Inlägg från: Rudbeckius |Visa alla inlägg
  • Rudbeckius

    Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

    ???? Skilsmässa för tre år sedan, blev lämnad, ingen otrohet eller misshandel. Har ny familj nu.

    Suck, en f d granne talade häromdagen strängt om för mig att mina tonåringar minsann inte var hos mig så mycket nu för tiden. Jag kanske borde tänka över om jag verkligen SÅG dem eller mest tänkte på mig själv... (har kämpat och gullat efter kontakt i 860 dagar typ...) och att jag borde träffa exet så att jag kunde ordna upp allt. Jag svalde förtreten och bad grannen fixa och moderera ett möte. Hon åtog sig det resolut, men misslyckades tyvärr helt och hållet, exet hade massor av bortförklaringar. Då gav hon mig beskedet att alla situationer och människor är helt unika och att jag minsann inte ska dra slutsatser. Jag gav henne länk på kort info om föräldraalienation (PAS) men hon talade om att hon inte tänkte läsa något... Jag häpnar, blir ledsen, förbannad och lär mig.

    Jag förde argumenten på en akademisk men ändå praktisk nivå (mötesvägran, tillbakaskickade oöppnade brev, förslag på enkla samtalsämnen vid mötet). Grannen tyckte nog snabbt att det blev obehagligt konkret och värjde sig för verkligheten. Skulle jag nog gjort själv. Nöjd ändå med att jag var tydlig, öppen och försökte. Typiskt att exets ansvar är så osynligt för andra, gömt i skugga liksom. Det blev mitt fel till slut ändå - jag var för akademisk och jag visade länk till kort info. Så förmätet, klart barnen aldrig ska träffa sin pappa då...

  • Svar på tråden Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan
  • Rudbeckius

    Tonåringarna uppmanas av exet, så stora de är, att frysa ut sin pappa som älskar dem. De svarar inte på något media.

  • Rudbeckius
    Anonym (mmm) skrev 2018-09-05 17:00:18 följande:

    Jag förstår inte riktigt vad du vill med detta? Är du sur på grannen som du först ansåg la sig i, men som du sedan bad hjälpa till? 


    Anonym (mmm) skrev 2018-09-05 17:00:18 följande:

    Jag förstår inte riktigt vad du vill med detta? Är du sur på grannen som du först ansåg la sig i, men som du sedan bad hjälpa till? 


    Jag var mest frustrerad och trött över grannens okunskap och brist på empati för barnens svåra situation och min egen.

    Parentalt alienationssyndrom (förkortat som PAS) beskriver som en störning där ett barn, fortlöpande, förminskar och förolämpar en förälder utan anledning. Detta sker på grund av en kombination av faktorer, som inkluderar indoktrinering av den andra föräldern (nästan enbart förekommande som en del i en vårdnadstvist) och barnets eget försök att tala nedsättande om föräldern ifråga.
  • Rudbeckius
    Anonym (123) skrev 2018-09-05 18:04:51 följande:

    Varför är det en random bild på slutet?


    Bild från i helgen
  • Rudbeckius
    Anonym (123) skrev 2018-09-05 18:04:51 följande:

    Varför är det en random bild på slutet?


    Bild från i helgen
  • Rudbeckius
    Anonym (usch) skrev 2018-09-06 01:22:34 följande:

    Usch. Hemskt att behöva gå igenom sånt där.

    Är exet bitter över att ni gjorde slut, avundsjuk eller bara störd i huvudet rent allmänt? Sjukt att föräldrar kan vara så själviska att dom förstör för sina egna barn bara för att dom själva har något problem med den andra föräldern. 


    Bra fråga, vet inte riktigt. Jag uppfattar att hon gärna ser allt i svart/vitt, har svårt att någonsin erkänne minsta egna fel, och att hon gärna vill att alla bekymmer och problem beror på mig pappan - men jag har ju inte kunnat påverka barnen eller henne på flera år pga att de gömmer sig och blockar. Det var ju hon som ville skiljas och bara leva för sin kärlek till barnen, typ...

    Suck.
  • Rudbeckius
    Anonym (Sora) skrev 2018-09-06 06:44:11 följande:

    Har sett detta på nära håll i tvåfall där mamman manipulerat barnen och varit väldigt dominant efter separation. Har inte funkat längre tid. Barnen har vid tonåren tagit kontakt med sin pappa igen och har fullt umgänge där (båda exemplen) och har själva sahmgt att det aldrig kommer ske igen.

    Så var lugn TS. Om du älskat, tagit hand om dem, funnits där för dem i vått och tort under alla PR no var en familj så minns de. Man glömmer inte kärlek så lätt och speciellt inte till en förälder.

    Under tiden finns det inget annat att göra än att idoget kämpa på. Ge aldrig upp dina barn. Inget är viktigare än dem. Lycka till!


    Så gott att läsa. Ser jag på nätet och den statistik som finns så är det tydligen skitsvårt at avprogrammera tonåringarna, de tar till sig mammans syn på pappan fast med mysko vinklingar... för mig just är det tydligen så att de vill aldrig träffa eller prata med pappa någonsin för att det är lite för kallt inomhus i det gamla huset om vintern, de känner inte pappas nya familj och vill inte lära käna dem, jag har fel ton i mina meddelanden när jag påpekar att de inte håller något löfte nånsin som de lovat, de inte hör av sig närapå någonsin osv...

    Det känns absurt..
  • Rudbeckius

    Det har gått nästan ett år och mina tonåringar fortsätter blockera likt deras mamma gjort sedan flera år. Pojken kom över och bodde hos mig en handfull gånger i vintras, utan dagliga fickpengar och ständig skjutsande från mamma. Han var olycklig och tyst. Vi i nya familjen upplevde honom konstigt tom, min älskade pojke. Han sov inte på nätterna och skolan sköttes inte. Vi gissade att han blivit utslängd efter gräl med mamman. Efter några kvällar krävde han med sin mammas argaste röst att jag skulle göra mig av med min nya familj. Jag blev förstås ledsen, försökte säga att det är orimligt, han fortsatte elakt, jag blev arg och så drog han förstås. En konfliktfälla. Suck.

    Jag har försökt få mamman till familjerätten för att prata samarbete men hon vägrar. Jag har anlitat jurist för att försöka få till samverkan inom den gemensamma vårdnanden men hon vägrar prata med juristen i praktiken. Hon säger till andra att hon ska göra det dock... och månaderna går.

    Särskilt svårt nu med semestern, att inte kunna träffa sina ungdomar som jag älskar. Glada sommarminnen tillsammans som aldrig ens äger rum.

    Så onödigt. Så grymt. Och så vanligt, tydligen. 

  • Rudbeckius
    Anonym (?) skrev 2019-07-10 22:51:05 följande:

    Hur snabbt skaffade du din nya familj?

    Är det kanske så att de kände att de blev ersatta medans de fortfarande höll på att landa i det nya?


    Det blev så att jag blev kär ungefär ett år efter skilsmässan. Men har verkligen lagt mycket fokus på min gamla med, tanken är ju att mina barn ska vara hos pappa varannan vecka. Men det har helt klart påverkat, men det ska ju inte spela någon roll? Man får inte göra så här mot barnen och mig, efter en skilsmässa får de vuxna skaffa ny partner ju..
  • Rudbeckius
    Anonym (A2) skrev 2019-07-11 06:42:33 följande:

    Dina tonåringar kanske inte gillar din nya? Har hon med sig barn in i familjen?


    Japp, men handlar det om dem eller att min exfru vill ha fortsatt makt över mig? Hon använder barnen för att styra?
Svar på tråden Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan