Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

Den här tråden var den mest remarkabla tråden jag någonsin läst på familjeliv! Här har vi en stackars pappa som blivit utfryst av sitt ex och som därtill har manipulerat sina barn att blockera och vägra kontakt.

Vad händer då? Kommer det någon enstaka kritisk röst, blandat med förståelse och empati för den här stackars pappans situation? Nej, i inlägg efter inlägg förödmjukas pappan och man attackerar hans sätt att uttrycka sig, brist på ödmjukhet utan att ge det minsta konkreta tips om vad han kan göra i sin situation.

Vad är det för fel på er? Vill ni att TS ska begå självmord. Vet hut! Man talar inte så till en person som lever i sorg för att ha mist sina barn. 

Till TS:

Fy sjutton, vad jobbigt för dig. Du verkar ju vara helt rättslös i det här. Det verkar ju vara en riktig rävsax du hamnat i. 

Vet inte om jag kan ge några bra råd, men jag bollar lite tankar så kanske någon av dem kan ge något iaf. 

* Du hade ju kontakt med en jurist, men ändå. Fortsätt rota i det juridiska, så du får veta mer vilka rättigheter du har och vilka juridiska möjligheter som står till buds. 

* Försök förmedla din kärlek till dina barn, så snart möjlighet ges. Jag tänker till exempel att du på utvecklingssamtal eller liknande, kan slänga in ett "Jag älskar dig", eller andra tecken på din kärlek. Visa dina barn i alla situationer du kan att du älskar dem, och att du gör allt i din makt för att kunna ha dem hos dig. I framtiden kommer de kanske kunna förstå och känna din kärlek, även om de nu är indoktrinerade av modern och inte kan se klart.

* Var strategisk gentemot modern. Släng gärna in komplimanger och skicka blommor på födelsedagen och liknande. Se till att inte bråka, utan byt ämne eller ducka allt sådant. Hon verkar ju tokig, men om du visar henne uppskattning kanske er relation ändå kan förbättras något, vilket förstås gynnar dina möjligheter till kontakt med barnen.

* Var listig och prioritera. Om hon bokar om möten bakom din rygg - ring till skolan varje dag och fråga om mötet bokats om. Om hon bokar tider du inte kan, se till att frigöra tid (prata ev. med chefen och förklara situationen och att du ibland behöver vara borta någon timme med kort varsel)- inget är ändå lika viktigt som dina barn just nu.

* Om du inte kan träffa dem för att de blockerar dig, så kan du kanske "haffa" dem på väg hem/till skolan, eller komma på lunchrasten och träffa dem emellanåt. Du kanske kan säga något i stil med: "Jag vet att du inte ville träffa mig, och det respekterar jag, men jag tänkte att du kanske ändå kunde ta emot den här presenten, det är en skateboard... Jag saknar dig..."

* Om det här med familjen kommer upp igen, att de vill att du ska säga upp bekantskapen med din familj, kanske det är strategiskt att inte säga sanningen, att du inte kan det. Det kanske är bättre att säga något i stil med: "Skulle du vilja träffa mig oftare då?" eller "det kanske jag borde för jag älskar ju er så mycket, jag ska fundera på det..."

* Om du lyckas komma närmare något av dina barn, så kanske du kan föreslå en mer anonym kommunikationskanal. T.ex. att du skapar ett Sven Svensson-konto på Facebook där ni kan föra samtal utan att mamman får veta...

Har du stöd och stöttning hos din nuvarande partner så att du orkar? Berätta om alla dina känslor och ventilera, annars blir det ännu jobbigare.

Gå i terapi igen, om du behöver bearbeta och sörja...

Att svaren är som de är kan nog bero på att ts nyss hade en annan lång tråd om samma ämne där han, precis som här blev extremt defensiv så fort någon inte bara höll med och strök medhårs. Den tråden är borta nu av någon orsak. Där var han dessutom rätt anklagande mot barnen, inte bara exet, vilket många reagerade över, och han uttryckte sig nedlåtande mot personer som själva distanserat sig från någon av sina föräldrar och berättade om sina erfarenheter.

Jag blir personligen alltid misstänksam när någon beskriver en djup konflikt men har noll insikter om egna brister som kan ha lett fram till konflikten. Det är ytterst sällan en konflikt enbart beror på den ena parten.

Fast han skriver tidigare att han har kontakt med barnen, de skickar sms när dom behöver påskrifter, vill ha saker etc. Sen så förnekar han att det finns kontakt.

Vad gör man när livet blir riktigt svårt, skrider till handling eller lägger skuld på alla andra som man själv tycker behandlar en illa? Jag vet vad jag väljer och hur jag vill övertyga andra att bete sig. Du får tycka annorlunda.

Du och vi får enbart höra den ena partens sida av saken. TS ser inga som helst fel i sitt eget handlande historiskt eller nu, det är verkligen anmärkningsvärt. Bäst resultat får man mest troligt genom att förhålla sig neutral och inte dras med i andras kränkta beskrivningar. Jag vet genom egna erfarenheter hur otroligt mycket skitsnack och lögner en separation kan dra igång, det finns inte alltid mycket substans när skuld skall placeras. Så klokt är att se nyktert på infekterade situationer.

Vet hut? :D 

Den här tråden var den mest remarkabla tråden jag någonsin läst på familjeliv! Här har vi en stackars pappa som blivit utfryst av sitt ex och som därtill har manipulerat sina barn att blockera och vägra kontakt.

Vad händer då? Kommer det någon enstaka kritisk röst, blandat med förståelse och empati för den här stackars pappans situation? Nej, i inlägg efter inlägg förödmjukas pappan och man attackerar hans sätt att uttrycka sig, brist på ödmjukhet utan att ge det minsta konkreta tips om vad han kan göra i sin situation.

Vad är det för fel på er? Vill ni att TS ska begå självmord. Vet hut! Man talar inte så till en person som lever i sorg för att ha mist sina barn. 

Till TS:

Fy sjutton, vad jobbigt för dig. Du verkar ju vara helt rättslös i det här. Det verkar ju vara en riktig rävsax du hamnat i. 

Vet inte om jag kan ge några bra råd, men jag bollar lite tankar så kanske någon av dem kan ge något iaf. 

* Du hade ju kontakt med en jurist, men ändå. Fortsätt rota i det juridiska, så du får veta mer vilka rättigheter du har och vilka juridiska möjligheter som står till buds. 

* Försök förmedla din kärlek till dina barn, så snart möjlighet ges. Jag tänker till exempel att du på utvecklingssamtal eller liknande, kan slänga in ett "Jag älskar dig", eller andra tecken på din kärlek. Visa dina barn i alla situationer du kan att du älskar dem, och att du gör allt i din makt för att kunna ha dem hos dig. I framtiden kommer de kanske kunna förstå och känna din kärlek, även om de nu är indoktrinerade av modern och inte kan se klart.

* Var strategisk gentemot modern. Släng gärna in komplimanger och skicka blommor på födelsedagen och liknande. Se till att inte bråka, utan byt ämne eller ducka allt sådant. Hon verkar ju tokig, men om du visar henne uppskattning kanske er relation ändå kan förbättras något, vilket förstås gynnar dina möjligheter till kontakt med barnen.

* Var listig och prioritera. Om hon bokar om möten bakom din rygg - ring till skolan varje dag och fråga om mötet bokats om. Om hon bokar tider du inte kan, se till att frigöra tid (prata ev. med chefen och förklara situationen och att du ibland behöver vara borta någon timme med kort varsel)- inget är ändå lika viktigt som dina barn just nu.

* Om du inte kan träffa dem för att de blockerar dig, så kan du kanske "haffa" dem på väg hem/till skolan, eller komma på lunchrasten och träffa dem emellanåt. Du kanske kan säga något i stil med: "Jag vet att du inte ville träffa mig, och det respekterar jag, men jag tänkte att du kanske ändå kunde ta emot den här presenten, det är en skateboard... Jag saknar dig..."

* Om det här med familjen kommer upp igen, att de vill att du ska säga upp bekantskapen med din familj, kanske det är strategiskt att inte säga sanningen, att du inte kan det. Det kanske är bättre att säga något i stil med: "Skulle du vilja träffa mig oftare då?" eller "det kanske jag borde för jag älskar ju er så mycket, jag ska fundera på det..."

* Om du lyckas komma närmare något av dina barn, så kanske du kan föreslå en mer anonym kommunikationskanal. T.ex. att du skapar ett Sven Svensson-konto på Facebook där ni kan föra samtal utan att mamman får veta...

Har du stöd och stöttning hos din nuvarande partner så att du orkar? Berätta om alla dina känslor och ventilera, annars blir det ännu jobbigare.

Gå i terapi igen, om du behöver bearbeta och sörja...

Ja, det är ju det första man tänker, att sådant här inte kommer rakt ut ur ingenting. Eller så kan det vara en trollning av någon inte helt frisk, den tanken har slagit mig från start. Tonen och beskrivningarna är såpass udda och selektiva, det får mig att fundera. Vad skulle få mig, engagerad och driven mamma att agera på sättet som tonåringarnas mamma beskrivs göra..tja, en narcissist t ex. Det ensidiga skuldbeläggandet och undvikandet av raka frågor här är står ut. En man vill oftast inte gärna ses såpass mycket som ett offer som TS vill utan brukar vara lösningsorienterad och diskutera konkreta saker. Inte mjölka medkänsla.

Om TS verkligen hade varit engagerad i sina tonåringar så hade väl även om det tar emot socialtjänsten varit nästa anhalt. Eller 2.5 år tidigare om det varit jag :) Eftersom mamman enligt TS är en psykopat.