Identitetskris antar jag

Hej alla,

Jag skulle behöva lite hjälp med att bena ut den identitetskris/identitetsvandring jag håller på med och har gjort nu i flera år.

Min mormor kommer från grekland men vi har levt "svenska" liv förutom ett större firande av påsk då både mamma och jag är döpta i grekisk ortodox kyrka. Ingen av oss är religiösa förutom mormor som praktiserat fasta och andra traditioner och riter från kyrkan. Vi är uppvuxna med svensk mat förutom enstaka rätter och musik från båda länder. Jag kan inte tala grekiska och har själv inte varit där på flera år även om jag flitigt åkte dit under tonåren för att hälsa på släkt tillsammans med mormor.

Jag har sedan jag blivit sambo och fått egna barn insett att vi har ganska mycket sydländska drag i min familj. Vi är högljudda, samlas många och gärna kring mat och är inte särskilt rädda för konflikter varken inom eller utanför familjen. Familjen verkar ha större värde än hos en typisk svensk familj och vi beter oss som familj mer som sydlänningar än som svenskar.

Detta är inget jag någonsin reflekterat över i min barndom men nu när vi som familj börjar umgås med andra familjer upplever jag oss som annorlunda.

Man behöver såklart inte lägga in sig i fack till höger och vänster men jag känner mig ganska förvirrad med denna nya uppenbarelse om att min familj inte riktigt är som en typisk svensk familj.

Jag tenderar att trivas bättre med mina utländska vänner än mina svenska och upplever det som en mer passande tillhörighet och en mer avslappnad miljö för mig. Jag känner att jag gör mig till när jag träffar andra svenskar men slappnar av i närvaron av utländska.

(ja utländska är ju oerhört brett men blir för krångligt att specificera mera)

Samtidigt verkar jag vara mycket mer intresserad av vårt grekiska förflutna än min mamma och det känns ibland inte okej. Jag som är genetiskt längre bort från detta borde inte ha ett större intresse än henne men jag antar att det bara är tramstankar.

Jag kan också känna att jag är mer stolt över mitt 25% grekiska blod än vad jag är över mitt 75% svenska vilket känns ledsamt och vemodigt.

Vet inte riktigt vad jag vill fråga men om någon har något att säga kring detta eller liknande tankar skulle jag vara oerhört tacksam.