massa saker om barnet i positiv bemärkning vilket snabbt visat sig inte vara sant samt en hel massa problematik och svårigheter dykt upp som vi inte var beredda på alls. Vi visades en topp av ett isberg och upptäcker nu att det var en topp och helt fel isberg...

    Hela sommarsemestern gick åt att försöka få vardagen att funka. Massor av provokationer från barnet, utmaningar, test men det mest utmattande var nog att någon som nästan är i tonåren inte kan nånting, alls. Att lära ett stort barn från grunden. 
    Några oorganiserade ord som ändå kan ge någon slags bild, och kom ihåg, detta hände konstant, varje dag, hela tiden och upprepat:
    Ögontjäneri, att inte kunna känna av situationer, förstå att backa, lämna företräde, säga tack, bete sig med nya människor, med vuxna människor, tränga sig före, knuffa främlingar, inte se andra, inte kommunicera med andra, vänta på sin tur, äta för mycket, ta det sista, ta först, ljuga, hävda sig, detta jäkla tävlande. Springa före, släpa fötterna efter sig. Inte kunna vänster och höger. Inte bry sig när man vill lära hen. Inte bry sig alls om när man vill lära hen essentiella saker som höger och vänster och hur man ringer i telefonen eller betalar i affären. Skitar ner sig och gör hål på saker hela tiden. Inte bryr sig om det heller. Inte har så mycket men ändå tar sönder det hen får. Hånskrattet. Hånflinen. Att hen vill vara och anser sig vara stor men är så liten. Inte kunna sitta still. Stå när alla andra sitter. Sitta när alla andra står. Trampa på stället. Pipa, vissla, gnissla och irritera där det ska vara tyst som på bio/teater/offentligt. Glömma alla ord. Inte veta vad sallad är, makaroner, namn som sagts tusen gånger den senaste minuten, någon person vi pratat om massor, kommer hen inte ihåg. Att avbryta hela tiden mitt i meningar som inte handlar alls om hen. Kontrollbehov men ändå inte. Litar inte på någon. Försvara dig. Förklara sig. Ljuga. Glömma. Gå iväg.

    Efter semestern är vi tröttare än innan. Ingen hjälp från soc på sex veckor. Helt utlämnade i kaoset.

    Det finns ingen vila någonstans. Ingen glädje. Ingen energi. Ingen lust. Bara frustration, ilska, irritation och sorg att ha mist sitt tidigare fantastiska liv...

    Nu är det lite lugnare, men mitt i det lilla lugnare tar barnet och passar på att strypa mitt 2 år yngre biologiska barn och slå hen i ansiktet. 

    Jag vill inte veta av barnet. En känsla som bara växer sig starkare.
    Jag tar mig mekaniskt igenom vardagen hemma. Vill inte gå hem efter jobbet. Vill inte se hen, vill inte prata med hen, tvingar mig själv ändå, för uppdraget. Tar mig plikttroget igenom dag för dag, timme för timme.
    Från att ha älskat mitt liv med min familj så känner jag mig nästan som jag vill skaffa en egen lägenhet för att slippa barnet.

    Min äkta hälft tror att det kan vända, att det kan bli bra. Jag känner inget hopp.
    Jag vill inte kämpa mer. Jag finner ingen motivation. Jag föraktar barnet och vill inte ha med det att göra. Det har bara gått tre månader, men jag tror jag gått in i väggen med det här.

    Jag tror att jag bara måste avsluta...
  • Svar på tråden Familjehem - Utbränd på kort tid. Noll känsla, noll vilja.
  • Äldre 2 Sep 10:05
    #1

    Ring soc omedelbart imorgon och säg som det är. Det stackars barn det handlar om märker garanterat av dina känslor och barnet förtjänar inte det.

  • Anonym (..)
    Äldre 2 Sep 10:08
    #2
    Nevyn77 skrev 2018-09-02 10:01:32 följande:

    Kastades in i uppdraget väldigt fort. Extremt dålig utredning av barnet gjordes av Soc vilket gav oss en felaktig och ogrundad bas för beslutet att anta uppdraget. Det påstods en massa saker om barnet i positiv bemärkning vilket snabbt visat sig inte vara sant samt en hel massa problematik och svårigheter dykt upp som vi inte var beredda på alls. Vi visades en topp av ett isberg och upptäcker nu att det var en topp och helt fel isberg...Hela sommarsemestern gick åt att försöka få vardagen att funka. Massor av provokationer från barnet, utmaningar, test men det mest utmattande var nog att någon som nästan är i tonåren inte kan nånting, alls. Att lära ett stort barn från grunden. 


    Några oorganiserade ord som ändå kan ge någon slags bild, och kom ihåg, detta hände konstant, varje dag, hela tiden och upprepat:
    Ögontjäneri, att inte kunna känna av situationer, förstå att backa, lämna företräde, säga tack, bete sig med nya människor, med vuxna människor, tränga sig före, knuffa främlingar, inte se andra, inte kommunicera med andra, vänta på sin tur, äta för mycket, ta det sista, ta först, ljuga, hävda sig, detta jäkla tävlande. Springa före, släpa fötterna efter sig. Inte kunna vänster och höger. Inte bry sig när man vill lära hen. Inte bry sig alls om när man vill lära hen essentiella saker som höger och vänster och hur man ringer i telefonen eller betalar i affären. Skitar ner sig och gör hål på saker hela tiden. Inte bryr sig om det heller. Inte har så mycket men ändå tar sönder det hen får. Hånskrattet. Hånflinen. Att hen vill vara och anser sig vara stor men är så liten. Inte kunna sitta still. Stå när alla andra sitter. Sitta när alla andra står. Trampa på stället. Pipa, vissla, gnissla och irritera där det ska vara tyst som på bio/teater/offentligt. Glömma alla ord. Inte veta vad sallad är, makaroner, namn som sagts tusen gånger den senaste minuten, någon person vi pratat om massor, kommer hen inte ihåg. Att avbryta hela tiden mitt i meningar som inte handlar alls om hen. Kontrollbehov men ändå inte. Litar inte på någon. Försvara dig. Förklara sig. Ljuga. Glömma. Gå iväg.
    Efter semestern är vi tröttare än innan. Ingen hjälp från soc på sex veckor. Helt utlämnade i kaoset.

    Det finns ingen vila någonstans. Ingen glädje. Ingen energi. Ingen lust. Bara frustration, ilska, irritation och sorg att ha mist sitt tidigare fantastiska liv...

    Nu är det lite lugnare, men mitt i det lilla lugnare tar barnet och passar på att strypa mitt 2 år yngre biologiska barn och slå hen i ansiktet. 

    Jag vill inte veta av barnet. En känsla som bara växer sig starkare.

    Jag tar mig mekaniskt igenom vardagen hemma. Vill inte gå hem efter jobbet. Vill inte se hen, vill inte prata med hen, tvingar mig själv ändå, för uppdraget. Tar mig plikttroget igenom dag för dag, timme för timme.

    Från att ha älskat mitt liv med min familj så känner jag mig nästan som jag vill skaffa en egen lägenhet för att slippa barnet.

    Min äkta hälft tror att det kan vända, att det kan bli bra. Jag känner inget hopp.

    Jag vill inte kämpa mer. Jag finner ingen motivation. Jag föraktar barnet och vill inte ha med det att göra. Det har bara gått tre månader, men jag tror jag gått in i väggen med det här.

    Jag tror att jag bara måste avsluta...
    Så blir det när man vill ta hand om någon annans barn. Tänk alltid att det är skillnad på egna och andras barn
  • Äldre 2 Sep 10:21
    #3
    +1

    Vad hade du/ni för bild av hur det skulle bli?
    Det är barn med eller i problematik som hamnar i familjehem, oavsett anledning så är barnen skadade i sin tilltro till de vuxna. De är vana vid att vuxna gör det som är bäst för dem själva och att barnet måste försöka få lite uppmärksamhet genom att uppföra sig så att de märks...
    De är vana vid att bli bortkastade när de vuxna tröttnat på dem...
    De är vana vid att de vuxna lovar och sedan sviker...

    Nu gör ni samma sak. Lovar att ta hand om barnet och tröttnar.

    Finns det något annat sätt? Kan du och maken avlasta varandra eller få avlastning från annat håll? Kan soc. hjälpa er med avlösningstjänst eller liknande?
    Kan ni se på ert uppdrag med andra ögon? Att det inte handlar om att få detta barn att bli ett mönsterbarn som går i perfekt tempo, i fina kläder och är artig och självgående så ni kan promenera med er familj på stan och alla tycker att ni är sååå lyckade föräldrar? Utan att ert uppdrag är att få barnet att känna att det är OK att vara tillsammans med vuxna utan att vara rädd för allt möjligt? Passa barnet så att det inte attackerar lilla barnet, gör saker som barnet klarar av och gillar, stötta, vägled osv. Ha låga krav i början och när saker börjar fungera så gör man nya saker tillsammans.
    Att åka till stan och handla i butik låter som ett stort steg för någon som inte är van att ha förtroende och inte har kunskap om hur man uppför sig bland folk.

  • Äldre 2 Sep 10:24
    #4
    Salmiakk skrev 2018-09-02 10:05:25 följande:

    Ring soc omedelbart imorgon och säg som det är. Det stackars barn det handlar om märker garanterat av dina känslor och barnet förtjänar inte det.


    Ja, det är ju också en del i det här. Att vi haft tät kontakt med Soc och varit super-ärliga hela tiden med hur jobbigt vi känner att det är!
    De har bara reagerat i stil med "jaa... oj, det låter jobbigt... men ni fixar det här... Vi hörs om ett par veckor!"

    Noll stöd.
    Och om de varit alarmerade av detta (som inte är en nyhet för dem) borde inte de ha rekommenderat avslut? Det är väl de som ska vara experterna.
    Eller menar de att det ska vara såhär?
  • Äldre 2 Sep 10:29
    #5
    +1

    Ja, det låter som om du skyndsamt bör avsluta uppdraget och jag tycker inte att du bör åta dig något nytt. Du uppvisar i mitt tycke en orealistisk inställning till familjehemsgärningen och till de som placeras i familjehem.

  • Äldre 2 Sep 10:31
    #6
    nnnnnnnn skrev 2018-09-02 10:21:25 följande:

    Vad hade du/ni för bild av hur det skulle bli?
    Det är barn med eller i problematik som hamnar i familjehem, oavsett anledning så är barnen skadade i sin tilltro till de vuxna. De är vana vid att vuxna gör det som är bäst för dem själva och att barnet måste försöka få lite uppmärksamhet genom att uppföra sig så att de märks...
    De är vana vid att bli bortkastade när de vuxna tröttnat på dem...
    De är vana vid att de vuxna lovar och sedan sviker...

    Nu gör ni samma sak. Lovar att ta hand om barnet och tröttnar.

    Finns det något annat sätt? Kan du och maken avlasta varandra eller få avlastning från annat håll? Kan soc. hjälpa er med avlösningstjänst eller liknande?
    Kan ni se på ert uppdrag med andra ögon? Att det inte handlar om att få detta barn att bli ett mönsterbarn som går i perfekt tempo, i fina kläder och är artig och självgående så ni kan promenera med er familj på stan och alla tycker att ni är sååå lyckade föräldrar? Utan att ert uppdrag är att få barnet att känna att det är OK att vara tillsammans med vuxna utan att vara rädd för allt möjligt? Passa barnet så att det inte attackerar lilla barnet, gör saker som barnet klarar av och gillar, stötta, vägled osv. Ha låga krav i början och när saker börjar fungera så gör man nya saker tillsammans.
    Att åka till stan och handla i butik låter som ett stort steg för någon som inte är van att ha förtroende och inte har kunskap om hur man uppför sig bland folk.


    Tack för engagerat svar!

    Jag trodde att det skulle bli jobbigt, men inte såhär jobbigt. Och till det hörde väl soc missvisande bild av vad uppdraget innebar, kort och gott att de inte hade koll på barnets svårigheter och således inte kunde förbereda oss utan gav istället felaktig information.
    Jag har också funderat mycket på om det här var en jättedålig matchning. Känns som en familj med stora barn och som inte jobbar 100% båda två kanske hade varit ett bättre alternativ...

    Jag är nog personligen det största hindret i detta känner jag. Jag har velat ha stöd längre, långt innan det gick såhär långt, men känner mig extremt ensam i alla svåra känslor. Alla andra är på barnets sida. Vilket ju i sig inte är fel, men om jag som uppdragstagare mår kasst så är det ju inte särskilt bra för barnet alls...
  • Anonym (Ja)
    Äldre 2 Sep 10:33
    #7
    +1
    Nevyn77 skrev 2018-09-02 10:24:44 följande:

    Ja, det är ju också en del i det här. Att vi haft tät kontakt med Soc och varit super-ärliga hela tiden med hur jobbigt vi känner att det är!

    De har bara reagerat i stil med "jaa... oj, det låter jobbigt... men ni fixar det här... Vi hörs om ett par veckor!"

    Noll stöd.

    Och om de varit alarmerade av detta (som inte är en nyhet för dem) borde inte de ha rekommenderat avslut? Det är väl de som ska vara experterna.

    Eller menar de att det ska vara såhär?


    Gissar att det är första gången ni tar emot ett barn? Precis så där skitsvårt är det. Kräv hjälp av soc.
  • Anonym (..)
    Äldre 2 Sep 10:33
    #8
    Nevyn77 skrev 2018-09-02 10:24:44 följande:

    Ja, det är ju också en del i det här. Att vi haft tät kontakt med Soc och varit super-ärliga hela tiden med hur jobbigt vi känner att det är!

    De har bara reagerat i stil med "jaa... oj, det låter jobbigt... men ni fixar det här... Vi hörs om ett par veckor!"

    Noll stöd.

    Och om de varit alarmerade av detta (som inte är en nyhet för dem) borde inte de ha rekommenderat avslut? Det är väl de som ska vara experterna.

    Eller menar de att det ska vara såhär?


    Vilka rötägg till soc!! Dom ska inte kunna säga så om ni känner att ni inte orkar . Stackars barn som tvingas bo hos några som er. För barnens skull, avsäg uppdraget annars finns risken att ni börjar agera ut utbrändheten på barnen som blir en ilska gentemot barnen.
  • Äldre 2 Sep 10:38
    #9
    Pope Joan II skrev 2018-09-02 10:29:59 följande:

    Ja, det låter som om du skyndsamt bör avsluta uppdraget och jag tycker inte att du bör åta dig något nytt. Du uppvisar i mitt tycke en orealistisk inställning till familjehemsgärningen och till de som placeras i familjehem.


    Jag håller delvis med dig. Jag tror själv att jag som person inte passar som familjehemsuppdragstagare. Pga en rad saker som jag inte visste skulle bli "issues". 
    Jag trodde ärligt att jag skulle vara toppen och gick in med stort engagemang och motivation. Var enormt ärlig och rakt fram med såväl styrkor som svagheter under den långa utredningen som gjordes.

    Inställningen är lite för enkelt att skylla på. Det är så mycket psykisk påfrestning som vi alla som individer reagerar olika på.
    Och skriker man efter hjälp och stöd i det jobbiga i god tid, för att man vill att det ska lyckas, men ingen lyssnar eller hjälper... ja då bränner man väl ut sig till slut.
  • Äldre 2 Sep 10:59
    #10

    Bra med lite extern input.
    Jag börjar förstå nu att jag måste ge soc ett ultimatum.
    Ge mig/oss professionellt stöd eller avsluta uppdraget.

    Nån som är erfaren av familjehem och professionellt utbildad inom psykoterapi/psykologi, som ur mitt perspektiv säger "Jag hjälper dig orka, du fixar det här det vet jag!"
    eller
    "Nej, det här är inte bra för dig, du mår för dåligt och det funkar inte, avsluta, för din skull (och barnets)"

    Jag tror aldrig vi hade hamnat här om jag blivit lyssnad på och fått det stöd jag bett om redan från början.

Svar på tråden Familjehem - Utbränd på kort tid. Noll känsla, noll vilja.