Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

Överenskommelser kan ändras över tid. Du antar bara att mamman är illvillig, hoppa över att tänka på sånt är mitt råd. Jag hade tyvärr en jättesmutsig skilsmässa och det jag lärde mig av det är att inte lägga energi på hur den andre tänker etc utan bara vara neutral och ägna mig åt barnen och mitt eget liv.

Varför skulle mamman vara hämndlysten eftersom du har varit en toppenman och pappa? Om du menar att hon psykiskt sjuk så är det din plikt att skydda dina barn från det. Eftersom du inte har gjort det så tror jag att det ligger mer bakom än vad du berättar, annars hade en normal förälder dragit igång hela maskineriet med att stämma på vårdnaden. Varför i hela friden skulle ditt ex vara hämndlysten mot dig om du har varit en bra person? Och dina barn?

Skolmöten etc ser du till att du får info direkt från skolan. Har du inte haft det hela tiden, har ditt ex skött kontakter med skolan? Vinterstövlar till tonåringar, hur tänker du nu? Stulen mobil, vill barnen ha kontakt med dig så berättar dom sånt. Missade att hon ville skiljas, spelar ju iofs ingen roll, ni har inte längre något ihop. 

Du missförstår återigen, du kan kontrollera vad du gör, vad ditt ex gör är bortom din kontroll. 

Jag märker att du har svårt att förstå min text, det skulle kunna vara sånt som sätter käppar i hjulet, att du har svårt att tolka och förstå andra människor. Om du har som du beskriver varit en närvarande och bra pappa så borde redan nu barnen vilja ha kontakt med dig. Om problemen du beskriver har kommit iom skilsmässan och din nya familj så kommer barnen att komma till dig över tid, om du har varit en bra människa och pappa, tror inte att du behöver oroa dig i så fall.

Det spelar ingen roll om man är mamma eller pappa, skyldigheterna man har är detsamma. Du har ansvar enligt lag? Hur tänker du då, dom vill ju inte vara med dig bevisligen?

Du är väldigt defensiv, vad är orsaken till det när folk här försöker hjälpa dig?

Barnen kanske har det jättebra nu, utan dig? Livet går ju faktiskt vidare även när pappan försvinner till en ny familj. Är du ett offer? Nej, det är du inte, hoppa över det tänket helt.

Hade du fokus på dina barn när ni skildes, när slutade dom vilja ha kontakt med dig eftersom ni vara så tighta innan?

Om dom inte vill ha kontakt med dig så får du nog bara gilla läget. Något har du ju gjort för att gå till jättenära till no contact. Mina barn skulle aldrig någonsin gå från det till så som du har det, inte en chans. Tror det är något du missar här.

Hur behandlade du mamman när ni var tillsammans? Tog du din del av ansvaret hemma? Har du ett stabilt temperament? 

Finns det något du hade kunnat göra bättre när ni var tillsammans? Finns det något du hade kunnat göra bättre i umgänget med dina barn fram tills nu? Anklagar exet eller barnen dig för något (oavsett om du tycker att de har rätt eller ej alltså)? 

Det är möjligt att du bara råkat ut för en riktig psykopat till kvinna. Men det ringer varningsklockor hos mig just för att du verkar så övertygad om att du aldrig gjort något fel. Då undrar jag om det verkligen är så, eller om du bara helt och hållet saknar insikt. 

Varför blandade du in din granne i det hela förresten?

Hej! Jo, jag har ett mycket stabilt och glatt humör, haft det genom livet. Men skilsmässan var nog normalt jobbig för båda föräldrarna. Inga varningsklockor dittills.

Jag skötte merparten av hemsysslorna och pysslade med barnen om kvällarna. Sista tio åren ungefär jobbade hon över mycket. Utbrändhet och oro var några av bekymren. Hon orkade inte träffa folk och tyckte att jag var jobbig osm ville prata, umgås, göra aktiviteter. Det var tydligt. Jag försökte allt stötta henne, men hon drog sig inåt alltmer, ville inte visa svaghet. Några gånger försökte hon följa nyheter m m och delta i samtal. Då var jag mycket glad. Barnens mormor slutade jobba i förtid pga stress och oro, hon lever mycket isolerat med multisjuke morfar som nåns sorts gisslan han med faktiskt (det har jag inte tänkt på förut).

Exet och med henne barnen har nyligen berättat för en vän (som fick spela in) vad de anklagar mig för. Omdömet är att det är mycket vagt och trassligt, svårt att förstå - mycjet handlar om att de rättfärdigar att de kan låta tiden gå så här länge. De betonar sin rätt att vara ifred och leva avskilt. De visar ingen empati alls. Det återkommer att jag inte ska ha en ny familj alls, men lite omskrivet och dolt sagt. Jag fick framfört att jag kunde tänka mig en sorts kort familjemiddag nån gång i månaden och då belv det fart på dem, nån sorts enerig, men det handlade mest om att det hade de minsann föreslagit för tre år sedan och då tycket jag inte att det var en bra idé minsann... Några gånger har barnen genom åren uttryckt för andra att de visst gärna träffar pappa och kan bo med pappa igen. Då har mamman varje gång blivit rasande i efterhand och sagt att de inte sagt så. Utomstående som bevittnat detta tystnar och berör inte ämnet mer. Mamman lever rätt isolerat med ungdomarna.

Jag kan inte bedöma om det är psykopati, hur som helst finns ingen medicinsk hjälp att få så länge hon klara jobb och hushåll. Jag tror att det handlar om viss utbrändhet, oförmåga att bearbeta känslor av besvikles, kanske skam, kärlek hon inte trodde fanns kvar omvandlades till nån sorts hat och projektion. Så ledsamt och onödigt. Och det drabbar barnen.

Grannen är en mycket god vän sedan 11 år och hon kontaktade mig, som du ser i ursprungstråden. Hennes man har haft en svår sjukdom precis. Tyvärr vill hon inte läsa på alls om den här sortens mobbning/förfrämligande, utan hon blev bara förskräckt över mammans starka känslor och då var automatiskt felet på mig pappan... barnen glöms tyvärr ofta bort i de här samtalen. Det är verkligen smärtsamt och otrevligt, hela ämnet. Varningsklockor har verkligen ringt i flera år nu och jag har så svårt att förhålla mig till detta. Det känns overkligt och såå onödigt..

Barnen har det helt OK på flera sätt, mat, kläder och stor lägenhet. Deras betyg har dalat ett/två nivåer just det år som de börjat leva onödigt avskilda. De ler inte på de bilder som jag lyckats få se på dem, deras kompisar däremot ler på alla bilderna... det gör ont för en pappa att se

Hur menar du att jag inte är ett offer? Skulle du bara konstatera att dina barn nog har det bra och sedan tänka att livet går vidare? Jag tror ingen kan det, det låter helt omänskligt. Jag älskar mina barn... jag hade mycket fokus på dem tills jag inte nu längr ekan nå dem.

Hmm, något som jag gjort för att de ska välja no contact - jag har gått igenom en helt vanlig skilsmässa och jag träffade sedan en ny kärlek med stora barn. Mer är det inte om du läser ovan. Menar du att tonåringar inte kan övertalas av mamman att leva avskilt med henne och blockera omgivningen? Ungdomarna har sagt några gånger att de nu måste ta hand om sin mamma...

Jag är glad över att du är helt säker på att dina barn aldrig skulle kunna avskiljas från dig. Jag hoppas verkligen aldrig det sker. De många jag träffat nu som är med om samma som jag, ingne av oss visste att detta otroligt konstiga kunde hända, men det hände oss. 

Hur kan du vara så helt säker på att du aldrig drabbas? Är du inte rentav förmäten och högmodig när du tröstar mig med sådan ord? Har du läst på om ämnet triangulering och mobbning? Är alltid de som utsätts själva ansvariga för att de mobbas? Jag förstår inte dina råd alls tyvärr, menar du allvarligt det du skriver?

Visst kan överenskommelser ändras över tid, men då måste man prata om det och båda parter vara införstådda. Man kan inte bara blockera. Jag är enig med dig. jag vill också verkligen barna vara neutral och fokusera på barna, inte lägga energi på exet. Men jag prövade det första tiden, jag var helt artigt objektiv, men hon tvingar ju kvar min energi på den gamla skilsmässan genom att hon sabbar så här nu, jag fick därför försöka agera/skydda mig för ungefär 18 månader sedan. Tro mig, jag vill foka på roligare saker... jag trodde aldrig att hon kunde vara såhär arg för skilsmässan för evigt

Plikt: ag tror faktiskt att det är min plikt att skydda barnen från deras mamma, men hon är väl knappast psykiskt störd, hon fungerar ju i samhället och ingen doktor kommer i  närheten av henne. Men hur ska jag skydda dem när de isoleras ig och blockerar all kontakt? Mamman är hämndlysten av olika skäl, kanske för att hon inser att jag nog var rätt toppen ändå, men det är bara häpna spekulationer.

Vinterstövlar: De bryter sin isolering för dramatiska korta kommandon om att jag ska köpa/posta/skriva under/ersätta vinterstövlar, vaccinationspapper, passansökan, stulna mobiler m.m. Mamman tjänar mycket bra i lön, liksom jag gör...

Mina svagheter: Hur menar du att jag har svårt att tolka och förstå andra människor? Du vet att du däremot har mycket lätt att förstå och tolka? Hur vet du det? Hur vet du att barnen just nu borde kontaktat mig redan om jag var en bra pappa? Har du alls läst på ämnet onödig avskildhet?

Könet spelar verkligen ingen roll, vi är helt eniga. Föräldrar har samma vårdnadsansvar. Jag vill ta mitt vårdnadsansvar och ha en roligt och god närvaro med mina ungdomar i deras uppväxt..

Hur menar du att jag är defensiv, menar du att man är nog lite skyldig då? Oskyldiga kan inte hanteras så här som jag beskriver eller, vet du det säkert? Jag svarar på väldigt många frågor så gott jag kan. Hur skulle du gjort detta ämne mer offensivt? Om man blir mobbad som jag och många andra föräldrar blir, får man då inte tala om det för då är vi defensiva? Hur menar du egentligen, det vore roligt att förstå hur du tänker lite djupare bakom dina ord?

Jag kallas naturligtvis direkt till möten av skolan, men mamman ändrar mötestiderna flera gånger tills jag inte klarar att komma (har jobb med många möten, ibland på annan ort). Jag har dribblats bort 5 av 6 gånger hittills. Effektivt och listigt. Du tycker att jag inte ska anta att hon är illviilig alls, det är nog bara påhitt av mig... Är mammor per definition alltid goda superhjältar?

Senaste gången det skulle vara utvecklingssamtal satte rektor på skolan ner foten, tack och lov, och såg till att mötestiden faktiskt hölls och att båda vårdnadshavarna kunde vara med (pojkens reslutat har gått ner och åtgärdsplan med specialpedagog sattes in). Rektorn förstod precis. Den stora gymnasieskolan upplever en tydlig ökning av antalet föräldrar som inte går vidare efter skilsmässor och försöker mobba ut den andre föräldern, ofta med benäget bistånd av den stackars eleven, som hamnar i onödig och svår lojalitetskonflikt.

Rektorn menade att det är ett samhällsproblem. Hur hade du gjort om du var rektor? Lyssnat på mamman och elevens önskningar om att hålla bort pappan? Mötet gick alldeles utmärkt sedan med alla oss närvarande, sakligt och konstruktivt.

Onödigt avskilda är din bedömning, det vet du inget om.

Du har ett märkligt fokus på ditt eget mående och inte på barnen. På vilket sätt är någon hjälpt av att du ser dig som ett offer? Hoppa över det och skrid till handling istället, lös problemet istället för att oja dig.

Som exempel, när mina barn varit utomlands nu med sin pappa i några veckor så facetime-ringer dom upp mig varje kväll. Så nej, dom skulle inte plötsligt sluta med sånt. Dessutom så har du kontakt med barnen, dom kontaktar dig när dom vill/behöver saker, de blockerar inte bort dig.

Du har snurrat upp dig i ditt eget tänk runt det här med en massa vilda teorier om mammans skuld. Jag tror inte att det hjälper alls. Om det skulle vara så som du spekulerar i så tror jag att det bästa sättet ändå är att finnas till hands så som du gör när dom kontaktar dig. Det kan även vara så att du har gjort dig skyldig till något som du inte vet om, du verkar helt övertygad om din egen förträfflighet, det är en varningsklocka. Jag kan lätt räkna upp saker jag gjorde fel i min relation med barnens pappa, det är det normala.

Min uppgift(?) är inte att trösta dig, en vuxen person på något vis. Du är vuxen och skall bete dig som en sådan. Som sagt, var lösningsorienterad.

Du ser det inte själv men man märker det på hur du svarar här. Jo, jag är ok på kommunikation faktiskt, både privat och i min yrkesroll.

Vad innebär det du benämner som vårdnadsansvar då? På vilket sätt går det att tvinga en tonåring att spendera tid med dig? 

Ödmjukhet är en bra egenskap att ha, annars kan man utveckla den. Man kan tänka att man kan ha gjort fel någonstans, självreflexion är bra. Samspel människor emellan är sällan svart/vit, du har en kraftig slagsida åt det i hur du resonerar. Du tänker att du är mobbad - på vilket sätt gagnar det barnen och dig? Rent konkret? Mitt ex hittade på alla möjliga hyss när det tog slut mellan oss, försvann b la i veckor och lät bli att betala alla räkningar som var hans. Tänkte jag då att han var dum och gick upp i att känna mig illa behandlad? Kanske lite ja men det jag självklart gjorde var att ordna allt som han smet ifrån. Gnälla får andra ägna sig åt, det hjälper inte alls när saker blir svåra.

Det är fler än du som har dagar som består av möten, det löser man enkelt via t ex Skype när det inte är tvunget att man är på plats. Glöm bort kön, se till individer istället för att generalisera bittert. Fast det är kanske inte lika kul, är kanske skönt att tycka synd om sig själv och skylla på andra? Isch, sånt ger mig rysningar.

Sluta vara en drama queen och se till att mötestider hålls istället, det är inte så jävla svårt. Koncentrera dig på det som behöver ske istället för att ha konspirationsteorier av olika slag. Jag hade aldrig orkat lägga energin så som du gör, har fullt upp med krävande jobb och privatliv. Om det nu skulle vara så att den du skaffade barn med plötsligt blivit jättekonstig (vilket jag starkt betvivlar) så är det sista du skall göra att ge energi på sättet du gör.